Login Form

Samtliga markerade områden innefattar Sveaskogs försäljning av mark inom Maskaure sameby i Arjeplog. De rosa områdena innefattar klar lantmäteriförättning. De mörkgröna områdena motsvarar inte klar lantmäteriförättning.

Leif Lundberg från Maskaure sameby, skogskämpen Björn Mildh och Johanna Nilsson från Naturskyddsföreningen i Luleå poängterar i ett öppet brev till Sveaskog att skogsbolaget måste respektera vår urbefolkning samernas rättigheter. Är avverkning av naturskogar i fjällkommunerna viktigare än urbefolkningens rättigheter? De understryker också att det inte går att bedriva rennäring utan betesmark.

Det öppna brevet till Sveaskog i sin helhet:

Bästa Jenny,

Det är klandervärt av Sveaskog/dig att återigen fara med osanning om Sveaskogs samråd med samerna. Denna gång i ”Svar direkt” i Norran den 28.1.2020 (nedan) på insändaren om bolagets markförsäljning inom Maskaure samebys renbetesområde.

Dessutom, något samråd vid markförsäljning äger inte ens rum! Sveaskog agerar över huvudet på samebyn.

Sveaskogs ”Svar direkt” i Norran:

Precis som insändarskribenten skriver så är varje sameby unik och har sina speciella förutsättningar utifrån geografi, topografi och historia. Vårt skogsbruk och samernas renskötsel ska samsas på samma mark. Det fungerar med en ömsesidig respekt för varandras verksamhet och en god dialog. (Vår understrykning).

I enlighet med de lagar och regler som finns samråder Sveaskog alltid skogsbruksåtgärder med rennäringen Vår målsättning är att renskötseln och det aktiva skogsbruket ska kunna leva och verka sida vid sida på samma marker i generationer framåt. Det gläder oss att insändarskribenten ser oss som en god ägare av skog.

Det är riksdagen som har beslutat att statliga Sveaskog ska avyttra tio procent av sitt skogsinnehav från 2002, för att stärka det enskilda skogsbruket. När en fastighet byter ägare är det den nya skogsägarens ansvar att, enligt skogsvårdslagen, ta hänsyn till renskötseln vid skogliga åtgärder.

Sveaskog genomför drygt 150 samråd per år. Vid ett samråd diskuteras hur olika skogliga åtgärder påverkar renskötseln och hur inverkan kan minimeras. För Sveaskog är denna dialog en naturlig och viktig del av det dagliga arbetet.

Jenny Stenberg, resultatområdeschef Norrbotten, Sveaskog

Rennäringen är klassad som Riksintresse.

Men pågående markförsäljning, avverkade hänglavsskogar och Sveaskogs markberedda hyggen som bara blir fler och fler utgör ett allt större hot.

Betesmarken krymper oavbrutet.

Marklavbetet har minskat med 70 % sedan 1950-talet!

Är Sveaskogs avverkning av naturskogar i fjällkommunerna i nordvästra Sverige där det även huggits 55.000 ha nyckelbiotoper mellan åren 2000-2018 viktigare än urbefolkningens rättigheter? Det tycker både statliga Sveaskog och Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist, som år 2018 höjde ribban för nyckelbiotoper i området så att ännu flera lavmarker och hänglavskogar av nyckelbiotopsklass kan avverkas! Det är djupt orättfärdigt.

Bästa Herman Sundqvist och Sveaskog:

Det går inte att bedriva rennäring utan betesmark!!!

Respektera vår urbefolkning samernas rättigheter!

Ni företräder svenska staten.

Sveaskog och Herman Sundqvist kan nedan friska upp hur bolagets samråd går till.

Vänligen, 

Leif Lundberg, Maskaure sameby

Johanna Nilsson, medlem i Naturskyddsföreningen i Luleå

Björn Mildh, medlem i Naturskyddsföreningen

--​

Sveaskogs s. k. samråd med samerna

Det statliga skogsbolaget Sveaskog, ägt av oss alla, har till följd av tidigare överavverkningar en ständigt kännbar brist på avverkningsmogen skog. Virkesbristen är så allvarlig att Sveaskog yrkat på force majeure för att slippa fullgöra sina leveransavtal! Detta trots att man har lämnat sina naturvårdande ambitioner och nu bedriver samma brutala skogsbruk som andra bolag, eller värre. Man hugger både fjällnära skogar och i samebyarnas kärnområden av riksintresse i sitt försök att hålla sågverk och industrier med virke.

För att rättfärdiga sina talrika avverkningar i viktiga renbetesmarker hävdar Sveaskog ihärdigt att samråden med samerna äger rum mellan jämbördiga parter, samt att de bygger på ömsesidig respekt för båda parters verksamhet.

Men så är det inte. Sveaskog målar upp en falsk bild.

Parterna är inte jämbördiga. Sveaskog är alltid i överläge och tvekar inte att bruka sin maktposition för att pressa motparten till eftergifter. Målet är att komma åt skogarna i renbeteslandet.

Sveaskog lyssnar inte på samerna. Sveaskog har inte respekt för samernas verksamhet. Dessutom är kunskap om renskötselns villkor obefintlig hos bolagets företrädare.

Här ett exempel på Sveaskogs taktik. Före varje samråd har bolaget gjort en förteckning över skogar som man vill avverka inom byns renbetesmarker. På listan finns ofta mer än 20 skogar. Vegetationsbeskrivningen är minimal. Inte ett ord om att det kan handla om hänglavskogar, livsviktiga under renarnas vinterbete. Kolumnen om hänsyn till rennäringen är tom.

Sveaskog tar upp varje skog på listan. ”Får vi inte ta den här skogen måste vi få ta den där” och så vidare. Man räknar kallt med att samebyarna inte förmår stå emot och säga nej till allt, de kommer till slut att gå med på ett stort antal avverkningar. Så fortsätter det, samråd efter samråd.

Samebyns nej till avverkning av en skog respekteras inte. Det gäller bara vid det aktuella samrådet. Vid nästa möte kan Sveaskog ta upp samma skog igen. Så fortgår det tills bolaget fått vad det vill ha!

Detta är vad som döljer sig bakom Sveaskogs beskrivningar av jämbördiga parter och respekt. Och detta är vad samerna tvingas leva med. Situationen blir inte bättre av att samer också kan ha säsongsarbete med röjning i dessa samma skogar före avverkning, tyvärr viktiga jobb som man inte har råd att avstå från.

Sveaskogs trakthyggesbruk och maktfullkomlighet är tunga hot mot rennäringen, mot hela samebyars existens och mot skogar som borde skyddas. Allt handlar om ett strukturellt men också systematiskt förtryck, baserat på urgammal herrefolksmentalitet, tillsammans med en senare tids oro för att samer med rättigheter skulle kunna försvåra exploatering.

Det är samma oro, och samma skamliga girighet som gjort att den Svenska Staten ännu inte undertecknat ILO 169 om skydd för urbefolkningars rättigheter. Om så skedde skulle samråden om skogarna kunna genomföras mellan verkligt jämbördiga parter.

Maskaure sameby
Svaipa sameby AB
Västra Kikkejaure sameby
Mausjaur sameby
Stefan Mikaelsson, renägare. Hárált - Harads
Johanna Nilsson, Luleå
Björn Mildh, Piteå ​