Login Form

26-31 juli 2009 arrangerar Naturskyddsföreningen i Timrå en Forskningsresa till Mjällådalen. Mjällån är ett oreglerat vattendrag, som slingrar sig igenom ett dramatiskt landskap av sandbrinkar, raviner och skogsbeklädda terrasser. Inkvarteringen kommer att ske i tolv fullutrustade 4-bäddsstugor på Bergeforsparkens camping i Timrå. Årets Forskningsresa i Naturvårdens Utmarker, syftar som alltid till att upptäcka, dokumentera och uppmärksamma relativt outforskad natur. Anmälan senast den 30/4.

 

Mer info här: www.forskningsresan.se

En resa i getingarnas tecken

Anders Delin

Getingarna var på alerten dessa heta sommardagar, 7-10 augusti. Först trampade vår gäst söderifrån, Caroline Kling, i ett jordgetingbo på Ekorrknippen, flydde inte i tid och fick flera stick. Sedan var det Birgitta Gahne och Monica Svensson med erfarenhet från många mil med svampkorgen i norrlandsterrängen. Maria Danvind och Ove Källström från Sollefteå med hunden Viktor angreps på Forskningsresans sista dag i Gådabergets blockmark av dessa stridbara djur. Det var mygg-, knott- och bromsfritt på denna Forskningsresa, som gick i getingarnas tecken och avslutades med en spanande bivråk i en grantopp.

Trettiosex personer från orter mellan Göteborg och Dorotea deltog, vissa dock bara en dag. Värdfolket på Vikens vandrarhem i Ramsjö gjorde arrangemanget lätt och gemytligt.

Vi började i urskogen i Ensjölokarnas naturreservat för att visa deltagarna hur en skog ska se ut. Så tittade vi på avverkningsanmäld "vanlig" skog på Sveaskogs mark i Ekorrknippen. Vi fortsatte med dimensionsavverkad skog med höga naturvärden på bolagsmark i Vandelåsen, vid Bävertjärn och på Måndagsberget. Det är områden som Länsstyrelsen nu arbetar med att dokumentera och eventuellt skydda. Slutligen tittade vi på en avverkningsanmäld nyckelbiotop på privatmark i Gådaberget.

Namnskick. Teckenförklaringar till de följande beskrivningarna
I artförteckningarna anges namn enligt Thomas Karlssons förteckning över Svenska kärlväxter och enligt Artdatabankens Ekologiska kataloger för mossor, lavar och svampar. Rödlistning anges enligt listan år 2000 (CR = akut hotad, EN = starkt hotad, VU = sårbar och NT = missgynnad). Arter som enligt ekologiska katalogerna indikerar höga naturvärden anges med "*".

7 aug. Ensjölokarna
Naturreservatet Ensjölokarna i nordligaste delen av Ramsjö församling rymmer 25 ha urskog, avsatt 1924 som ett av de första domänreservaten. Det är södra Norrlands finaste urskogsreservat, besöks av många och beskrevs i VÄX nr 2, 2003. Forskningsresans deltagare beundrade dimensionerna, begrundade det svenska skogsbrukets historia och fördjupade sig i några arter som råkade visa sin bästa sida. En grovticka Phaeolus schweinitzii satt vid basen av en grov tall intill stigen. Denna art är vanligare i Ensjölokarna än i de flesta andra skogar Eftersom den rötar kärnveden nertill i tallen bryts stammen där, och talltorrakor är därför i detta reservat sällsyntare än normalt och tallågor vanligare.

De första mjuka och våta lappticks-"knopparna" Amylocystis lapponica, NT, hade kommit fram på grova granlågor i det bördiga granskogspartiet som står på det underjordiska utloppet söder om Stora loken. På marken under asparna där fanns skogsfru Epipogium aphyllum, NT, både i knopp och fullt utslagen. Klubbstarr Carex buxbaumii sågs under fikapausen på östra stranden av Stora loken då deltagarna presenterade sig för varandra.

Göran Eriksson hann under tiden leta rätt på tre av de vedsvampar som gynnas av den oerhört stora mängden grova tallågor i området. Han visade oss fläckporing Antrodia albobrunnea, VU, vit eller ljusbeige med ett nästan svart lager närmast veden, laxgröppa Ceraceomerulius albostramineus, VU, kritvit med läckra ljusrosa centrala partier och kristallticka Skeletocutis stellae, VU, som är lika finporig som finporingen, som dock växer bara på lövved. Kristalltickan luktar i färskt tillstånd fränt, kanske som såpa.

7 aug. Ekorrknippen
Skogsvårdsstyrelsen i Ljusdal hade upplyst om några avverkningsanmälda områden på Sveaskogs mark i norra Ramsjö. De flesta av dessa var redan avverkade, men ett område på sydostsluttningen av Ekorrknippen, koordinater 69027 14915, var fortfarande kvar.

Här gick vi in i en vid första ögonkastet tämligen ordinär avverkningsmogen skog på bördig mark, men såg snart att den skiljer sig avsevärt från vad man kan se i Gästrikland eller längre söderut i Sverige. Urskogsresterna fanns kvar: Avverkningsstubbar från dimensionsavverkningen, rester av tallar Pinus sylvestris med upp till 70 cm diameter, och nästan lika grova högstubbar av tall med kol från senaste branden. Grova tallågor som legat sedan tiden före avverkningen fanns sparsamt. De levande trädens ålder bedömdes till 80-100 år, men i delar av området fanns tall mellan 150 och 200 års ålder. I de övre delarna växte ganska många aspar Populus tremula, på vilka det satt rikligt med små bålar av stiftgelélav Collema furfuraceum, NT.

Inga andra rödlistade arter påträffades, däremot följande nio signalarter:
Knärot Goodyera repens, blanksvart spiklav Calicium denigratum,
kolflarnlav Hypocenomyce anthracophila, skuggblåslav Hypogymnia vittata, vedskivlav Lecidea botryosa, kortskaftad ärgspik Microcalicium ahlneri, vedflamlav Pyrrhospora elabens, skinnlav Leptogium saturninum och dvärgtufs Leptogium teretiusculum. En ormvråkunge höll till där och ropade ofta.

Området höll med andra ord nästan nyckelbiotopkvalitet. Inom kort kommer områden som denna skog att vara ovanliga, vilket är lätt att föreställa sig när man färdas längs vägen mellan Ramsjö kyrka och Ensjölokarna, där hyggen med eller utan fröträdställning, ungskogar och nyligen gallrade skogar i 60-80-årsåldern är den vanligaste synen. Skogsnäringens utarmning av skogslandskapet fortsätter.

8 aug. Vandelåsen
Vi besökte här en del av ett område som Länsstyrelsen har pekat ut som tänkbart för reservatbildning. Det är en storblockig moränmark med långsträckta höjder omväxlande med sänkor, varav en del har myrvegetation. Skogen består av tall, gran Picea abies, björk Betula sp., asp och sälg Salix caprea och är olikåldrig och flerskiktad. Boniteten är ordinär. Den är genomhuggen under dimensionsavverkningarna, men ganska lite rörd därefter. Vissa tallar når upp till ca 300 års ålder. Det finns rikligt med brandljud i äldre tallar, upp till fyra invallningar efter brand. Det finns brandljud även i björk, med upp till två invallningar, och i gran med en invallning. Mängden död ved är måttlig. Mest är det grova tallågor från urskogstiden, men även senare tiders klenare lågor av alla ingående trädslag.

De intressantaste arterna här var asphättemossa Orthotrichum gymnostomum, NT, Anders Delin, brunpudrad nållav Chaenotheca gracillima, NT, Toni Berglund, liten aspgelélav Collema curtisporum, EN, Göran Eriksson, stiftgelélav Collema furfuraceum, NT, Anders Delin m.fl., på många aspar, smalskaftslav Cybebe gracilenta, VU, Anders Delin, i krypta under björk, skrovellav Lobaria scrobiculata, NT, doftticka Haploporus odorus, NT, stor aspticka Phellinus populicola, NT, Toni Berglund, gräddporing Skeletocutis lenis, VU, tretåig hackspett Picoides tridactylus, VU och reliktbock Notorhina punctata, VU, Bert Andersson, på ett tiotal tallar.

Liten aspgelélav hade fortfarande 1993 inte påträffats söder om Jämtland, men har på senare år rapporterats från några platser i Hälsingland. Det är en art som bör mikroskoperas för säker artbestämning, men man kan ana att det är den om man ser en "aspgelélav" med små konvexa apothecier.

Sammanlagt fann vi alltså 11 rödlistade arter. Därtill kom 20 signalarter. Området är ganska representativt för den typ av "näst bästa" skogar, som är vad som finns kvar i Hälsingland efter att urskogarna och de mest urskogslika genomhuggna skogarna har fått skydd i reservat.

8 aug. Söder om Lill-Bävertjärnen
Söder om Lill-Bävertjärnen, vid koordinaterna 68975 15025 finns en äldre skogsrest. Gran dominerar, men inslaget av grov gammal tall och asp är stort och det finns även björk. Genom skogen löper en cykelstig byggd under 1940-talet, marken är relativt slät, och området är starkare påverkat av skogsbruk än det på Vandelåsen. Denna skog växer på bördigare jord och är grövre och tätare än den på Vandelåsen, vilket visade sig i att det var svårt att finna gelélavar, som är ganska ljuskrävande. Det var ganska ont om död ved, men fanns rikliga mängder av gamla träd, speciellt strödda gamla tallar i åldrar troligen mellan 150 och 250 år.

Här hittade vi violettgrå tagellav Bryoria nadvornikiana, NT, Toni Berglund, Maria Danvind, nordlig nållav Chaenotheca laevigata, VU, Toni Berglund, skrovellav Lobaria scrobiculata, NT, Nicklas Gustavsson, gammelsälgslav Rinodina degeliana, VU, Toni Berglund, kvistspik Phaeocalicium sp. NT, Toni Berglund, gräddporing Skeletocutis lenis, VU, Anders Delin och tretåig hackspett Picoides tridactylus, VU, Per-Anders Persson.

Märklig och vacker var stor brandbläcksvamp Coprinus lagopides, Birgitta Gahne, som växte inne i en ihålig jätteasp nära vägen.

På vändplanen där vi parkerade fanns hundratals exemplar av höstlåsbräken Botrychium multifidum, NT, i en för den arten ganska typisk miljö, en låg och lite sliten vegetation, som har etablerats under de senaste 20-30 åren. Dess övriga habitat är enligt min erfarenhet dels de naturliga, som jag tror är stränder, dels den gamla kulturmiljö som den är mest känd från, betes- och slåttermarker och tun vid gårdar.

