Login Form

8 § Svar på interpellation 2010/11:246 om skydd av fjällnära skog med särskilt höga naturvärden

 
Anf. 19 Landsbygdsminister ESKIL ERLANDSSON (C):


Fru talman! Åsa Romson har frågat miljöministern: Vad avser miljöministern att göra för att förtydliga skogsvårdslagens 18 § så att tillstånd inte ges till skövling av fjällnära skog med mycket höga naturvärden? Vad avser miljöministern att göra för att förhindra att nyckelbiotoper, värdekärnor och annan skyddsvärd skog avverkas på grund av brist på medel hos våra skogsvårdande myndigheter? Vad avser miljöministern att göra för att vi ska ha gällande etappmål för skydd av skog som vägledning för våra myndigheters agerande? 

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. För att börja med frågan om skogsvårdslagens 18 §: Det är Skogsstyrelsen som är tillsynsmyndighet och därmed den som har ansvaret för att göra bedömningar i det enskilda fallet. Jag anser att lagen är tillräckligt tydligt formulerad, men inser att det kan finnas gränsdragningsproblem. Det är mycket svårt – och knappast önskvärt – att detaljreglera hur och när avverkningstillstånd ska ges. Det är Skogsstyrelsen som expertmyndighet som har att väga samman alla faktorer och förutsättningar i det enskilda ärendet. Det är viktigt att framhålla att när tillstånd till avverkning ges har Skogsstyrelsen även möjlighet att besluta om hur avverkningen ska genomföras, det vill säga vilka hänsyn som ska tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen samt till rennäringens intressen, men också om vilka åtgärder som ska vidtas för att trygga återväxten.  

Den svenska skogspolitiken ger skogsbruket stor frihet och stort ansvar för att nå skogspolitikens jämställda miljö- och produktionsmål. Det innebär att skogsbruket har ett stort ansvar för att ta miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder och att säkerställa en god föryngring och god tillväxt i skogen. I de områden som har de högsta naturvärdena ska inte skogsbruk förekomma alls, och därför skyddas dessa områden som naturreservat, biotopskyddsområden, genom naturvårdsavtal eller genom markägarens frivilliga bevarande. Det är viktigt att vi kan bruka den skogliga resursen i alla delar av landet utan att förbruka den. Ett hållbart skogsbruk ger möjligheter till sysselsättning och inkomster i många delar av vårt land där det annars kan vara svårt att hitta en försörjning. 

Så till den andra frågan angående skyddsvärd skog. Regeringen lade under den förra mandatperioden fram propositionen Hållbart skydd av naturområden som beslutades av riksdagen i november 2009 och där den frågan diskuterades. Regeringen anser att såväl det allmänna som skogsägarna måste ta ett ansvar för att skyddsvärda skogar inte ska påverkas negativt. Att skydda naturvärden behöver inte innebära att staten tar över marken eller att det blir ett absolut förbud mot skogsbruk. Vi vet att många markägare gärna vill vara med och bidra i naturvården, och det finns ofta möjligheter att hitta skogsbruksmetoder som gör att naturvärden kan utvecklas positivt i kombination med fortsatt virkesproduktion.  I propositionen presenterar regeringen en strategi för arbetet med långsiktigt skydd av skog och föreslår flera nya arbetsformer för att öka skyddet av värdefull skogsmark i Sverige. Det handlar bland annat om det så kallade Kometprogrammet, ett program för markägarinitiativ till skydd av skogar med höga naturvärden. Vi har också möjliggjort en ökad användning av naturvårdsavtal genom att låta både länsstyrelser och Skogsstyrelsen teckna naturvårdsavtal på skogsmark. Ersättningsnivåerna har höjts, och det finns numera möjlighet att teckna både långa och korta avtal. Med de olika nya verktygen och arbetssätten inom naturvården finns det nu flera lösningar för att trygga naturvärdena, antingen genom frivilliga åtaganden i avtalsform eller genom områdesskydd. 

