Login Form

Granurskogen som Sveaskog avverkningsamält på Guossavare. Foto: Björn Mildh

Nu har FSC-certifierade Sveaskog avverkningsplanerat en granurskog med höga naturvärden i Arjeplogs kommun. ”Så skriande är bolagets rådande virkesbrist att även urskog som ligger ovan gränsen för fjällnära skog har avverkningsplanerats”, skriver Naturskyddsföreningen och Maskaure Sameby i ett gemensamt brev till bolaget.

Här är brevet i sin helhet från Björn Mildh och Johanna Nilsson från Naturskyddsföreningen i Norrbotten och Leif Lundberg från Maskaure sameby:

”Bästa Anette och Fredrik

Sveaskog försäkrar gång på gång att bolaget alltid gör en grundlig och kompetent naturvärdesbedömning innan varje avverkning. Ändå avverkningsplanerar ni till och med urskog. Även urskog som ligger ovan gränsen för fjällnära skog. Så skriande är bolagets rådande virkesbrist.

Ett aktuellt exempel är granurskogen på Guossavare i Maskaure samebys renbetesmarker i Arjeplogs kommun. Koodinater (Sweref 99): N 7303048; E 631911. Bilderna är tagna i augusti 2019:
http://www.norrbotten.snf.se/wordpress/sveaskog-har-avverkningsplanerat-en-fjallnara-granurskog/

Inte undra på att Sveaskog konsekvent vägrar att öppet redovisa sina naturvärdesbedömningar när man klassat en granurskog som produktionsskog och redan underväxtröjt den. En redovisning skulle avslöja allt för pinsamma brister. Även Skogsstyrelsens tillståndsgivning att avverka denna fjällnära skog har varit en ren formalitet.
Och vad mera är, Maskure samebys behov av intakt renbetesmark förbigås helt trots att rennäringen är klassad som riksintresse. Samråd har skett, men hur dessa samråd går till kan den som vill repetera nedan.

Sveaskog kör gång på gång över vår urbefolkning. Bolagets behov av virke är ständigt överordnat.

Sveaskog legitimerar dessutom sina övertramp och sitt hemlighetsmakeri med att bolagets skogsbruk är FSC-certifierat.
Rådande missförhållanden leder ofrånkomligt till konflikter och ”evig kamp”. Det borde även Sveaskog inse. Gör bättring.

Vänliga hälsningar

Björn Mildh, medlem i Naturskyddsföreningen
Leif Lundberg, Maskaure sameby
Johanna Nilsson, medlem i Naturskyddsföreningen i Luleå

Harticka, en rödlistad art (NT) som finns i skogen. Foto: Björn Mildh

Sveaskogs så kallade samråd med samerna

Det statliga skogsbolaget Sveaskog, ägt av oss alla, har till följd av tidigare överavverkningar en ständigt kännbar brist på avverkningsmogen skog. Virkesbristen är så allvarlig att Sveaskog yrkat på force majeure för att slippa fullgöra sina leveransavtal! Detta trots att man har lämnat sina naturvårdande ambitioner och nu bedriver samma brutala skogsbruk som andra bolag, eller värre. Man hugger både fjällnära skogar och i samebyarnas kärnområden av riksintresse i sitt försök att hålla sågverk och industrier med virke.

För att rättfärdiga sina talrika avverkningar i viktiga renbetesmarker hävdar Sveaskog ihärdigt att samråden med samerna äger rum mellan jämbördiga parter, samt att de bygger på ömsesidig respekt för båda parters verksamhet.
Men så är det inte. Sveaskog målar upp en falsk bild.

Parterna är inte jämbördiga. Sveaskog är alltid i överläge och tvekar inte att bruka sin maktposition för att pressa motparten till eftergifter. Målet är att komma åt skogarna i renbeteslandet.

Sveaskog lyssnar inte på samerna. Sveaskog har inte respekt för samernas verksamhet. Dessutom är kunskap om renskötselns villkor obefintlig hos bolagets företrädare.
Här ett exempel på Sveaskogs taktik. Före varje samråd har bolaget gjort en förteckning över skogar som man vill avverka inom byns renbetesmarker. På listan finns ofta mer än 20 skogar. Vegetationsbeskrivningen är minimal. Inte ett ord om att det kan handla om hänglavskogar, livsviktiga under renarnas vinterbete. Kolumnen om hänsyn till rennäringen är tom.

Sveaskog tar upp varje skog på listan. ”Får vi inte ta den här skogen måste vi få ta den där” och så vidare. Man räknar kallt med att samebyarna inte förmår stå emot och säga nej till allt, de kommer till slut att gå med på ett stort antal avverkningar. Så fortsätter det, samråd efter samråd.

Samebyns nej till avverkning av en skog respekteras inte. Det gäller bara vid det aktuella samrådet. Vid nästa möte kan Sveaskog ta upp samma skog igen. Så fortgår det tills bolaget fått vad det vill ha!

Detta är vad som döljer sig bakom Sveaskogs beskrivningar av jämbördiga parter och respekt. Och detta är vad samerna tvingas leva med. Situationen blir inte bättre av att samer också kan ha säsongsarbete med röjning i dessa samma skogar före avverkning, tyvärr viktiga jobb som man inte har råd att avstå från.

Sveaskogs trakthyggesbruk och maktfullkomlighet är tunga hot mot rennäringen, mot hela samebyars existens och mot skogar som borde skyddas. Allt handlar om ett strukturellt men också systematiskt förtryck, baserat på urgammal herrefolksmentalitet, tillsammans med en senare tids oro för att samer med rättigheter skulle kunna försvåra exploatering.

Det är samma oro, och samma skamliga girighet som gjort att den Svenska Staten ännu inte undertecknat ILO 169 om skydd för urbefolkningars rättigheter. Om så skedde skulle samråden om skogarna kunna genomföras mellan verkligt jämbördiga parter.

Svaipa sameby AB
Västra Kikkejaure sameby
Mausjaur sameby
Stefan Mikaelsson, renägare. Hárált - Harads
Johanna Nilsson, Luleå
Björn Mildh, Piteå"

En av många grova granlågor i skogen, livsrum för många arter. Foto: Björn Mildh