Vi fann sammanlagt åtta rödlistade arter i detta område och därutöver 17 signalarter. De något lägre siffrorna i jämförelse med Vandelåsen överensstämmer med vårt intryck att skogen här var mindre ursprunglig. Dock är den med sina stora mängder av grova gamla träd ett klart reservatobjekt. Den är ett gott exempel på den konflikt som så ofta finns mellan produktionskravet och naturvårdskravet. Skogen är grov och lång och har samtidigt höga naturvärden. Virkesvärdet är stort, så stort att naturvården med sina begränsade resurser ofta drar det kortaste strået.

9 aug. Måndagsberget
Måndagsberget, vid 68958 15088, ligger långt in på skogen, dit de första avverkningarna nådde sent och där andra vändan, 1960-1980-talets förödande kalhyggen, breder ut sig över nästan hela arealen. Bilresan dit, genom unga skogar i olika stadier och på vindlande och dåliga skogsbilvägar, tar minst en timme fast avståndet fågelvägen bara är 1,7 mil. Vägen slutar i en ungskog och ungskogen slutar vid en vägg med en port och några fönster. Det är gammelskogens vägg med sina inbjudande öppningar. Någon hejdade avverkningen här för 20 år sedan, kanske av vördnad inför skogsnaturen, som här är särkilt storslagen. Här står gammal skog av gran, tall, björk och asp på bördig mark som gör att stammarna är långa och grova. Marken är så mullrik att blåsippa och grönkulla växer här. Ett stort rovfågelbo ligger högt uppe i en aspkrona som fått många toppar efter ett stambrott. Det leder tankarna till kungsörn, men vi fann inga färska lämningar som kunde avgöra vilken art som bott där.

Nedanför berget löper ett stråk av sumpskog. På flera håll i sluttningens nedre del finns små vätar omkransade av asp och sälg. På andra sidan av berget fortsätter gammelskogen ner till en slingrande bäck med sumpskog intill. Bäcken leder ner till Måndagstjärnen. Angränsande skogar är uppflikade av sentida avverkningar, men innehåller också partier med relativt gammal skog och höga naturvärden, som Länsstyrelsen är intresserad av att eventuellt bevara i reservat.

I detta stora område delade vi upp oss i några olika grupper, som gick åt olika håll. Självklart präglas denna skildring av mina egna observationer, men övriga gruppers kommer också fram i artförteckningen.

På de mossklädda stränderna av bäcken som rinner genom sumpskog ut i Måndagstjärnen fann Kerstin Nyholmer skogsfru Epipogium aphyllum, NT, och snart hade flera andra deltagare hittat ytterligare blomstänglar, så att vi till slut summerade ca 30 ex. Den i Hälsingland inte allt för ovanliga spädstarren Carex disperma dök upp på två ställen. Vedtrappmossa Anastrophyllum hellerianum, NT, fanns på många av de grova gran- och tallågorna i området. Nordlig nållav Chaenotheca laevigata, VU, Anders Delin, satt på död ved på en grantorraka i kanten av en av vätarna. Vitskaftad svartspik Chaenothecopsis viridialba, NT, hittades både av Per-Gunnar Jacobsson och av mig. Jag fann den i typisk miljö, på en gammal gran i sumpskog vid bäcken till Måndagstjärnen. Denna lilla spiklav är en sann trofé. Den har mycket höga krav på växtmiljö, den är vacker och lättidentifierad, och den är ytterst svår att få syn på, eftersom den är millimeterstor och ofta fåtalig. Varje gång man lyckas är tillfredsställelsen lika stor.

Lunglav Lobaria pulmonaria förekommer mycket rikligt i området, även med apothecier. På några ställen där asparna står tämligen tätt växer den även i stora sjok på smärre döda granar under asp. Det är här lätt att se hur väl asparna klarar konkurrensen med gran. Granar som kommer upp under en asp (ofta troligen jämngamla med aspen) försöker förgäves att komma upp genom aspkronan. Granskotten slås sönder av de hårdare aspgrenarna, så att granen tvingas stanna under aspkronan, undertryckt och ibland dödad.

Ett av områdets stora värden är den rikliga förekomsten av grov gran och asp och grova gran- och asplågor. Följaktligen är arter som är beroende av detta substrat rikliga. Harticka Inonotus leporinus, NT, Anders Delin, en av de effektiva grandödarna, är sällsynt så långt söderut i landet som här, men sågs på en högstubbe. Lappticka Amylocystis lapponica, NT hittades på flera ställen, både från fjolåret, med det vanliga angreppet av en saprofytisk svamp som färgar dess yta gul, och de första av årets fruktkroppar. Vi fann fläckporing Antrodia albobrunnea, VU, Toni Berglund, doftskinn Cystostereum murraii, NT, Anders Delin och blackticka Junghuhnia collabens, VU, Toni Berglund.

Rosenticka Fomitopsis rosea, NT, var mycket vanlig, så att man kunde studera den i alla stadier, och även dess röta, som sitter i granens kärnved och färgar denna en aning rödaktig men inte gör den särskilt spröd. Skillnaden är stor mot ulltickans Phellinus ferrugineofuscus effektiva nedbrytning av veden till ett luftigt nätverk av mot varandra vinkelräta vita stråk. Dessa två växer ofta intill varandra i veden.

Gränsticka Phellinus nigrolimitatus, NT, sågs på ett par ställen, bl.a. på en kojruin, rynkskinn Phlebia centrifuga, NT, fanns på flera ställen och gräddporing Skeletocutis lenis, VU, Anders Delin, på åtminstone ett.

Även andra sällsynta svampar dök upp, t.ex. lokspindling Cortinarius callisteus, *, Birgitta Gahne, ockraspindling Cortinarius ochrophyllus, *, Birgitta Gahne, doftticka Haploporus odorus, NT, Lotta Delin och klubbdyna Podostroma alutaceum, DD, Toni Berglund.

En stor botanisk raritet, fast inte rödlistad, hittade jag under rekognoseringen av området, nämligen en gammal men mindre än manshög gran Picea abies med en genetisk defekt, som gör att den har vita barr under det första eller de två första åren, varefter de långsamt får sitt klorofyllinnehåll. Enstaka exemplar av denna variant har rapporterats bl.a. från Dalarna. Den har kallats forma versicolor Wittrock, se Sylvén, Nils: De svenska skogsträden, Stockholm 1916, sid. 137.

Årsfärska ringhack av tretåig hackspett och spår av tjäder observerades, och Staffan Ullström hörde stjärtmesar, en inte alls vanlig art i storskogen, men här tydligen hemmastadd bland asp och björk. Alla myrstackar var oskadade. Vi drog slutsatsen att björn inte brukar gå i dessa trakter.

Summan av våra ansträngningar, med tillägg av observationer som tidigare gjorts av Länsstyrelsen, var att 20 rödlistade arter påträffades, varav 5 i kategori VU. Därutöver hittades 27 signalarter. Områdets höga naturvärden har länge varit uppenbara och frågan är inte om det ska bli reservat, utan hur stort reservatet ska bli.

10 aug. Gådaberget, Huskasnäs 8:1.
Mellan två fastigheter ägda av bolag ligger här på Gådabergets NO-sluttning ett bortglömt bondskifte, där både Länsstyrelsen och Skogsvårdsstyrelsen har bedömt att naturvärdena är höga. Koordinaterna är 688230 149936. SVS har avgränsat en nyckelbiotop på 9 ha och denna har därefter avverkningsanmälts. Berget är brant, med upp till 4 m höga lodytor här och där och rikligt med block, och åtminstone smärre delar av det torde vara tekniskt impediment. Nyckelbiotopen sträcker sig ända upp på hällmarken där gamla tallar härskar.

Efter mycket kringströvande kunde man summera att det i skogen i denna starkt brutna terräng döljer sig ett brokigt spektrum av nyckelelement och naturvärden. Vi såg brända rester av talltorrakor med upp till 70 cm diameter. Inslaget av asp var fläckvis stort, med stammar upp till 50 cm diameter. Även av rönn fanns det ovanligt många stammar, även upp till 25 cm diameter.

På grund av områdets historia, med dimensionsavverkning och vid mitten av 1900-talet kolning, var mängden liggande död ved rätt liten och bestod av klena stammar av de ingående trädslagen. Grova granlågor saknades. Denna brist återspeglades i artfynden. Av rödlistade och signalarter bland svampar på liggande död ved påträffades endast stjärntagging Asterodon ferruginosus, NT, doftskinn Cystostereum murraii, NT, Anders Delin, kötticka Leptoporus mollis, S, Maj Johansson, barkticka Oxyporus corticola, S och på flera ställen ullticka Phellinus ferrugineofuscus, S.

Trots denna brist visade sig området ha en imponerande samling av krävande arter. Vi fann vedtrappmossa Anastrophyllum hellerianum, NT, Åsa Linnman, asphättemossa Orthotrichum gymnostomum, NT, Anders Delin, violettgrå tagellav Bryoria nadvornikiana, NT, Maria Danvind, brunpudrad nållav Chaenotheca gracillima, NT, Anders Delin, skorpgelélav Collema occultatum, NT, Toni Berglund, trädbasdynlav Micarea globulosella, NT, Toni Berglund, stor aspticka Phellinus populicola, NT, Anders Delin och tretåig hackspett Picoides tridactylus, VU.

Skorpgelélaven växte på avflagnande bark på rönnar. Det är en svårupptäckt art, som med starka glasögon bara ser ut som strödda svarta små gryn på den ljusa barken. De sitter ofta i närheten av ett kvisthål eller annan oregelbundenhet i barken. Många intorkade alger, små pyrenomyceter och lavar av andra arter kan se ut likadana på håll och man blir tvungen att använda luppen för att komma fram till att det är denna art. I väta är den också mörk, men som övriga gelélavar sväller den och får en grönbrunsvart färg. Det som starkt riktar misstankarna mot denna art är de ofta talrika apothecierna som liknar övriga Collema-arters.

I en av lodytorna växte den ovanliga arten liten revmossa Bazzania tricrenata, Nicklas Gustavsson. Lunglav Lobaria pulmonaria och korallblylav Parmeliella triptophylla växte rikligt på många aspar. Den sällsynta korpspindlingen Cortinarius dolabratus, Birgitta Gahne, fanns här i gott sällskap med korpar. Ockraspindling Cortinarius ochrophyllus, *, Birgitta Gahne, som indikerar höga naturvärden, hittades också.

Sammanlagt hittades i området tio rödlistade arter. Utöver dessa påträffades arton signalarter.