När det gäller den tredje och sista frågan har regeringen, i enlighet med miljömålspropositionen från 2010 som beslutades av riksdagen i juni 2010, tillsatt en parlamentarisk beredning som har till uppgift att ta fram förslag till etappmål, styrmedel och åtgärder för det fortsatta miljömålsarbetet. En första delredovisning med förslag till strategier gjordes till regeringen i december 2010, och ytterligare en redovisning kommer att ske senast den 31 mars i år. Dessa förslag kommer att beredas inom Regeringskansliet. Arbetet med att lägga fram förslag till nya etappmål för miljökvalitetsmålet Levande skogar pågår därmed redan, och regeringen anser att vi bör invänta det arbetet innan andra åtgärder vidtas.  

Anf. 20 ÅSA ROMSON (MP):


Fru talman! Jag skrev den här interpellationen därför att jag är allvarligt oroad över den svenska skogen och tillståndet när det gäller alla de tjänster som skogen ger oss i form av biologisk mångfald, rekreationsmiljöer, ren luft, vattenrening och naturligtvis virke med gott rykte och goda kvaliteter.  

Det finns inom skogsbruket i dag och i skogsdiskussionen med alla de engagerade medborgare, små markägare och naturligtvis även skogsbolagen, en ökad oro, som jag uppfattar, när det gäller vartåt det svenska skogsbruket leder. Vi fick nyligen en rapport om att närmast en tredjedel av de kalavverkningar som genomförs i Sverige inte når ens till minimikraven i skogsvårdslagen. Den svenska skogsvårdslagen bygger på att man utöver lagens krav på frivillig bas under ansvar som skogsägare ska vidta åtgärder för ytterligare skydd. Att man inte ens klarar minimikraven är ett dåligt tecken och tyder på att diskussionen om ett ökat miljömedvetande och ökad hänsyn till de värdefulla krafter vi har i form av biologisk mångfald för framtiden när det gäller vår skogsresurs inte har nått skogsbruket. Det är därför, tror jag, som vi ser alla dessa problem.  

Ett väldigt tydligt exempel som jag nämner i interpellationen handlar om den kalavverkning av 40 hektar flerhundraårig skog som Skogsstyrelsen nyligen godkänt i Jokkmokks kommun i Änokdeltat. Det är på gränsen till det Unescoklassade världsarvet Laponia. Det är många som har engagerat sig kring detta. Det är en så oerhört unik miljö, också fjällnära. Jag trodde, fru talman, att 2011 var ett år när skogsdiskussionen i Sverige hade nått så långt att vi åtminstone var ense om att fjällnära skogar med sådana utpekat mycket höga naturvärden som det här området har – Skogsstyrelsen har själv pekat på att det har starka nyckelbiotoper – inte ska kalavverkas i den omfattning som här har godkänts. Det trodde jag tillhörde historien, men uppenbarligen inte. Jag tycker att det är ett tydligt exempel på att svenskt skogsbruk är på fel väg.  

Jag blir inte heller lugnad av det svar jag har fått av ansvarig minister. Regeringen avser med anledning av alla mina tre konkreta frågor inte att vidta några som helst åtgärder och har därmed inte heller samma problembild som jag har. Man ser inget problem med att Skogsstyrelsen är enda tillsynsmyndigheten enligt 18 §, som den själv har bestämt aldrig ska tillämpas. De tycker uppenbarligen att man ska kunna skövla fjällnära skog med mycket höga naturvärden trots att detta förbjuds i paragrafen, men det finns ingen som kan klaga. 

Så har jag frågat hur man kan skydda nyckelbiotoper. Då säger ansvarig minister att man från regeringens sida tycker att det är bra med de frivilliga avtal som ingås. Det är bra att den möjligheten finns, men vad är resultatet, ministern? Vad är resultatet i form av ett ökat skydd för den biologiska mångfalden? 

Fru talman! På den sista frågan, vad ministern tänker göra avseende de miljömål där man i dag inte har nått gällande etappmål, svarar ministern att han är helt tillfreds med att det inte kommer att finnas några delmål före 2013. Han hänvisar till en utredning som har den typen av strategier i sikte. Det betyder att vi har fått ett hålrum. Trots att det fanns konkreta förslag från det tidigare Miljömålsrådet på nya delmål som skulle löpa från i år, 2011, har man fördröjt hela processen och lagt allihop i en långbänk som kommer att resultera i nya miljömål tidigast 2013. Jag tycker att hela den här hanteringen tyder på att regeringen inte tar skogens skyddsvärden och miljövärden på allvar.  

