Login Form

Utanför reservat
Privatekonomiskt är stormen en katastrof för många småskogsägare, särskilt för de som följt myndigheternas rekommendationer när det gäller trädslagsval, gallring, kalhyggesbruk etc. Det är självklart att markägarna vill få ut så mycket pengar som möjligt av det stormfällda virket, för att rädda vad som räddas kan. Vi får därför inte tappa besinningen, utan även se till skogens andra värden. Eftersom avverkningskapaciteten inte räcker till att ta hand om allt virke färskt, borde upparbetning av barrvirket prioriteras och allt lövvirke lämnas. Det gäller särskilt grova stammar, eftersom ett stort antal hotade arter i södra Sverige är helt beroende av grova döda lövträd. Särskilt viktiga att lämna är lövträd med bruten topp eller stam, träd med kvarhängande brutna grenar och lutande träd. Om de överlever kan de på sikt skapa en typ av träd som brukade skogar leder en skriande brist på: strukturellt komplexa träd med röthålig-heter, exponerad ved, savflöden etc. Sådana lövträd är de viktigaste för att bevara den biologiska mångfalden i södra Sverige.

Skogsvårdslagen kräver att färskt barrvirke över 5 kubikmeter per hektar ska tas ut från skogen (gäller inte i reservat/biotopskyddsområden med naturvårdsmål). Att lämna kvar en del av det stormfällda barrvirket är dock viktigt för många arter. Då bör man välja det som gör bäst nytta, främst grova stammar, stående avbrutna stammar (naturliga högstubbar), i östra Götaland tall och i väster gran. Man kan alltså lämna färskt barrvirke upp till 5 kubikmeter per hektar, vilket har högst prioritet nära naturreservat, biotopskyddsområden och nyckelbiotoper. De senare bör undantas från dessa bestämmelser att ta ut barrvirke, som f.ö. har klent vetenskapligt stöd. Att lämna kvar virke är också viktigt för att behålla alla naturliga fiender till barkborrarna. Barkborredödade träd bör lämnas kvar i skogen, eftersom de naturliga fienderna till barkborrarna finns kvar i dessa träd efter att barkborrarna lämnat träden.

Granbarkborren är nu ovanligt fåtalig i det mest stormdrabbade området i Småland, vilket gör att risken för massangrepp är obefintligt fram till sommaren 2006. Till hösten 2005 kan man därför mäta hur mycket av granbarkborre det finns då och därefter lägga upp en strategi. Det är direkt ansvarslöst att nu gå ut och kräva giftbesprutning av skogen i sommar. Att spruta ute i skogen kan t.o.m. gynna barkborrarna, genom att främst ta död på deras naturliga fiender. Det är nu vi måste utnyttja den ekologiska kunskap som vi byggt upp efter stormen 1969. Då tycks det mesta blivit fel genom brist på ekologisk kunskap. Det är endast genom sådan grundläggande kunskap som vi kan bruka skogen på ett långsiktigt uthålligt sätt. Sådan forskning är lönsam, men den får inte vara för snävt inriktad på virkesproduktion. Skogen är ett ytterst komplext och dynamiskt system, som vi har mycket kvar att lära om. I den kunskapsuppbyggnaden spelar stora naturreservat en central roll.

I naturreservat
Naturreservat som är avsatta för att bevara den biologiska mångfalden har genom stormen fått ett stort tillskott av död ved. Detta kommer att gynna reservatens syfte, eftersom nästan alla skyddade skogar i södra Sverige har mindre mängder död ved än i naturtillståndet. I de storm-ansatta trakterna är 100 kubikmeter död ved per hektar (en yta på 100 x 100 m) ett troligt medelvärde i urskog, men efter stora ekologiska störningar kan det vara betydligt mer. Det gäller t.ex. efter intensiva kronbränder och kraftiga stormar. Skogens arter är därför anpassade till tillfälliga toppar med stora mängder döda träd. Det som skett i reservaten är alltså något helt naturligt och människan behöver inte göra något annat än att röja stigar och lyfta undan virket från stigarna. Samtidigt som stormen ökar på mängden död ved restaurerar den skogsstrukturen så att undertryckta lövträd för möjlighet att växa sig stora. De vindfällda träden utgör naturliga viltskydd för lövträden. Det är människan som gjort att skogen är så grandominerad i söder, varför en återgång till blandskog är önskvärd. I hagmarker kan grenarna på vindfällda träd sågas av och läggas i en hög, för att ge betesdjuren tillgång till betet, men egentligen är det onaturligt. Det bästa för naturen vore om träden fick ligga kvar.

En viktig sak i reservaten är besökarnas säkerhet och därför att inte såga av stammar så att rotvältorna kan slå igen. Ur säkerhetssynpunkt är det bäst att låta stammen sitta kvar på rotvältan. Hängande träd ramlar inte ned hur som helst, utan när det blåser. Eftersom hängande träd har stor betydelse för att få en naturlig skog, måste de lämnas hängande. Varningsskyltar på flera språk bör sättas upp som varnar för att gå in i skogarna när det blåser.
I många reservat har det även tidigare funnits döda träd, vilket byggt upp en rik fauna av barkborrarnas fiender. Reservaten är därför nu spridningskällor för dessa viktiga insekter. I stället för att se naturreservaten som skogsbrukets fiender bör man vara glad att de finns som spridningskällor för barkborrarnas naturliga fiender. Endast de senare kan hålla tillbaka massutbrott av barkborrar.

Sammanfattningsvis kan stormens effekter i naturreservaten beskrivas som gynnsamma för den biologiska mångfalden, särskilt på lite längre sikt (100-200 år).

5 februari 2005
för Naturskyddsföreningen i Kronobergs län

Sven G. Nilsson, Professor i zooekologi och forskare i uthålligt skogsbruk i södra Sverige