Denna nyckelbiotop är stor och innehållsrik och omges av andra branta delar av berget, som av Länsstyrelsen har utpekats som potentiellt värdefulla för naturvården. Det är ingen tvekan om att ett område som detta bör skyddas från skogsbruk om det nationella naturvårdsmålet enligt SOU 1997/97 ska kunna uppnås, nämligen att i Norrland 9 % av den produktiva skogen nedom gränsen för fjällnära skog ska undantas från brukning. Den är ytterligare ett exempel på den strategi som privatskogsägare och deras organisationer driver: "Avverkningsanmäl nyckelbiotopen för att få fart på processen." Med det belastar de Skogsvårdsstyrelsen och Länsstyrelsen med en massa akut arbete och låser upp pengar som kunde användas bättre i ett planerat reservatbildningarbete.

Forskningsresans betydelse
Även efter denna Forskningsresa, liksom efter den som hölls i Gällivare veckan före och dem som har hållits sedan 1991 på olika håll i Norrland, känns det som om denna form av rekreation, inventeringsarbete och undervisning har stor betydelse både för dem som deltar och för naturvården i Sverige. Områden som annars ytterst sällan besöks av biologiskt skolade människor blir uppmärksammade, opinionen påverkas och myndigheternas naturvårdsarbete understöds. Felet är som vanligt att vi inte räcker till att vara överallt. Den svenska skogen har en areal på 22,7 miljoner hektar. Om en promille av svenskarna, 9000 personer, ägnade sig åt skogsbevakning skulle var och en få 2500 hektar eller 25 kvadratkilometer att hålla ögonen på. Vi som är aktiva i skogen är dessvärre långt färre. Därför kan skogsnäringen i stort sett utan insyn hugga som den själv bestämmer, med dagens biologiska utarmning som följd.

26 aug. 2001.

Forskningsresan 2001 gick verkligen till utmarker. Härjedalen har bara 11000 innevånare. Av dem är få engagerade i ideellt naturvårdsarbete och ändå färre känner skogarna. Även myndigheterna är otillräckligt bemannade. Länsstyrelsen är i Östersund och därifrån hinner man sällan till härjedalsskogarna.
Naturvården i härjedalsskogarna sköts alltså till största delen av markägarna själva. Lyckligtvis finns det åtminstone en person inom skogsnäringen som har sitt hjärta i naturen, nämligen Bror Österman. Han planerade en stor del av Forskningsresan 2001 genom att förse mig med objekt att besöka, dels på sitt företags egen mark, Holmen skog, dels på StoraEnsos, Sveaskogs, Fastighetsverkets och privata marker. Vissa av objekten på Holmens mark hade han också själv inventerat mer eller mindre i detalj. Brors insatser för bevarande av skog med höga naturvärden på det egna företagets mark är värda en särskild skildring. De arealer han har tagit undan från skogsbruk är nog större än vanligt. Siffror kring tio procent nämndes.
Bland de c:a tjugo objekt som Bror hade försett mig med valde jag ut några som jag rekognoserade under en vecka i juni. Ett stort objekt gick Bert Andersson igenom. Slutligen valde jag ut sju områden för Forskningsresan att besöka. De representerar olika markägare, innehåller olika typer av skog och annan natur och ligger i församlingarna Linsell, Hede, Vemdalen och Tännäs.
Forskningsresan samlade 64 deltagare, varav drygt hälften deltog hela tiden, övriga en del av de sex dagarna. De kom från Åsele i norr till Kalmar i söder, majoriteten dock från grannlandskapen. Länsstyrelserna i Gävle och Östersund var representerade av tio personer, alla verksamma med naturvård på ett eller annat sätt. Fyra av deltagarna var eller har nyligen varit aktiva inom Fältbiologerna. Sex var barn. Jag hade också lyckats intressera fem yrkesmässigt aktiva bildkonstnärer, varav en fotograf, som bildade en "estetisk grupp" och fick särskild vägledning och ökad tid för att arbeta i fält. Resultatet av deras arbete, och av vissa andra deltagares fotograferande, kommer troligen att bli en vandringsutställning.
Med saknad konstaterade vi att Gunnar Ersare denna gång inte kunde följa med, men han fick i gengäld motta en hel del mossor, som jag hade insamlat under rekognoseringen och som vi tog under Forskningsresan.
De flerfaldiga syftena med Forskningsresan förverkligades i en kombination av entusiasm, njutning, effektivitet och sakkunskap. Många nya kontakter knöts, många fick lära sig nya arter och såg nya naturtyper. Listorna över iakttagna arter, huvudsakligen rödlistade och signalarter, blev långa. Många tidigare bristfälligt inventerade skogar blev bättre dokumenterade. Intressanta nya lokaler för kärlväxter, mossor, lavar och svampar upptäcktes. Det visade sig att Härjedalen ruvar på många oupptäcka naturklenoder.
Här nedan skildras områdena i den ordning de besöktes. Endast det viktigaste eller mest iögonfallande kommer med i denna berättelse. Fullständigare rapporter kommer att utarbetas så snart som alla fynd av svårbestämda arter har undersökts i mikroskop och utomstående experter har konsulterats. Dessa rapporter kommer att överlämnas till Länsstyrelsen, Skogsvårdsstyrelsen och markägarna. Erfarenheterna från vissa områden är så intressanta att de nog också kommer att ge upphov till separata artiklar för tidskrifter inom det naturvetenskapliga fältet.

Gulberget, Vemdalen.
En mil SO Hedeviken reser sig Gulberget i en brant ostsluttning från den breda Rastdalen. Koordinaterna är 69190 13986. Holmen skog AB äger skogen. Där har Bror Österman undantagit ett 24 ha stort avsnitt av skogen för naturvård. Det är en grandominerad gammal skog med inslag av tall och björk och lite sälg och asp. Skogen är genomhuggen under dimensionsavverkningarna, nu 120-180 år gammal, och har måttliga mängder lågor. Vi besökte området den 28 juli.
Av kärlväxtfloran ser man att marken trots den sura berggrunden är ganska bördig. Där växer ängsfräken (Equisetum pratense), ängssyra (Rumex acetosa), norrlandsarv (Stellaria borealis), ögonpyrola (Moneses uniflora), torta (Cicerbita alpina), ormbär (Paris quadrifolia) och hässlebrodd (Milium effusum), Längs en brant bäck växer buskformig hägg (Prunus padus).
Vid första anblicken, med den tämligen sparsamma förekomsten av lågor, ger denna skog intryck att vara måttligt artrik. Den stora gruppen av duktiga artspecialister fick dock raskt korn på en mängd rödlistade arter: Vedtrappmossa (Anastrophyllum hellerianum, NT), violettgrå tagellav (Bryoria nadvornikiana, NT), brunpudrad nållav (Chaenotheca cracillima, NT), nordlig nållav (Chaenotheca laevigata, VU), vitskaftad svartspik (Chaenothecopsis viridialba, NT), skorpgelélav (Collema occultatum, NT), knottrig blåslav (Hypogymnia bitteri, NT), skrovellav (Lobaria scrobiculata, NT), trädbasdynlav (Micarea globulosella, NT), gammelsälgslav (Rinodina degeliana, VU), rödbrun blekspik (Sclerophora coniophaea, NT), kritporing (Antrodia crassa, EN), fläckporing (Antrodia albobrunnea, VU), rosenticka (Fomitopsis rosea, NT), doftticka (Haploporus odorus, NT), gulporing (Junghuhnia luteoalba, NT), gränsticka (Phellinus nigrolimitatus, NT) och gräddporing (Skeletocutis lenis, VU).
Ett par rödlistade fågelarter hade också lämnat spår efter sig, tretåig hackspett (Picoides tridactylus, VU), i form av ringhack och kungsörn (Aquila chrysaetos, NT) två armpennor, som Eva Jonsson kom bärande på.
De duktiga lavkännarna, Fredrik Jonsson, Ulrika Nordin, Anna Koffman m.fl. sökte och fann den i Sverige sannolikt förbisedda knappnålslaven Chaenotheca sphaerocephala på granbark nära stambasen på minst fyra ställen. Denna art liknar luddnål (Chaenotheca stemonea), men har annan algsymbiont. Även vednål (Chaenotheca brunneola) och grå nållav (Chaenotheca trichialis), kan förväxlas med denna "nya" knappnålslav, varom man kan läsa i Nordic Lichen Flora, vol. 1, som kom 1999.
Starka upplevelser i detta område var även den enormt stora doftticka som Bror Österman hade funnit i en myrkant och nu åter visade för en del av oss, bl.a. fotografen Lars Wildmarker, och den branta delen av bäcken, med bågböjda häggbuskar kors och tvärs över blocken med ormbunkar.

Stentjärnån-Gruckenområdet, Tännäs.
Detta är ett 2900 ha stort område 6 km S om Lossendammen, koordinater 6918 1353, som ägs av StoraEnso och en privatperson. Området innehåller många olika naturtyper. Centralt i dess södra del ligger det stora myrkomplexet Brynntjärnsflon med många myrholmar med gammal granskog. I sydost höjer sig bergen Storstoåsen och Olåsen. I norr finns sjön Stor-Grucken och i väster ligger rogenmorän med branta åsar med tallskog, skilda av gropar med småsjöar eller småmyrar. Många bäckar rinner genom området.
Skogen i hela området är dimensionsavverkad, men har inte rörts särskilt mycket på många decennier och är i dag gammelskog. Det finns rikligt med gammal tall och gran och rikligt med urskogsrester i form av talltorrakor, tallågor och granlågor. Några provborrade tallar var 500, 540 respektive 500 år. En gran var ca 250 år.
Bert Andersson hade rekognoserat området och valt ut några delar av det för närmare påtittning, nämligen rogenmoränen närmast vägändan i NV, rogenmoränen i områdets sydvästra hörn och Olåsens nordvästsluttning. Forskningsresan var där den 29 juli.
På rogenmoränen är åsarnas tallhedar fattiga på kärlväxtarter, medan det i de lägre delarnas bäckstränder eller småmyrar kan finnas fler arter. Stranden av bäcken som rinner ner emot Stor-Grucken finkammade några av oss medan Lisa Andrén, Johan Törnqvist, Marika och Magnus Wiström satte sig att måla och rita. Barnen målade också och lekte sedan i strandkanten och så småningom med och utan kläder i den milda forsen bland bäckens stenar.
Bäckstrandens arter antydde skapligt pH, trots den omgivande moränens alldagliga utseende. Där växte ripvide (Salix glauca), lappvide (Salix lapponum), ormrot (Bistorta vivipara), fjällruta (Thalictrum alpinum), slåtterblomma (Parnassia palustris), svarthö (Bartsia alpina), fjällögontröst (Euphrasia frigida), kärrspira (Pedicularis palustris), tätört (Pinguicula vulgaris), fjällskära (Saussurea alpina), hårstarr (Carex capillaris), fågelstarr (Carex ornithopoda) och lundelm (Elymus caninus, S).
Klubbstarr (Carex buxbaumii) fanns i en grop med en tjärn alldeles intill vägändan. Dessutom noterades i området kung Karls spira (Pedicularis sceptrum-carolinum) och svartstarr (Carex atrata).
Områdets många tallhedar med gammal tall och rikligt med tallågor ledde till många fynd av
dvärgbägarlav (Cladonia parasitica, NT) och varglav (Letharia vulpina, NT). Tallstocksticka (Gloeophyllum protractum, NT) hittades på flera ställen och andra tallarter dök också upp: Fläckporing (Antrodia albobrunnea, VU), laxgröppa (Ceraceomerulius albostramineus, VU), och nordtagging (Odonticium romelli, NT).
För övrigt fanns följande rödlistade arter: Vedtrappmossa (Anastrophyllum hellerianum, NT), nordlig nållav (Chaenotheca laevigata, VU), liten sotlav (Cyphelium karelicum, VU),
knottrig blåslav (Hypogymnia bitteri, NT), skrovellav (Lobaria scrobiculata, NT), rödbrun blekspik (Sclerophora coniophaea, NT), sprickporing (Diplomitoporus crustulinus, VU),
rosenticka (Fomitopsis rosea, NT), taigaskinn (Laurilia sulcata, VU), harticka (Inonotus leporinus, NT), gränsticka (Phellinus nigrolimitatus, NT) och gräddporing (Skeletocutis lenis, VU).
I en tuss av lämmelmossa (Tetraplodon mnioides) hittade Liselott Skarp även tandad lämmelmossa (Tetraplodon angustatus).
Ingen har sett hela detta enorma område av väglöst land, men Bert Andersson har sett ganska stora delar. Hans bedömning och de stickprov, som Forskningsresan förmådde göra, stärker intrycket att det som helhet borde undantas från skogsbruk.