Anf. 21 Landsbygdsminister ESKIL ERLANDSSON (C):


Fru talman! Låt mig inledningsvis även i detta fall tacka för interpellationen. Det är en angelägen frågeställning som tas upp där. 

Skogspolitiken har två jämställda mål, vilket innebär att avvägningar hela tiden måste göras. Det är viktigt att vi brukar den skogliga resursen med alla dess värden och att vi gör det i alla delar av vårt land utan att vi förbrukar den. Ett hållbart skogsbruk ger möjligheter till sysselsättning och inkomster. Men det ger också andra värden. De här avvägningarna måste hela tiden göras. Det förekommer brister, och vi kan bli bättre och effektivare, både när det gäller den biologiska mångfalden, som är föremål för diskussionen, och i produktionsfrågesammanhang. Jag anser att vår skogspolitik ger möjlighet och förutsättningar för att skogens alla värden i vid bemärkelse även fortsättningsvis ska både finnas kvar och kunna utvecklas. Men för att kunna göra det här är det klart att vi måste ha kunskaper. Just nu vet jag att vår expertmyndighet på det skogliga området, Skogsstyrelsen, håller på att bygga upp en kunskapsplattform. 

För att komma närmare interpellationen: Om en avverkning bedöms vara oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturminnesvården beslutar Skogsstyrelsen normalt om bildande av ett biotopskyddsområde, eller så beslutar länsstyrelsen om att inrätta ett naturreservat. Det är det normala. Jag kan inte gå in på något enskilt ärende, men det är det normala om ett intresse starkt överstiger ett annat intresse. Men mitt generella svar är att de skogliga värdena, som är många, måste bevaras i alla typer av skogsmark, även så kallad produktionsskogsmark. Hur är det då med de miljömål vi har satt upp? Den regering som verkade 2006–2010 gjorde stora insatser på detta område. Anslaget, för att tala om pengar, ökade sedan perioden före från 6 miljarder kronor till 7,5 miljarder kronor. Det var en anslagsökning i ett ekonomiskt läge då vi hade en finanskris i världen, märk detta! 

Vi gjorde stora avsättningar i form av att det statliga bolaget Sveaskog avsatte och skyddade 70 000 hektar, Fastighetsverket 42 000 hektar och Fortifikationsverket 9 000 hektar av de marker som myndigheterna eller bolagen förfogar över. Därtill ökade alltså anslaget för inköp. Till detta kommer att det har fattats ett beslut om att 100 000 hektar mark ska avsättas från Sveaskog för att de ska kunna byta till sig privata marker som är skyddsvärda. Detta gör att vi har uppnått det som ingen trodde skulle kunna uppnås, nämligen det etappmål som fanns fram till 2010. Nu är vi där, och det är jag jätteglad över. Vi har alltså kommit väldigt långt på det här området med de instrument som regeringen har givit berörda myndigheter. 

Anf. 22 ÅSA ROMSON (MP):


Fru talman! Jag måste säga att jag fortfarande inte är lugnad, eftersom det vi i praktiken ser i skogen i dag, herr minister, är att stora värdekärnor avverkas. 

Jag har hört även din kollega miljöminister Carlgren stå här och slå sig för bröstet med anledning av den Sveaskogssatsning som man fick loss genom att man skulle kunna byta skogarna. Det är naturligtvis jättebra. Du måste bara vara ärlig och säga att vi ännu inte har sett hur det bytet har skett. Vi har ännu inte sett hur man har lyckats skydda värdefull skog, just de värdekärnor vi behöver, generellt över hela Sverige genom det här bytet. Möjligen har ni tagit ut segern i förskott. Men vi är väldigt positiva till att man gör den ansträngningen. 

Problemet som jag pekade på i min interpellation ligger snarare i regeltillämpningen hos era myndigheter, som ni inte ger en tillräckligt tydlig inriktning på att det behövs ett stopp för avverkning av värdekärnor i den svenska skogen. Vad är det för fel i svensk skogslagstiftning när flerhundraårig fjällnära skog får kalavverkas? 

