Login Form

Ska de skogliga miljömålen uppnås krävs en betydligt mera naturvårdsanpassad skogsskötsel

Skogen är en förnyelsebar resurs som bör nyttjas: Om miljömålet skall kunna förverkligas krävs dock en ändrad strategi. Metoderna för skogsbruk måste ändras radikalt på de uppskattningsvis 90-95 procent av skogen som ej skyddas. Skogsskötseln måste bli mer naturvårdsanpassad, till exempel naturlig föryngring och anpassad röjning.

De flesta människor lär anse att det finns ett värde i att låta naturen, dess växter och djur, få finnas kvar även i framtiden. Den åsikten låg sannolikt till grund för riksdagens beslut i april 1999 om att anta regeringens proposition 1997/98:145 "Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart Sverige".

Ett av miljömålen är "levande skogar". Detta innefattar bl.a. att skogarnas arter skall få fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Vidare att arterna skall beredas möjligheter att sprida sig till nya lokaler inom sina naturliga utbredningsområden.

I Västerbotten finns ca 3,2 miljoner ha skog. Målsättningen är att ca 4.8 procent av denna areal skall ha ett lagligt skydd år 2010. Liksom nu kommer merparten av den lagskyddade arealen utgöras av fjällnära skog. Därutöver är det meningen att markägarna själva skall avsätta ca 3,1 procent för naturvård utan ersättning. Detta skydd kommer ej att räcka för att uppfylla målsättningen om bevarande av skogslandskapets biodiversitet, det kommer nämligen alltjämt att röra sig om milsvida avstånd mellan reservaten.

OM MILJÖMÅLET skall förverkligas krävs en ändrad strategi, från enbart områdesskydd, till att även försöka ändra metoderna för skogsbruk på de uppskattningsvis 90-95 procenten som ej skyddas. Den naturligt föryngrade gammelskogen ersätts nämligen nu i snabb takt av plantager, där likåldriga tallar växer på bestämda avstånd. När allt större delar av landskapet omvandlas till sådana kulturskogar försvinner arterna, en efter en.
Tröskelvärdena för hur mycket skog som behövs finnas kvar är olika för olika arter, exempelvis kräver ekorren ca 30 procent äldre skog. Arter som talltita, lappmes, lavskrika och trädkypare minskar/försvinner när ungskogen upptar ca 40 procent. Numera brukar man spara några träd, samt några kapade "högstubbar" på hyggena, sk. generell naturvårdshänsyn. Detta kan ge vissa arter förlängd respit, exempelvis spillkråka, men hejdar knappast den övergripande långsiktiga utarmningen av skoglig biologisk mångfald.
Skogen är en förnyelsebar resurs som bör nyttjas. Lösningen på naturvårdsproblemet ligger i att försöka plana ut omvandlingen av skogslandskapet genom att låta skogarna självföryngras i större utsträckning.
De skogar som nu kalavverkas har växt upp vid 1900 talets början, långt innan man började med plantageskogsbruk. Även då kalavverkades, eller plockhöggs skogen. Men till skillnad mot idag lät dåtidens skogsägare ny skog återkomma av sig själv, man högg de stora träden och "lämnade tillbaka området till naturen". Det innebär att merparten av dagens äldre norrländska skog visserligen en gång avverkats, men att den aldrig omvandlats till kulturskog.
Skogarna har, kanske mycket på grund av just detta, i ökande grad kunnat försörja länets sågverk med högkvalitativt timmer, samt pappersfabrikerna med klenvirke. De plantager som på 1950 -talet började ersätta den naturligt föryngrade skogen har ännu ej hunnit växa till grövre timmerdimensioner. Införandet av plantageskogsbruket kom att innebära en skarp gräns i fråga om skogsbrukets inverkan på växter och djurs fortsatta överlevnadsmöjligheter.
Det orsakar långsiktiga landskapstäckande skador på naturmiljön. Exempelvis är antalet fågelarter betydligt högre i extensivt brukad skog, med visst inslag av lövträd, jämfört med de ensartade barrskogsplantagerna. Nationellt är ca 1200 arter hotade enbart på grund av kalhuggning. Till detta kan läggas att om plantagerna sprids ytterligare kommer detta att missgynna renskötsel, friluftsliv, jakt, m.fl. former av skogligt mångbruk.

Enligt skogsstatistisk årsbok 2004 finns det i länet ca 1, 7 miljoner ha hyggen och skog som är yngre än 60 år. Skog äldre än 60 år utgör ca 1, 49 miljoner ha. Eftersom kalavverkning i större skala startade för 50-60 år sedan har således den äldre naturskogen ersatts av hyggen och yngre skog på ca 54 procent av länets skogsareal. Det är viktigt att här påpeka att plantageskogsbruk inte införts på hela denna yta, ca 20 procent har föryngrats på naturlig väg. Genom att vissa skogsägare fortsatt att sköta skogen "lite efter eget huvud", främst privatskogsbrukare, finns det därför även ungskogar som kommit upp på samma sätt som den gamla skogen.
Dessa skogar har därför förutsättningar att på sikt återfå ett likartat växt och djurliv. Sannolikt kommer de även att ge mera högkvalitativt virke jämfört med plantagerna. Dessutom innebär mångfladen i den naturligt föryngrade skogen en relativt stor handlingsfrihet i fråga om framtida brukande, ett krav som återfinns i skogsvårdslagens produktionsmål.

OM DE SKOGLIGA miljömålen skall uppnås krävs att skogsskötseln inriktas mot mera naturvårdsanpassade metoder. Länets skogsvårdsstyrelse skall delta i ett projekt om "kontinuitetsskogsbruk", där skogen aldrig kalavverkas, utan där enstaka stora träd avverkas samtidigt som dessa ersätts av befintliga små träd. Erfarenheterna från detta kommer att omsättas i praktiska skötselråd till länets skogsbrukare.
Kalhyggesbruket kommer sannolikt ändå fortsättningsvis dominera, främst på grund av företagsekonomiska skäl. Även denna brukningsform bör därför utvärderas. En utgångspunkt för sådan forskning kunde vara att efter kalavverkningen, inom ca 100 år, försöka återskapa en mångformig skog, ungefär samma gammelskog som den som avverkas. Detta skulle ev. uppnås om man ej, som nu är brukligt underröjer, utan låter de befintliga små träden få ingå i den nya uppväxande skogen.
Genom att sedan lämna fröträd kunde hotet mot biologisk mångfald, liksom föryngringskostnaderna minskas. Planterade plantor ligger ca 5 år före insådda plantor i tillväxt, men de är ofta mindre än plantor som sparas vid avverkning.
Naturliga föryngringar är ofta tätare och bättre anpassade till växtplatsen. Därmed ökar de förutsättningarna att klara skador/bortfall. Naturlig föryngring kunde förbättra kvalitén hos den uppväxande skogen, det är det kvistfria timret som ger bäst ekonomi vid skogsbruk. Riskerna för bortfall av virke till följd av betesskador kunde minskas om man väntade med röjningen till dess ungskogen kommit upp i höjd.
Senarelagd röjning kunde även möjliggöra uttag av biobränsle för vedpellets och drivmedel. Om inte enbart barrträd utan även olika lövträd sparades vid röjning och senare gallringar kunde man få en artrik flerskiktad skog, där skaderiskerna begränsats.

Stig-Olof Holm