Storvålvallen-Björnknallen, Tännäs.
Sex km V om Tännäs, omedelbart SO om Urgnäset, börjar denna NO-vända bergsluttning med gammal skog som sedan sträcker sig 5 km i SO riktning. Ägare är Fastighetsverket och koordinaterna är 69300 13323. Arealen är 400 ha.
Området är förmodligen mycket ofullständigt inventerat. Jag rekognoserade där den 20 juni 2001 och Forskningsresan i Naturvårdens Utmarker besökte området den 30 juli. Sluttningen krönes av smärre lodytor med tillhörande talusområden. Den genomkorsas av flera bäckar. Där finns små sluttningsmyrar. Skogen är dimensionsavverkad och domineras nu av tämligen gammal gran, ställvis med hög bonitet. Där finns inslag av tall, björk och sälg och rätt rikligt med rönn, som mestadels är oskadad av älg. Det är måttligt med död ved, främst granlågor.
Redan innan vi for till detta område frågade Erik Sjödin, som forskar på humlor och bin, om det fanns någon nordisk stormhatt (Aconitum lycoctonum). Han ville få fatt i en stormhattshumla (Bombus consobrinus), som är Jämtlands landskapsinsekt och så specialiserad på denna blomma att den endast förekommer inom stormhattens utbredningsområde. Redan på Storvålvallen, dit stigen tog oss, fanns det både stormhattar och stormhattshumlor, men Erik fortsatte dagen lång med håven i andra blomrika miljöer i bergsluttningen.
Förutom denna högört finns även följande mer krävande kärlväxter i området, de flesta högt uppe under branter och talus: Rödblära (Silene dioica), norrlandsarv (Stellaria borealis), lundarv (Stellaria nemorum), hägg (Prunus padus), kvanne (Angelica archangelica), strätta (Angelica sylvestris), fjällförgätmigej (Myosotis decumbens), torta (Cicerbita alpina), norsknoppa (Gnaphalium norvegicum), fjällskära (Saussurea alpina), kransrams (Polygonatum verticillatum), grönkulla (Coeloglossum viride), lundelm (Elymus caninus) och hässlebrodd (Milium effusum).
Vid källor, surdråg och bäckar hittade vi: Skavfräken (Equisetum hyemale),
källdunört (Epilobium alsinifolium), fjälldunört (Epilobium hornemannii), fjällskråp (Petasites frigidus), spädstarr (Carex disperma) och
fjällven (Agrostis mertensii).
Som ett tecken på närheten till fjället fanns det lappljung (Phyllodoce caerulea) på ett ställe bland ljung och bärris i skogen och en planta styvstarr (Carex bigelowii) på en gammal stig.
Några av de duktigaste lav- och svampkännarna i sällskapet demonstrerade en rad fynd av lite ovanligare och mer svårupptäckta eller svårbestämda arter. Det var alltså rätt många som fick ta del av följande: Vedtrappmossa (Anastrophyllum hellerianum, NT), liten hornflikmossa (Lophozia ascendens, NT), broktagel (Bryoria bicolor, VU), violettgrå tagellav (Bryoria nadvornikiana, NT), brunpudrad nållav (Chaenotheca gracillima, NT),
nordlig nållav (Chaenotheca laevigata, VU), vitskaftad svartspik (Chaenothecopsis viridialba, NT), läderlappslav (Collema nigrescens, NT), skorpgelélav (Collema occultatum, NT), liten sotlav (Cyphelium karelicum, VU), sydlig ladlav (Cyphelium tigillare, NT), knottrig blåslav (Hypogymnia bitteri, NT), skrovellav (Lobaria scrobiculata, NT), falsk skivlav (Rhizocarpon leptolepis, VU), rödbrun blekspik (Sclerophora coniophaea, NT),
stjärntagging (Asterodon ferruginosus, NT), doftskinn (Cystostereum murraii, NT), sprickporing (Diplomitoporus crustulinus, VU), rosenticka (Fomitopsis rosea, NT), taigaskinn (Laurilia sulcata, VU), harticka (Inonotus leporinus, NT), gränsticka (Phellinus nigrolimitatus, NT), rynkskinn (Phlebia centrifuga, NT) och violmussling (Trichaptum laricinum, NT).
Många fäste sig särskilt vid de vackra bålarna av broktagel på blockens övre kanter. På andra blocks översidor fanns den vackra strutlaven (Cetraria cucullata) med sina starkt vinröda basala delar, som syns bara om man drar upp bålen. På lodytor fanns både sprödlav (Sphaerophorus fragilis) och korallav (Sphaerophorus globosus).
Fåglar ser man ju inte så mycket av denna årstid, men av tretåig hackspett (Picoides tridactylus, VU) fann vi årsfärska ringhack och lavskrika (Perisoreus infaustus) visade sig.

Uvbo, Hede.
En km V om Ulvberget mellan Hede och Hedeviken vid koordinaterna 69251 13853 har Sveaskog c:a 30 ha skog, som växer på kalkrik grönstensberggrund med uppbruten och delvis svårforcerad yta, som har gjort avverkning mindre attraktiv. Detta område rekognoserade jag den 18 juni och några av oss gjorde en kort utflykt dit på kvällen den 30 juli.
Det är en dal som i öster övergår i Ulvberget och i väster avslutas av en mindre höjd, som på sin västra sida har en mindre brant mot lägre terräng. Dalen förefaller ha uppkommit genom nedbrytning av den grönsten som från början fanns där. Berget har brutits sönder i blockliknande former, som dock inte torde vara transporterade, utan nog är kvarblivna, nedsjunkna rester. Härigenom har det uppkommit mängder av smärre lodytor och andra bergformer.
Skogen i området är c:a 100 år och har dimensionshuggits och troligen därefter gallringshuggits någon gång. Den har endast små mängder död ved. Dess största naturvärden är knutna till den rika floran på den basiska bergarten. Åtminstone en del av lavarna och mossorna på dessa ytor gynnas av beskuggning av uppvuxen skog.
En viktig annan del av naturvärdena är det rikkärr som finns i dalens mynning, koordinater ungefär 69246 13853, där ett stort antal kalkkrävande rariteter (Hårstarr, huvudstarr, brudsporre, skogsfru, smaldunört) samsas. Det finns även andra smärre rikkärrspartier i dalens nedre del, t.ex. vid basvägen ur området, koordinater ungefär 69247 13854, där vitmåra och finbräken växer.
Kärlväxtfloran är mycket rik både i rikkärr och på lodytor. I rikkärr finns massor av trådfräken (Equisetum scirpoides), som också går upp på torrare skogsmark. Deesutom finns mindre mängder av fjällruta (Thalictrum alpinum), smaldunört (Epilobium davuricum), ögonpyrola (Moneses uniflora), tätört (Pinguicula vulgaris), finbräken (Cystopteris montana), fjällskråp (Petasites frigidus), fjällskära (Saussurea alpina), björnbrodd (Tofieldia pusilla),
skogsfru (Epipogium aphyllum, NT, blommor i knopp), brudsporre (Gymnadenia conopsea), hårstarr (Carex capillaris) och huvudstarr (Carex capitata).
I skrevor och hyllor i lodytor växer murruta (Asplenium ruta-muraria), fjällhällebräken (Woodsia alpina), stenbräken (Cystopteris fragilis), tuvbräcka (Saxifraga cespitosa), lundgröe (Poa nemoralis) och getrams (Polygonatum odoratum).
På ett par ställen på horisontella ytor på grönstenen växer mosippa (Pulsatilla vernalis, NT) tillsammans med kattfot (Antennaria dioica).
Vid min rekognosering samlade jag mossor från många skrymslen, främst på lodytorna. Gunnar Ersare har artbestämt dem. De intressantaste är: Piskbaronmossa (Anomodon attenuatus), grov baronmossa (Anomodon viticulosus), grov fjädermossa (Neckera crispa), trädporella (Porella platyphylla) och spärraggmossa (Racomitrium elongatum).
Bland oss som tittade på denna lokal den 30 juli var flera duktiga lavforskare, bl.a. Fredrik Jonsson, Ulrika Nordin, Anna Koffman, Annika Forsslund och Toni Berglund. De arter jag redovisar här är bara ett urval av de mer lättidentifierade och listan kommer sannolikt att kompletteras.
I lodytorna fann vi en spricklav (Acarospora sp.), en sipperlav (Dermatocarpon sp.), gipsgroplav (Diploschistes gypsaceus), traslav (Leptogium lichenoides), skrovellav (Lobaria scrobiculata, NT), fjällig gytterlav (Pannaria leucophaea), korallblylav (Parmeliella triptophylla, S), spatellav (Ramalina pollinaria), säcklav (Solorina saccata) och praktlav (Xanthoria elegans).
Denna lokal tycks vara mindre känd för botanister, eftersom både finbräken, fjällhällebräken och getrams tycks vara nya för trakten. Ulvberget, en kilometer österut, är däremot sedan länge känt för bl.a. murruta. Vid närmare granskning kommer sannolikt en hel del av de observerade mossorna och lavarna att visa sig vara nyfynd.

