Ägaren brukar minsann sin skog efter eget huvud, inom vissa ramar. Problemet är att man inte ens godkänner ramarna, man kallar dem intrång i äganderätten, skriver Thomas Tidholm och Viktor Säfve i ett svar till Karl Hedin, Ulf Bergkvist och Björn Törnvall i NWT 30/7.

I sitt förra inlägg försökte Karl Hedin, Ulf Bergkvist och Björn Törnvall påskina att vi egentligen vill införa kommunistisk diktatur à la Nordkorea i vårt land. Det var inte särskilt övertygande. Nu byter man angreppsvinkel. De tre skogsägarna (som knappast är typiska skogsägare) påstår att vi vill göra reservat av alla landets skogar, och kräver att vi ska redogöra för konsekvenserna för landets ekonomi.

Men vi har förstås inte argumenterat för ett stopp för allt skogsbruk. I dagens läge vore vi däremot tacksamma om Sverige förverkligade sina av riksdagen antagna miljömål. Ifråga om skog innebär det att 20 procent av den produktiva skogsmarken sparas. Sverige har dessutom internationella naturvårdsavtal att leva upp till. Det skulle glädja oss om även dessa blev verklighet.

Det är alltså inte vi, utan i första hand Sveriges riksdag som står för detta, och får antas ha bedömt konsekvenserna. På samma sätt stöder vi oss enbart på statliga myndigheters uppgifter när det gäller hotade arter. Debattörerna å sin sida intar här den till intet förpliktigande och vetenskapsfientliga ståndpunkten att... allt förändras ju över tid... skogen, vädret, arterna, brukningsmetoderna, ja allting... varför man inte kan säga säkert huruvida någonting ökar eller minskar.

Men enligt Sveriges senaste officiella rapportering till EU är inte allt lika svävande. Artdatabanken vid SLU konstaterar i rapporten Tillståndet i skogen från 2011, och läs nu noga:

”Sedan 1950 har ca 60 % av Sveriges produktiva skogsmark kalavverkats och omvandlats till produktionsskogar. Denna stora omvandling innebär att tillståndet för skogens biologiska mångfald kommer att bli fortsatt sämre. Anledningen till att tre av fyra rödlistade skogsarter minskar är omvandlingen av kontinuitetsskogar till produktionsskogar. Utformningen av skogsbruket, och särskilt trakthyggesbruket, bedöms därför vara den faktor som har starkast negativ inverkan på skogens arter.”

Det är så det är. Inte bara ovanliga arter minskar, även sådana som tidigare varit vanliga.

Vi stöder oss på dessa grundläggande fakta. Vad de tre debattörerna levererar är desinformation, knappt värd att tas på allvar. Beträffande hur mycket skog som är skyddad (Naturvårdsverket slår fast att det är 5 procent) hävdar man att ”skog aldrig är skyddad” eftersom det kan bli stormar, bränder, insekter etc. När argumenten tryter måste man blanda bort korten.

Äganderätten, hävdar man, gör att man kan strunta i all opinion och allt vad människor tänker och känner inför kalytor och plantager. Ägaren brukar minsann sin skog efter eget huvud, inom vissa ramar. Problemet är att man inte ens godkänner ramarna, man kallar dem intrång i äganderätten.

Ja det är ett problem att skogsbruket har blivit en stat i staten, att man obstruerar lagar och riksdagsbeslut, att man hånar och saboterar naturvården, att man kräver pengar och mera pengar för att inte skövla sin egen skog, att folkvalda beslutsfattare och lagstiftare hemsöks av skogsnäringens lobbyister. Att ministrar riskerar att bli näringens nickedockor.

Det största problemet, ja det verkligt tragiska, är nog ändå att dessa tre, liksom skogsnäringen som helhet, har så svårt att förstå att tiden är ute för den primitiva rovdrift som kalhyggesbruket innebär. Det är inte längre OK att bara åka ut och ta för sig. Det är en annan tid nu, den kräver nya metoder och helt nya insikter i natur och skogsekologi.

Thomas Tidholm, Författare

Viktor Säfve, Småbrukare och naturvårdare

Läs slutrepliken i NWT här.