Jag vet inte i vilken skogspolitisk debatt landsbygdsministern rör sig, men i den debatt som jag rör mig i blir jag orolig för ryktet hos det svenska skogsbruket och den svenska skogsvården. Vi vet att även våra skogsvårdsföretag har haft problem vid försäljning av sina produkter utomlands därför att vi har avverkat fjällnära skog i Sverige. Fru talman! Det ärende som jag tog som exempel i min interpellation gäller Änokdeltat nära Laponia, som är ett världsarvsområde i Sverige. Turistsektorn är naturligtvis oerhört viktig däruppe, men vi ser också hur utländska engagerade miljöorganisationer och andra trycker på här. De har uppmärksammat detta. De känner sig inte alls lugna och trygga med att den svenska skogspolitiken ger skydd, går framåt med högre miljövärden och ligger före med moderna och bättre brukningsmetoder och en bättre dialog som säkerställer att värdekärnor inte avverkas. 

Här avverkas det! Då är det någonting som inte fungerar, och jag blir inte trygg när den ansvarige ministern i den borgerliga regeringen står här i talarstolen och slår sig för bröstet över alla möjligheter och alla pengar som man har spenderat i sektorn. När det gäller pengarna ska vi säga att den ökning av det totala anslaget för biologisk mångfald i Sverige som har varit stadig sedan 70-talet och framåt har avtagit med den borgerliga regeringen. Det märker vi när dessutom länsstyrelsen, trots denna vädjan från väldigt många människor, i det här fallet avstår från att använda sitt instrument att göra ett naturreservat av de här markerna. Det är en partikollega till landsbygdsministern som är högste ansvarige för de besluten. Det gör man alltså i ett område där vi har helt unika miljövärden. 

Då frågar man sig: Vad händer med områden som inte är fjällnära och inte ligger inom miljömålet Storslagen fjällmiljö, men väl ska uppfylla krav på biologisk mångfald? Sådana områden har vi på många ställen i Sverige. En tredjedel av kalavverkningarna uppnår inte miniminormerna för avverkning. Där pågår en översyn hos Skogsstyrelsen, men det finns inga instrument eller anvisningar från regeringen avsedda att tydligt skärpa de bedömningar som görs och som – fru talman, jag måste återigen peka på det – ingen i Sverige har rätt att klaga på. Det blir lite problematiskt.

Vi har en myndighet som har att hantera ett regelverk som innebär ett förbud, som vi tycker när vi läser det. Man kan enligt 18 § inte ge tillstånd till att kalavverka fjällnära skog med höga skyddsvärden. Men samma myndighet tillämpar det och säger: Jo, i det här fallet ser vi inga problem. Och ingen kan klaga på detta! Inte undra på att vi får en dålig regelefterlevnad hos myndigheterna när regeringen inte tar tag i eller ser problemen! 

Anf. 23 Landsbygdsminister ESKIL ERLANDSSON (C):


Fru talman! Allmänna medel är en begränsad resurs, och vi måste säkerställa att de allmänna medel som ställs till alla områdens förfogande används effektivt och att de gör mest och bäst nytta ur det allmännas perspektiv. Därför har vi på det här området, likaväl som på väldigt många andra områden, tagit fram strategier och kriterier för urval av områden som ska eller bör skyddas för att se till att det blir de mest skyddsvärda och högst prioriterade områdena som staten med allmänna medel tar ansvar för. 

Dessa strategier är dessutom regionaliserade. Strategierna har därmed ett tydligt låt oss kalla det landskapsperspektiv. Det tycker jag är väsentligt. Vi kan inte bara se till det enskilda skogsbeståndet när vi beslutar om åtgärder, på myndighetsnivå eller på någon annan nivå i vårt samhälle. I ett landskap där redan en stor andel är skyddad är varje ytterligare hektar skog som undantas från skogsbruket mindre värd än i ett landskap där mindre är skyddat och undantaget från skogsbruk. Om det som är kvar att brukas därtill brukas med förstånd och nytta på andra sätt i vår skogspolitik tycker jag att det är en grund för att göra bedömningen och avvägningen att pengarna kanske gör bättre nytta någon annanstans, i ett annat landskapselement, pengar från det anslag som för övrigt, jag säger det igen, var större den mandatperiod vi har bakom oss än vad det var under den regeringsperiod då Åsa Romson hjälpte till i regeringsarbetet och beviljade pengar till olika saker. 