Dalsvallen, Linsell.
Detta objekt, som besöktes den 31 juli, består av fem olika näraliggande delar, alla på Holmen Skogs mark och ingående studerade och planerade av Bror Österman. Några av delarna gränsar till Sånfjällets nationalpark.

1. Granskog 1 km NO vallen.
Här, vid koordinaterna 69027 13863 finns 7 ha grov gammal granskog vid bäck, delvis sumpskog. Den är plockhuggen och det finns sparsamt med gamla granstubbar. I övre delen vidtar tallskog med flera sälgar. Det är rikligt med lågor av främst gran.
I denna delvis våta skog fann vi källört (Montia fontana), lundarv (Stellaria nemorum), trolldruva (Actaea spicata, S), bäckbräsma (Cardamine amara, S), gullpudra (Chrysosplenium alternifolium), kransrams (Polygonatum verticillatum), lundelm (Elymus caninus, S) och hässlebrodd (Milium effusum).
I mosstäcket fanns rikligt med kranshakmossa (Rhytidiadelphus triquetrus), men även skogshakmossa (Rhytidiadelphus subpinnatus, S).
Garnlav (Alectoria sarmentosa) hade här apothecier. Här fanns också violettgrå tagellav (Bryoria nadvornikiana, NT), vitskaftad svartspik (Chaenothecopsis viridialba, NT) och Fredrik Jonsson visade oss gammelsälgslav (Rinodina degeliana, VU), på sälg.
Av vedlevande rödlistade svampar noterades fransporing (Ceriporiopsis myceliosa, VU), rosenticka (Fomitopsis rosea, NT), rynkskinn (Phlebia centrifuga, NT), grantickeporing (Skeletocutis chrysella, VU) och ostticka (Skeletocutis odora, VU).
En duvhök (Accipiter gentilis), troligen en årsunge, ropade och visade sig också.

2. Hygges- och naturvårdsbränning år 2000, 3 km NV om Dalsvallen.
Här, vid koordinaterna 69036 13815 hade Holmen i maj 2000 bränt en areal på 15 ha, dels hygge, dels gallrad talldominerad skog, dels en liten bäckravin med gran, som i sin helhet hade lämnats kvar. Branden gick mycket hårt fram på flera ställen, bl.a. i den nämnda ravinen, där alla träd hade dödats och nu stod eller låg som svarta stänger, kors och tvärs. Marken var svart, utom i de gropar där rotvältor hade uppkommit, där den beige-färgade sanden lyste i skarp kontrast. Närmast den lilla bäcken i botten av ravinen fanns et smalt bälte av lysande grönt gräs.
Massor av rotmurklor (Rhizina undulata) hade kommit upp och även ett par stybbskålar (Geopyxis carbonaria).
På många tallar som hade överlevt branden såg man på läsidan, där hettan varit störst, att barken var kolsvart med smala vita strängar av kåda. Med kniven skar man sig här in till en innerbark som var brun och död, medan den på andra delar av stammen, som visserligen också hade svart bark, var gulvit och levande. Detta är uppenbarligen första stadiet i utvecklingen av ett brandljud. Den döda inner- och ytterbarken kommer att kastas av, och en invallning kommer att starta.

3. Dalsvallen, naturvårdsbränning 1999.
Fyra km NV om Dalsvallen vid koordinater 69045 13823, intill nationalparksgränsen, brände Holmen år 1999 45 ha efter att c:a hälften av virket hade avverkats och tagits ut. Äldre träd hade sparats. Kärlväxtfloran var artfattig med bärris och kruståtel, som nu kom åter från jordstammar och frö.
Även här fanns rikligt med rotmurklor. Man kunde också studera något som sannolikt var nedbrunna myrstackar - ett par meter stora runda ytor med mineraljord, där lungmossa och andra pionjärer hade slagit sig ner, med en ny liten myrstack i kanten.
Skrovellav (Lobaria scrobiculata, NT) studerades på en sälg med en stamskada, som gjorde att den före branden hade bark bara på ena sidan av stammen. Denna barksträng hade dödats av branden och sälgen var nu livlös. Vissa yttre delar av skrovellavens bålar var brandskadade men satt kvar. Det fanns ett stort antal livaktiga små och medelstora bålar, varav åtminstone vissa torde ha överlevt branden, andra möjligen hade vuxit ut därefter.
Skiktad dynsvamp (Daldinia concentrica) bröt fram genom nävern som glänsande svarta ett par centimeter stora kulor. De fanns rikligt på många björkar, de flesta döda, stående eller liggande, men en med några levande blad på. Vid rekognoseringen i juni såg vi inga sådana.

4. Dalsvallen, bäck från Sveduberget.
Två km NNV om Dalsvallen vid koordinaterna 69043 13842 har Bror Österman på Holmens mark undantagit 24 ha grov gammal granskog vid en bäck i en svag ravin. Skogen är plockhuggen och det finns sparsamt med gamla granstubbar. Det finns också inslag av tall och rönn.
Granarna är så gamla och dominerande att de inte medger något nämnvärt buskskikt, och skogen blir ganska genomsiktlig och parkartad, till vilket naturligtvis även den öppna ytan vid bäcken medverkar. Området är alltså omedelbart mycket tilltalande och bildmässigt skönt. På ravinkrönet står resterna av en gammelgran, som nyligen splittrats av blixten. Bjälkar av vit ved, som man inte orkar lyfta, ligger utslängda många meter från stamresten.
Vid bäcken växer här en örtrik vegetation med ormrot (Bistorta vivipara), ängssyra (Rumex acetosa), lundarv (Stellaria nemorum), majsmörblomma (Ranunculus auricomus), bäckbräsma (Cardamine amara, S), gullpudra (Chrysosplenium alternifolium), daggkåpa (Alchemilla sp.), älggräs (Filipendula ulmaria), humleblomster (Geum rivale), hallon (Rubus idaeus), skogsnäva (Geranium sylvaticum), hundkäx (Anthriscus sylvestris), ögonpyrola (Moneses uniflora), flädervänderot (Valeriana sambucifolia), torta (Cicerbita alpina) och hässlebrodd (Milium effusum). Toni Berglund hittade även storgröe (Poa remota, NT).
Lavfloran utmärks av att det här finns ovanligt stora mängder av vitskaftad svartspik (Chaenothecopsis viridialba, NT). För övrigt hittades brunpudrad nållav (Chaenotheca gracillima, NT), nordlig nållav (Chaenotheca laevigata, VU) och rödbrun blekspik (Sclerophora coniophaea, NT).
Av vedlevande svampar hade Bror Österman här funnit t.ex. sprickporing (Diplomitoporus crustulinus, VU) på en klen granlåga liggande över bäcken, rosenticka (Fomitopsis rosea, NT) och gränsticka (Phellinus nigrolimitatus, NT). Göran Eriksson fann gröntagging (Kavinia alboviridis, NT). Dessutom växer här stjärntagging (Asterodon ferruginosus, NT), rynkskinn (Phlebia centrifuga, NT) och gräddporing (Skeletocutis lenis, VU).

5. Dalsvallen, talldominerad skog på moränkulle.
Två km NNV om Dalsvallen vid koordinater 69040 13844 skulle 22 ha gammal tallskog intill nationalparksgränsen för några år sedan avverkas. Väg drogs fram. Bror Österman såg naturvärdena i denna gamla tallskog och lyckades få den undantagen, liksom stora andra delar av skogarna här kring Dalsvallen.
Det är en nästan ren tallskog, som är dimensionsavverkad men nu gammal, olikåldrig och med stort inslag av tallar i åldrar kring 200-300 år. Det finns tämligen rikligt med tallågor och talltorrakor.
Vid rekognoseringen lyfte här en kungsörn, men skogen är som vanligt med gamla tallskogar tämligen fattig på arter av svampar, lavar och mossor. Vi såg dock blågrå svartspik (Chaenothecopsis fennica) på en talltorraka och vedskivlav (Lecidea botryosa, S) på en grov tallåga.

Uddskåran, Vemdalen.
Denna lokal är en av de märkligaste av dem vi besökte, inte bara i fråga om skogen utan i lika hög grad berget. Det är en 1,5 km lång bäckdal i nord-sydlig riktning, på två ställen kanjonlik. Där finns många lodytor, även upp emot 50 m höga, och vända mot alla väderstreck och mer eller mindre fuktiga. Dessutom är den skogklädda sluttningen öster om bäcken full av källor och småbäckar, som bidrar till omväxling i vegetationstäcket och ger stor artrikedom.
Uddskåran ligger nio km NV om Vemdalen, med koordinater 69339 13933 till 69352 13934. Arealen är c:a 50 ha. Ägare är StoraEnso AB, Holmen Skog AB och en privat markägare. Området har inventerats under år 2000 av Bror Österman och Per-Gunnar Jacobsson, av mig den 5 juni 2001 och av Forskningsresan i Naturvårdens Utmarker den 1 aug.
De största branterna finns i bäckdalens övre ände, där terrängen är utformad som en amfiteater med höga syd- och västvända lodytor och branta taluskoner. Här bildar också bäcken ett fall. Skogen i området domineras av gran och tall. På ostsluttningen finns ovanligt mycket sälg. Skogen är delvis svårdriven och delar av den har därför avverkats mindre intensivt. I vissa avsnitt finns gammal gran med stora mängder grova lågor. På vissa krönpartier finns gammal tall.
Kärlväxtfloran i området är innehållsrik på grund av alla de nämnda varierande substraten. I de torrare lodytornas springor och hyllor finns fjällhällebräken (Woodsia alpina), hällebräken (Woodsia ilvensis), bergdraba (Draba norvegica), tuvbräcka (Saxifraga cespitosa) och blågröe (Poa glauca). Nedanför den största lodytan växer stickelfrö (Lappula deflexa) mot en bergvägg som är skarpt färgad av en gul mjöllav (Chrysotrix).
Under en fågelhylla, där bergväggen är färgad av praktlav (Xanthoria elegans), växer röda vinbär (Ribes rubrum).
I en fuktigare lodyta under överhäng växer stenbräken (Cystopteris fragilis) och dvärghäxört (Circaea alpina).
I och vid bäcken finns fjällsyra (Oxyria digyna), lundarv (Stellaria nemorum),
hästhov (Tussilago farfara) och getrams (Polygonatum odoratum).
Bäckbräsma (Cardamine amara, S) och storgröe (Poa remota, NT) finns i en våt svacka nära bäcken.
Smaldunört (Epilobium davuricum) finns i sluttningsmyr med källa Ö om bäcken, i södra delen, på privatskiftet.
Bland de många mossor som jag samlade in från olika lodytor och grottor vid rekognoseringen fick jag med mig en som var så liten att jag inte var medveten om dess existens. Gunnar Ersare hittade den förstås och blev mycket glad över fyndet. Det var rasp-dvärgbågmossa (Pseudoleskeella papillosa, VU), tidigare inte funnen söder om Västerbotten.
Skotten är en millimeter tjocka, en centimeter långa och har mycket vackert formade blad, djupt kupade, mot spetsen avsmalnande, ungefär som kronbladen på en liljeblommande tulpan.
När jag vid Forskningsresans återbesök vid denna lodyta återfann arten kunde jag konstatera att den visst går att få syn på trots sin litenhet. Den växer bland andra kuddbildande mossor, men skotten sticker upp en centimeter ovanför kuddens yta och är ljust gröna. Lokalens exklusiva karaktär framgår också av att Annika Forsslund där på klippan fann trådbrosklav (Ramalina thrausta, EN).
Övriga ovanliga mossarter från Uddskåran är vedtrappmossa (Anastrophyllum hellerianum, NT), liten revmossa (Bazzania tricrenata), nordstjärnmossa (Mnium ambiguum, NT), skruvkällmossa (Philonotis seriata) och spärraggmossa (Racomitrium elongatum).
Bland lavarna var de kanske finaste fynden Annika Forsslunds: Norsk näverlav (Platismatia norvegica, VU) och trådbrosklav (Ramalina thrausta, EN).
Följande andra rödlistade arter fanns: Brunpudrad nållav (Chaenotheca gracillima, NT), nordlig nållav (Chaenotheca laevigata, VU), vitskaftad svartspik (Chaenothecopsis viridialba, NT), dvärgbägarlav (Cladonia parasitica, NT), knottrig blåslav (Hypogymnia bitteri, NT), skrovellav (Lobaria scrobiculata, NT) och trådbrosklav (Ramalina thrausta, EN). Det fanns ett överflöd av skrovellav på de många sälgarna i den källpåverkade sluttningen öster om bäcken.
Några andra lättidentifierade lavar, som är ovanligare nere i Gävleborgs län sågs också:
Sprödlav (Spherophorus fragilis), korallav (Spherophorus globosus), enlav (Vulpicidia juniperina), snölav (Cetraria nivalis) och saffranslav (Solorina crocea).
Följande rödlistade svampar observerades: Fläckporing (Antrodia albobrunnea, VU),
laxgröppa (Ceraceomerulius albostramineus, VU), finporing (Ceriporiopsis pannocincta, VU), harticka (Inonotus leporinus, NT), gränsticka (Phellinus nigrolimitatus, NT), svällticka (Skeletocutis papyracea, NT) och violmussling (Trichaptum laricinum, NT).
Strömstare (Cinclus cinclus) och forsärla (Motacilla cinerea) visade sig under rekognoseringen. Praktlaven i en av lodytorna antyder att det har funnits rovfågel- eller korpbon här.
Uddskåran gav djupa intryck hos många av oss. Efter att med stöd av sin vandringsstav ha passerat ett brant och svårgånget ställe sade Nisse Andersson att han blev fem år yngre på kuppen. Många såg ovanliga fotomotiv. De snabba växlingarna mellan olika biotoper satte sinnena på spänn.
Lokalen tycks inte vara särskilt känd. Flera kärlväxtarter där finns inte noterade från dessa trakter i Bengt Danielssons flora över Härjedalen: Fjällhällebräken, fjällsyra, bergdraba, tuvbräcka, dvärghäxört, stickelfrö och getrams.

Hede urskog, Hede.
Nio km S om Hede, vid koordinaterna 69163 13796 finns en talldominerad urskog med areal 15 ha, som avsattes av kyrkan på 1930-talet och nu är naturreservat. Sista dagen under Forskningsresan, 2 aug., besökte vi detta område, som ger en referensram för bedömningen av alla de områden vi sett under föregående dagar.
Kontrasten var slående för alla. Denna ålder och grovlek på tall är omöjlig att hitta utanför de ytterst få och små urskogsreservat som finns. Andra exempel är Hamra nationalpark och Ensjölokarnas naturreservat i Ljusdal och Björnlandets nationalpark i Fredrika.
Förutom tall finns här dock även gott om gran, särskilt kring ett par lokar eller vätar, tidvis vattenfyllda vattensamlingar utan bräddinlopp eller bräddavlopp. Bl.a. på grund av dessa är boniteten här tämligen hög.
Alla urskogens karaktärsdrag finns i detta område. Avverkningsstubbar saknas. Andelen stående död ved (mest tall) är 25 %. Lågor av tall och gran i alla dimensioner finns rikligt. Vridna, lutande, krokiga, knöliga, skadade, ihåliga och döende träd är talrika. Urskogens speciella ljud hörs på flera ställen: Knarrandet när vinden rör ett träd i vilket en torraka står upphakad.
Kärlväxtfloran var fattig på den vanliga skogsmarken, men rikare vid lokarna, där våtmarksfloran omfattade även strandgyllen (Barbarea stricta).
Av mossor rapporterade Anita Andersson vedtrappmossa (Anastrophyllum hellerianum, NT) och purpurmylia (Mylia taylorii, S). Kranshakmossa (Rhytidiadelphus triquetrus), täckte marken i närheten av vätarna.
Dvärgbägarlav (Cladonia parasitica, NT) och knottrig blåslav (Hypogymnia bitteri, NT) var väntade i denna miljö.
Svampfloran bjöd på mer: Lappticka (Amylocystis lapponica, NT), fläckporing (Antrodia albobrunnea, VU), rosenticka (Fomitopsis rosea, NT), harticka (Inonotus leporinus, NT),
taigaskinn (Laurilia sulcata, VU), skinnporing (Oligoporus mappa, VU), gränsticka (Phellinus nigrolimitatus, NT), kilporing (Skeletocutis kuehneri, NT) och gräddporing (Skeletocutis lenis, NT) dök upp.
Mård (Martes martes) bor i urskogen. En inte så klätterkunnig unge satt nertill på en torraka när jag rekognoserade den18 juni. Stenfalk (Falco columbarius) såg och hörde vi den 2 aug. För övrigt fanns tornseglare (Apus apus), tretåig hackspett (Picoides tridactylus, VU), rödstjärt (Phoenicurus phoenicurus) och spillning av tjäder (Tetrao urogallus, NT).
Gunnar Sjödin rapporterade gnagspår i tallbark av reliktbock (Nothorrhina punctata, VU) och gnagspår av en praktbagge, Buprestis sp.
Den stora händelsen, som blev Forskningsresans "grande finale", var när Hans Sundström visade en vackert orange- och vitgul storporig ticka på basen av en granlåga. Malte Edman hade ett par dagar tidigare visat bilder på en del ovanliga tickor och skinn, bl.a. den storporiga brandtickan, som hans son Mattias hade funnit i Åsele lappmark, på sin tredje lokal i Sverige. Hans tyckte att det han nu hade funnit var mycket likt och Malte tillkallades och kunde raskt bekräfta. Detta var fjärde fyndet i Sverige av storporig brandticka (Pycnoporellus alboluteus, CR). Lämpligt nog var både Naturmorgons reporter Lena Näslund och Östersundspostens reporter Håkan Persson på plats och tickan hamnade med färgbild i tidningen och med glada tillrop i Naturmorgons reportage.

Tack till många.
Förutom dessa botaniska och zoologiska intryck bjöd Forskningsresan på mycket annat, t.ex. fäbodliv vid Nyvallen på Sånfjällets sluttning med god traditionell mat lagad av Margareta Kristoffersson och likaså givande besök på Dalsvallen, där vi också fick middag serverad. Många personer i Hedeviken bidrog aktivt till att göra hela den stora gruppen nöjda och glada.
Sponsorerna, som dessutom gjorde nöjet billigt, var Holmen Skog AB, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Jämtland-Härjedalens naturvårdsförbund, Naturskyddsföreningen i Gävleborgs län, Övre Härjedalens naturskyddsförening och Nedre Härjedalens naturskyddsförening. Alla dessa tackas varmt för detta viktiga bidrag till Härjedalsskogarnas utforskande och bevarande.

Anders Delin

Anders Delin

Forskningsresans syfte
När jag startade Forskningsresan i Naturvårdens Utmarker år 1991 tänkte jag att de flesta biologer och artkunniga människor finns i Götaland och Svealand, medan de största ännu inte skyddade skogliga naturvärdena finns i Norrland, speciellt i mellersta och norra Norrlands inland.
Efter de 12 år som har gått, med Forskningsresor till Hälsingland, Härjedalen och södra Lappland, har jag fått bekräftelse på att detta är en grov men i stort sett sann beskrivning. Det har visat sig vara lätt att hitta gammelskog med mycket höga naturvärden men mycket sparsam dokumentation av artinnehållet.
De inventeringar som har kommit till stånd genom Forskningsresorna har bidragit väsentligt till dokumentationen och därmed förhoppningsvis också till ett framtida skydd för vissa områden. Genom att få de kunniga biologerna att komma till utmarkerna har förhoppningsvis deras kunskaper kommit till ändå större naturvårdsnytta än om de hade varit verksamma enbart i sina hemtrakter.

Förena nytta med nöje
De som har kommit med har haft högst varierande erfarenhet och kunskap inom mycket skilda områden. Främst har det varit inom grupperna kärlväxter, mossor, lavar, svampar, skalbaggar, skinnbaggar och fåglar som vissa deltagare har haft stor sakkunskap. Vissa andra deltagare har varit mindre sakkunniga. De har deltagit för att lära och för att njuta av vildmarksscenerierna. Även barn har deltagit, och bidragit till allas upplevelser.
Specialisterna har varit mycket generösa. Ingen fråga har varit för dum för att ställas. Varje entusiastiskt utrop har smittat andra deltagare. Ingen organism i skogens myller har varit för oansenlig för att granskas under luppen.

Forskningsresan i Strömsund
Liksom tidigare år planerades Forskningsresan i nära samarbete med Länsstyrelsen. Göran Eriksson hade valt ut ett antal områden, som var mer eller mindre hotade av avverkning och mer eller mindre inventerade. Tillsammans med Bengt Petterson eller Pär Hedberg tittade jag i förväg på några, och vi enades till slut om ett lagom omfattande exkursionsprogram i lagom varierad skogsmiljö.