Jag vill dock samtidigt säga att även i det som vi kan kalla för den brukade skogen kan vi bli bättre på att ta andra hänsyn än bara till de rena produktionsvärden som finns i en skog. Vi kan göra det på många sätt i stort och smått. Det förutsätter emellertid att vi har kunskap.

Speciellt viktigt är att de som gör det praktiska arbetet i skogen har kunskap. Andra sätt är, för att ta några exempel, att vi gör barmarksplaneringar så att vi kan se de landskapselement och den flora och fauna som finns i alla biotoper. Vi kan också försöka undvika avverkningar i perioder där vi förstör landskapet, genom körskador till exempel. Detta är hela tiden avvägningar som måste göras. Med det styresskick vi har i vårt land görs dessa avvägningar inte av regeringen utan på myndighetsnivå. 

Anf. 24 ÅSA ROMSON (MP):


Fru talman! Den här debatten visar tydligt att vi har lite olika syn på hur mycket den biologiska mångfalden och skogsekosystemen är värda. Ministern pratar om att avvägningar är en del av den svenska skogspolitiken. Det är ju självklart. Men avvägningar finns i en kontext, i en debatt och i ett sammanhang med vad samhället vill få ut: Hur värderar man resurserna? 

Under lång tid har man ständigt nedvärderat det som kanske är den högsta kvaliteten i den svenska skogen, nämligen den rikedom och mångfald som finns – det vill säga på de ställen där man har den kvar, för man har tyvärr med gamla skogsbruksmetoder förstört ganska mycket av den. Där vi har värdekärnor kvar blir det ännu viktigare. 

Jag blir förvånad över att den ansvarige ministern står här i kammaren och säger att i områden där det finns mycket skyddad skog är det inte lika värdefullt att skydda andra delar. I det specifika fall som jag tog som exempel gäller det en buffertzon till ett världsarvsområde. Unesco har redan kritiserat att man har för dåligt skydd i buffertområdena. Då kommer ansvarig minister till riksdagen och säger att i områden där man redan har skyddat mycket är det inte så konstigt att man inte vill lägga pengarna på att skydda ytterligare skog. Detta gör att 40 hektar av fjällnära skog med utpekat mycket höga skyddsintressen ska kalavverkas, alldeles på gränsen till världsarvet Laponia, för att pengarna tydligen skulle göra mer nytta någon annanstans.

Jag tycker inte att det låter som en sund skogspolitik för Sverige. Jag tror inte att de skogsbrukare som vill vara ute i världen och säga att vi vidareförädlar våra produkter, använder våra resurser på ett resurssnålt sätt och sätter värde på våra skogsresurser har särskilt mycket att sälja om man har den typen av skogsvårdspolitik. 

Anf. 25 Landsbygdsminister ESKIL ERLANDSSON (C):


Fru talman! Jag är glad över att det finns en bred debatt som spänner över många frågeställningar när vi pratar skog och skogspolitik. Det är viktigt för mig att det finns många som intresserar sig för de skogliga frågorna, både ur produktionssynpunkt och ur andra synvinklar – sociala värden, miljö- och kulturintressen och så vidare som finns i våra skogar. 

Återigen vill jag säga att detta gör att myndigheter likaväl som regeringar hela tiden måste göra avvägningar: Vilket är mest väsentligt – produktionen, naturvården, något socialt intresse eller ett kulturintresse? Ibland går det att samverka och förena de här intressena, dock inte alltid. I de fall det inte går att förena, när man till exempel ska skydda, måste det göras avvägningar. Är det då viktigare att använda tillgängliga resurser på att skydda något som vi har en reell brist på, till exempel skyddad mark i södra Sverige, med de bok- och ekskogsrudiment som bara finns kvar i den delen av landet, än att använda pengarna på att ytterligare skydda områden i en annan del av landet som inte har de allra högsta skyddsvärdena? Om man har en överfull plånbok och har hur mycket pengar som helst, och det brukar oppositionen alltid ha, är det klart att man har råd till bådadera, men om man lever i verkligheten och vet att pengarna är begränsade måste man ibland göra avvägningar och välja bort.  

 

Överläggningen var härmed avslutad.

Interpellationen till Andreas Carlgren 3 mars 2011 kan du läsa här

Länk till tv-sändning här