26 juli. Ström, Stormyrhögen
Detta ca 30 ha stora privatägda område ligger knappt 3 mil N om Strömsund, NV om sjön Stor-Allvattnet, på ostsluttningen av Stormyrhögen, vid koordinaterna 71107 14890. Det var tidigare inventerat av Ulrika Nordin, och av Bengt Pettersson och mig den 23 juli. Det är ett grandominerat område, vars naturvärden främst är knutna dels till den tämligen rika aspförekomsten i bergsluttningens övre del, dels till sumpskogs- och bäckmiljöer i den nedersta delen.
Nordisk stormhatt Aconitum lycoctonum, torta Cicerbita alpina, borsttistel Cirsium helenioides, kärrfibbla Crepis paludosa, kransrams Polygonatum verticillatum, grönkulla Coeloglossum viride, skogsrör Calamagrostis chalybaea och hässlebrodd Milium effusum fanns i de fuktiga bördiga nedre delarna, flera av dem rikligt. Där hittade vi också tusentals exemplar av lappranunkel Ranunculus lapponicus (Bengt) i sumpskog mellan en liten öppen myr och bäcken, vid koordinaterna 711067 148904 till 711072 148916. Här fanns även fjällskråp Petasites frigidus.
Bäckstranden var allra mest givande. Att finna vårbrodd Anthoxanthum odoratum i denna miljö var för en sörlänning lite förvånande, eftersom arten i Hälsingland och söderut är en ganska utpräglad torrmarksväxt. Dock har jag sett den på bäckstrand i sumpskog även i Åsele.
Roligast var dock att finna ganska rikligt med köseven Agrostis clavata (Anders) i blottor i högörtvegetationen i den ojämna terrängen längs bäcken, från 711076 148915 till 711088 148907. Detta konkurrenssvaga ett- eller tvååriga gräs etablerar sig på ytor som blir vegetationsfattiga av olika skäl, här framför allt vattnets erosion, men på andra ställen även där älgar har trampat sönder marken eller vinden vält en gran.
Köseven är ingen lättidentifierad växt. Största förväxlingsrisken är med rödven som i skuggig miljö kan få en stor och gles vippa. Man tvingas gå in på blomkaraktärerna, som är svåra att se utan stereolupp och bra pincetter. Vippgrenarna är långa och småaxen sitter långt ut från strået. Vippgrenens yttersta del, där det enblommiga småaxet fäster, är något klubblikt förtjockad. Det finns inget innerblomfjäll. Ytterblomfjället saknar borst. Ståndarknappen är kort, bara 1/3 av ytterblomfjällets längd. Köseven har i Jämtland en mer östlig utbredning och detta fynd är kanske bland de västligaste.
Ett annat uppseendeväckande fynd (Ulrika) var aspfjädermossa Neckera pennata, på två aspar mitt i området. Detta är den nordligaste svenska lokal vi känner till.
De märkligaste lavarna var liten aspgelélav (Ulrika), som fanns tillsammans med både aspgelélav Collema subnigrescens och läderlappslav Collema nigrescens, smalskaftslav Cybebe gracilenta (Ulrika) och gammelsälgslav Rinodina degeliana (Ulrika).
Det finaste svampfyndet var nog blackticka Junghuhnia collabens, påträffad av Kerstin Nyholmer. Andra rödlistade svamparter som hittades var stjärntagging Asterodon ferruginosus, rosenticka Fomitopsis rosea, doftticka Haploporus odorus, harticka Inonotus leporinus och gulporing Junghuhnia luteoalba. Stor aspticka Phellinus populicola växte på många aspar i områdets centrala och övre delar.
Av gammelskogens fåglar noterade vi tretåig hackspett och lavskrika.
I området påträffades 20 rödlistade arter. Det är ett i Gästrike-Hälsingeperspektiv mycket högklassigt reservatobjekt.

27 juli. Alanäs, Ol-Nils-kojan
Det område vi besökte är en del av ett ca 100 ha stort privatägt gammelskogsområde
ca 5 mil N om Strömsund och ca 6 km NO om Lidsjöberg, koordinater 7137 1475. Det var tidigare inventerat av Ulrika Nordin, och av Pär Hedberg och mig den 25 juli.
Områdets högre belägna delar är bördig gammal granskog med små vattensamlingar, mer eller mindre permanenta. Nertill övergår det i stora myrar, delvis rikkärr.
Kärlväxtfloran i den bördiga granskogen omfattar arter som stormhatt, kransrams, skogsrör och lundelm Elymus caninus. I surdråg i bergsluttningens övergång mot myren hittades finbräken Cystopteris montana, sumparv Stellaria crassifolia (vid 713689 147478), lappranunkel, tvåblad Listera ovata och spädstarr Carex disperma.
I de mer eller mindre konstant vattenfyllda groparna som skulle kunna gå under namnet vät eller loke växte hårmöja Ranunculus confervoides (Pär), strandranunkel Ranunculus reptans, hästsvans Hippuris vulgaris, dyveronika Veronica scutellata, rankstarr Carex elongata och gulkavle Alopecurus aequalis.
Mossfloran undersöktes mindre effektivt än lavfloran. De intressantaste lavfynden, alla gjorda av Ulrika, var mörkhövdad spiklav Calicium adaequatum, kavernularia Cavernularia hultenii vid 713692 147473, nordlig nållav Chaenotheca laevigata, Chaenotheca sphaerocephala, vitskaftad svartspik Chaenothecopsis viridialba, mjölig dropplav Cliostomum leprosum, liten aspgelélav Collema curtisporum, smalskaftslav, liten sotlav Cyphelium karelicum, norsk näverlav Platismatia norvegica och gammelsälgslav.
Det kanske allra intressantaste fyndet gjordes av Toni Berglund, som på låga vidbuskar i kanten av en vät (torr vid vårt besök) fann forsgytterlav Pannaria (=Fuscopannaria) confusa. Den växte där tillsammans med klomossa Dichelyma falcatum, (det. Kristoffer Hylander).
Den rikliga förekomsten av död ved motsvarades av ett stort antal fynd av rödlistade vedlevande svampar: Lappticka Amylocystis lapponica, stjärntagging Asterodon ferruginosus, doftskinn Cystostereum murraii, rosenticka, doftticka Haploporus odorus,
harticka, taigaskinn Laurilia sulcata, gräddticka Perenniporia subacida,
gränsticka Phellinus nigrolimitatus, stor aspticka, rynkskinn Phlebia centrifuga, gammelgransskål Pseudographis pinicola och ostticka Skeletocutis odora.
Den märkligaste svampen, lik ett trassligt svart snöre som legat i press under något tungt, hittades på sälg av Johan Nitare och bestämdes av pyrenomycetspecialisten Thomas Laessöe i Köpenhamn till Glonium graphicum (Fr) Duby. Den tillhör familjen Hysteriaceae och är mycket sällan noterad i Sverige efter Elias Fries originalbeskrivning.
Några nordliga skogsfåglar noterades också: Tjäder, järpe, tretåig hackspett, sidensvans och lavskrika.
Sammanlagt trettiofyra rödlistade arter påträffades, mer än i något annat av de besökta områdena. Därtill bidrog de olika typer av våta marker som fanns i området: vätarna, sumpskogen och kanten mot myren.

28 juli. Tåsjö, Bodberget
Detta reservatobjekt på ca 60 ha ligger nio km SSV om Hoting, vid koordinaterna 710285 151760. Det är en privatägd skog som har sluppit undan skogsbruk under mycket lång tid och därför har mycket höga trädåldrar och många urskogskvalitéer. Den har tidigare inventerats av Ulrika Nordin. Den del av skogen som vi besökte växer i en sydvästsluttning med en bäck. Den dominerades av gammal gran med starkt inslag av gammal asp, upp till 80 cm diameter. Även sälg upp till 50 cm förekommer. Det fanns rikligt med död ved, även av grova dimensioner.
Även här hittades lappranunkel. Övriga krävande arter var: Nordisk stormhatt, ögonpyrola Moneses uniflora, torta, kärrfibbla och spädstarr. Som vid de flesta bäckar i Strömsund växte även här fjällven Agrostis mertensii.
Lavfloran omfattade åtskilliga rariteter: Mörk rödprick Arthonia incarnata, nordlig nållav (Toni Berglund), solfjäderlav Cheiromycina flabelliformis (Ulrika), vulkanlav Conotrema populorum (Toni), smalskaftslav (Ulrika), norsk näverlav (Ulrika), falsk skivlav Rhizocarpon leptolepis (Ulrika) och gammelsälgslav (Ulrika).
Av de arter som Ulrika hade hittat vid sin inventering var blekskaftad nållav Chaenotheca cinerea det största dragplåstret. Den lyckades hon också återfinna, på områdets grövsta asp (80 cm diam.), som också sannolikt var mycket gammal. Laven var där över stora ytor allenarådande och alla kunde bekanta sig med denna för de flesta av oss nya art.
Bland svampfynden är det intressant att nämna dels stjärntagging, dels en art, som har en viss likhet med denna men växer på asplågor, mörk vaxtagging Mycoacia fuscoatra. För mig och förmodligen andra deltagare var det en ny bekantskap, som Göran Eriksson demonstrerade.
För övrigt fann vi följande rödlistade svampar: Lappticka, rosenticka, koralltaggsvamp Hericium coralloides, blackticka, gränsticka, stor aspticka, rynkskinn, grantickeporing Skeletocutis chrysella (Ulrika) och gräddporing Skeletocutis lenis.
Tretåig hackspett, gärdsmyg och sidensvans höll till i skogen och när vi kom ut på hygget nedanför den fick vi syn på en kungsörn ovanför den.
Bodberget imponerade genom sin mycket gamla, nästan urskogsartade gran-asp-skog. Antalet rödlistade arter var också mycket högt, 28 stycken. Att rangordna detta område bland alla dem vi besökte är nästan ogörligt, men den blekskaftade nållaven, i hotkategori EN placerar området mycket högt.

29 juli. Frostviken, Väktarmon
Området ligger OSO om Jormvattnet, intill och NV om Väktardalens naturreservat, kring koordinaterna 71739 14280 och 71751 14274, och omfattar ca 100 ha. Man har här kalfjäll på nära håll i ett par riktningar. Markägare är Fastighetsverket. Vi delade upp oss i två grupper och jag redogör nedan mest för vad vi såg i den där jag ingick, en kort tur till sluttningen öster om gården Väktarmon, vid 71739 14280.
Vi gick i en brant sluttning med en djupt nedskuren bäckravin, upp genom gles gammal grandominerad skog med inslag av björk och rönn. Ingen tall, asp eller sälg. Skogen ligger nära gården, men ser inte ut att ha huggits så intensivt. Det finns rikligt med stående och liggande död ved. I ett mindre, något planare område finns en liten sluttningsmyr. Upptill finns klippor och block av en bergart på vilken grönbräken Asplenium viride dominerade.
Bland kärlväxterna noterade vi kambräken Blechnum spicant, stjärnbräcka Saxifraga stellaris, kärrögontröst Euphrasia frigida var. palustris (Bengt Petterson), norsknoppa Gnaphalium norvegicum, fjällskråp Petasites frigidus. Även här fanns torta och skogsrör, men stormhatt såg vi ej.
Lämmelmossa Tetraplodon mnioides är en rätt vanlig syn på lågor där mården har gått fram. Här hade den sällskap av den mindre släktingen tandad lämmelmossa Tetraplodon angustatus.
På solexponerade stora block av bergarten med grönbräken växte rikligt med kolsvarta tilltryckta tussar av trådlav Ephebe cf. lanata, (conf. Fredrik Jonsson). Vi hittade också
doftskinn och gränsticka Phellinus nigrolimitatus.
Den längre turen, till Norra Väktarklumpens SV-sluttning, gav bl.a. följande: Fjällnejlika Lychnis alpina, smörboll Trollius europaeus, rosenrot Rhodiola rosea, kransrams och brudsporre Gymnadenia conopsea (Lisbeth Berntsson). Fredrik Jonsson och Toni Berglund hittade kavernularia på grankvistar och den föga kända Phaeocalicium compressulum på björkkvistar.
Området har lågproduktiv skog, som såg ut att vara föga utnyttjad för skogsbruk och borde vara en lämplig utvidgning av det befintliga naturreservatet.

29 juli. Frostviken, Hällingsåfallet
På hemväg till Strömsund gjorde vi en avstickare till denna turistiska sevärdhet. Forsdimman steg högt över åns kanjon och avsatte sig på vegetationen nära dess kanter. Många kvistar täcktes av en svart hinna, som torde vara någon alg. I denna miljö, på krönet av ravinens N sida, vid 71389 14312, fann jag mörk blåslav Hypogymnia austerodes, som Fredrik Jonsson var vänlig att konfirmera.

30 juli. Hotagen, Långvattenhöjden
Detta 600 ha stora urskogsområde ligger norr om och gränsande till Hotagens naturreservat, vid koordinaterna 7122 1451. Fastighetsverket äger marken. Här hade Göran Eriksson rekognoserat tidigare. Vi gick en slinga i skog, på myr och mellan småsjöar på småkullig terräng med måttligt blockig morän i ytan. Tall dominerade på kullarna och gran i dalarna. Det fanns måttligt med björk och sälg, men få aspar. Boniteten var på tallmarkerna tämligen låg, på de flesta granmarker också tämligen låg, men i de bästa partierna hög. Enstaka tallar nådde ca 70 cm diameter, granar ca 50 cm. Två tallar på höjden vid 712260 145160 borrades av Urpo Taskinen. Deras åldrar var 400+ år och 285+ år.
Fältskiktet var artfattigt, mestadels av ristyp. Endast på mindre ytor i granskog förekom lågört- och högörtflora. Myrarna i området var genomgående av fattigkärrstyp. Endast vid en liten bäck sågs knagglestarr Carex flava, dvärglummer Selaginella selaginoides och snip Trichophorum alpinum, och på en svämäng intill en något större bäck hirsstarr Carex panicea, björnbrodd Tofieldia pusilla, slåtterblomma Parnassia palustris och klubbstarr Carex buxbaumii.
Skogen här har aldrig avverkats. Den är en urskog. Vi såg fåtaliga och glest utspridda brandspår, dels brända talltorrakor, dels brända tallågor. Däremot sågs inga tydliga brandljud i levande tallar eller andra trädslag. Granskogen är gammal. Det tycks inte ha brunnit inom området på flera hundra år. De observerade brända talltorrakorna är tydligen kvar från en så avlägsen tid.
Kärlväxtfloran var som så ofta på sådan mager mark fattig. Vi fann några plantor av svarthö Bartsia alpina och ett fåtal små plantor av kransrams. Knärot Goodyera repens söktes men fanns ej. Så har det också varit på de flesta ställen i höjdlägesskog i Västerbottens län, som vi har besökt under tidigare forskningsresor. Fjällven fanns även här vid varje mindre bäck i området.
Purpurmylia Mylia taylorii påträffades i fuktig granurskog. Toni Berglund hittade liten sotlav, knottrig blåslav Hypogymnia bitteri och rödbrun blekspik Sclerophora coniophaea.
Trots urskogskaraktären var inte heller svampfloran särskilt märklig. Vi hittade lappticka, doftskinn, rosenticka, harticka, gränsticka, rynkskinn, gräddporing, ostticka och violmussling Trichaptum laricinum.
Sjutton rödlistade arter påträffades. Detta är inte mycket, men desto mer imponerande var skogsmiljön i sin helhet och sina detaljer, där hela cykeln från fröplanta till nedbruten låga kunde följas, utan de i vår tid nästan allestädes synliga kontinuitetsavbrotten.

31 juli. Hammerdal, Hagamarken
Området ligger en mil S om Hammerdal, 4 km SO om Fyrås, med koordinater 70432 14798. Det omfattar ca 150 ha. Det är privatägt. Det är inventerat av Bengt Petterson flera gånger och av honom tillsammans med Johan Nitare m.fl. den 26 juli 2003.
Marken i området är starkt kalkhaltig, vilket avslöjas av både skogs- och myrfloran, av kärlväxterna, mossorna och marksvamparna. Här står gammal grandominerad skog, som tidigare avverkats, troligen vid flera tillfällen, men aldrig har kalhuggits. Rikligt inslag av lövträd som glasbjörk, asp, rönn, sälg och hägg. Inom området finns också några mindre öppna myrar som är rikkärr och delar av skogen är sumpskog.
Kärlväxtfloran här omfattade inte bara de högörter som vi hade sett på många andra ställen utan var extremt rik på kalkgynnade arter. Trådfräken Equisetum scirpoides fanns nästan överallt i skogen. Smalfräken Equisetum variegatum sågs också, och finbräken på flera ställen. Hästskräppa Rumex aquaticus hittades i ett litet sumpskogsparti. Skogsvicker Vicia sylvatica, underviol Viola mirabilis, ormbär Paris quadrifolia, grönkulla, skogsfru Epipogium aphyllum på flera ställen samt tvåblad kompletterar bilden.
I ett rikkärr växte glansvide Salix myrsinites, smaldunört Epilobium davuricum, blodnycklar Dactylorhiza incarnata ssp. cruenta, brudsporre, flugblomster Ophrys insectifera, hårstarr Carex capillaris, huvudstarr Carex capitata, jämtstarr Carex lepidocarpa ssp. jemtlandica (Bengt) och axag Schoenus ferrugineus.
De allra exklusivaste fynden var dock 4 ex. av stor låsbräken Botrychium virginianum (Bengt) och guckusko Cypripedium calceolus på många ställen.
I rikkärret fann jag ett skott av myrflikmossa Lophozia laxa, som Tomas Hallingbäck har konfirmerat, samt myruddmossa Cinclidium stygium och trekantig svanmossa Meesia triquetra, som Gunnar Ersare, nu tyvärr avliden, hjälpte mig med. På ett block i skogen växte nordlig fjädermossa Neckera oligocarpa och på marken mörk husmossa Hylocomiastrum umbratum.
Lavfloran var i denna miljö inte så uppseendeväckande rik, men vi lyckades ändå finna brunpudrad nållav Chaenotheca gracillima, smalskaftslav och skrovellav Lobaria scrobiculata.
Bland de vedlevande svamparna var sprickporing Diplomitoporus crustulinus (Göran Eriksson) och ostticka de finaste fynden.
Marksvampfloran väckte Johan Nitares och många andras intresse. Violspindling Cortinarius violaceus ssp. harcynicus (Bengt) fanns i stora mängder och var mycket vacker. Specialisterna identifierade kalknavling Cantharellopsis prescotii (Johan), kakaofränskivling Hebeloma edurum (Johan), sidentråding Inocybe geophylla var. lilacina (Bengt, Lars Lundberg), gulflockig fjällskivling Lepiota ventriosospora (Bengt, Lars Lundberg), jättetrattskivling Leucopaxillus giganteus (Birgitta Gahne) och klubbdyna Podostroma alutaceum (Johan).
I rikkärret fann UrpoTaskinen sumpäggssvamp Bovista paludosa. Även min åttaåriga dotter Ellinor gjorde ett fynd: Gelétratting Tremiscus helvelloides, som avvek både genom sin form, konsistens och sin rosa färg.
Detta område ter sig mycket exotiskt för en besökare från icke-kalktrakter. Det har sina höga naturvärden till stor del på grund av jordmånen, men även på grund av sin skogskontinuitet. Eftersom det är bondskog, brukad på typiskt vis, är trädåldrarna inte så höga och mängden död ved måttlig, men även för vedlevande svampar har det visst värde. Trots det låga antalet rödlistade arter, tretton stycken, är det ett mycket högklassigt reservatobjekt även på en nationell nivå.

Summering av intrycken
Forskningsresan sommaren 2003 i Strömsunds kommun förstärkte intrycket att det finns mer kvar av skog med höga naturvärden när man kommer långt västerut i Norrland. Samtliga områden som vi besökte hade mycket höga naturvärden, som starkt motiverar att de undantas från skogsbruk. I den konkurrens om pengar för säkerställande som hela tiden råder måste skyddet för de områden som har de högsta naturvärdena prioriteras, även om det tyvärr leder till att även de värdefullaste områdena i fattigare trakter som Gästrikland kommer på efterkälken.
Även denna Forskningsresa bidrog på många plan till en positiv utveckling för naturvården. Ett sextiotal personer knöt nya kontakter och fick se många nya arter. Göran, Bengt, Ulrika, Fredrik och andra från Länsstyrelsen gav en mycket värdefull undervisning. Vi gladdes åt att ha experten från Skogsstyrelsen, Johan Nitare, med oss ett par dagar. Allmänheten fick via massmedia lite information om de stora behov som ännu inte är tillgodosedda, t.ex. om att bara en promille av skogen nedom fjällskogsgränsen i Jämtland är undantagen från skogsbruk. En skogsgrupp bildades i länet, kanske delvis genom stimulansen från de många från andra delar av landet tillresta botanisterna.