Föredrag 22 aug. 2001 vid Ensjölokarna, Hälsingland.

Skogsbruket bryter skogens kretslopp. Skogsbruket tar bort virke som normalt skulle bli grovt, dö på plats och stå eller ligga där och förmultna. Skogsbrukets skogar blir ogästvänliga för de flesta arter som hör hemma i urskogen. Nästa hela skogsarealen i Sverige har på det viset förvandlats.

Vi har accepterat att en betydande andel av den svenska skogen måste undantas från skogsbruk för att alla arter av växter och djur ska fortleva i livskraftiga stammar. Det är självklart att de skogar som först ska undantas och få skydd är de skogar där dessa varelser i dag har sina starkaste fästen.

På 1920-talet fanns fortfarande stora arealer av urskog kvar. Om man då hade gjort en plan och bevarat ett lagom stort nätverk av skogar som den vi står i nu, då hade vi inte haft något problem. Nu är det så olyckligt, att det som blev kvar ohugget är 50 hektar i detta län,
0,005 % av den produktiva skogsarealen. Vi måste i dag arbeta med att bevara skogar med lägre naturvärden, t.ex. sådana som har avverkats en eller flera gånger men aldrig kalhuggits, som t.ex. skogen på Kyrkberget, som besöktes i går.

Det är viktigt att vi idag inte gör om det misstag som gjordes på 1900-talets början. Vi måste nu se till att en väsentligt större del av skogen tas undan från skogsbruk, och vi måste göra det medan den fortfarande finns kvar. Miljövårdsberedningen formulerade 1997 målet 10 % undantaget på lång sikt. Den hastighet med vilken gamla skogar med höga naturvärden i dag avverkas gör dock att det snart kommer att bli svårt att finna skogar med höga naturvärden. Vi i Nätverket för Naturvrd i svensk Skog tror att man måste klara av reservatbildningen under de närmaste tio åren. Det brådskar alltså.

Prioriteringar.
En svår och viktig fråga är vilka skogar man ska satsa på när man varken har tillräckligt med pengar för att köpa skogar eller tillräckligt med handläggare för reservatbildningsarbetet. Man måste försöka föredela medlen rättvist mellan fjällskog, inlandsskog och kustskog. Balans måste också skapas mellan skogar i norra och i södra Sverige. Det handlar också om balans mellan trakter dit skogsbruket inte har hunnit hela vägen fram, där det finns ganska gott om skog med höga naturvärden, och trakter som sedan många sekler är hårt utnyttjade, som bergslagerna. Det är uppenbart att man i Falu kommun, som nu har bara en promille av skogen i reservat, måste starta ett rekonstruktionsarbete. Det måste börjas genom avsättning av de äldsta skogarna, även om dessa för närvarande inte kan uppvisa en sådan artrikedom som vi kan visa upp på Kyrkberget eller i Ensjölokarna. Samtidigt är det i ett europeiskt perspektiv otänkbart att genom avverkning offra någon av de många fjällnära skogar, som fortfarande har höga naturvärden.

Det forskas för att underlätta prioriteringen mellan olika objekt som ropar efter pengar. Ilkka Hanski vid Helsingfors Universitet har påvisat att naturvårdsnyttan blir större om man satsar pengarna på stora sammanhängande reservat än på många små och utspridda. De större sammanhängande skyddade områdena bör grundas på värdekärnor som i dag har höga naturvärden.

Detta budskap tycker dock inte jag bör leda till att nyckelbiotoperna nedvärderas. Vi lever i ett utarmat skogslandskap där vi för skyddsarbetet är hänvisade till att ta vara på de små fragment som finns, och det är bl.a. nyckelbiotoperna. Däremot betonar det vikten av att man inte prutar när stora sammanhängande arealer erbjuds som reservatobjekt.

Skötsel.
De norrlandsskogar som växer nedom fjällskogsgränsen har i allmänhet brunnit med oregelbundna mellanrum. Här i Ensjölokarna brann det t.ex. senast för c:a 130 år sedan. De barrskogar som nu sätts i reservat bör i framtiden brinna för att utvecklas naturligt. Att planmässigt bränna reservat utan att omgivande skogar skadas är dyrt. Det brådskar dock inte. Det kan uppskjutas till dess själva reservatbildningsarbetet är avklarat.

I södra Sverige, och ända upp till nedre Dalälven, är skötselbehovet på många ställen annorlunda. Där är det ofta gamla ekar, lindar, askar eller andra lövträd som är bärare av de stora naturvärdena. De har stått i ett landskap som varit öppnare på grund av slåtter eller bete och håller nu på att förkvävas av uppväxande gran, asp och björk. Där handlar bevarandet om att friställa de värdefulla gamla lövträden genom att avverka intränglingarna. Det kan bli fråga om att ta ut rätt stora virkesvolymer för att uppnå naturvårdssyftet.

Kostnader.
Bevarande av skog är dyrt. Det som gör det dyrt är virket. Å andra sidan blir skötselkostnaderna låga, eftersom större delen av den skog som avsätts lämnas till fri utveckling.

En del av de skogliga naturvärdena i Götaland och Svealand är - som jag nämnde - knutna till gamla lövträd, som nu ofta hotas genom att yngre skog med trivialare trädarter kommer in. Där bevaras naturvärdena bäst genom selektiv avverkning och skötseln kan ibland betala sig själv genom försäljning av det avverkade virket.

Den nivå i statsbudgeten som skogsbevarandet enligt nuvarande planer kommer att komma upp i är kring en miljard kronor per år. Man utgår då från att bevarandearbetet ska genomföras under en c:a 40 år lång period. Vi menar att under den perioden kommer avverkningarna av skog med höga naturvärden fortsätta i en så hög takt att målet kommer att missas. Vi tror alltså att man måste snabba upp arbetet och sikta på att göra det under de kommande tio åren, vilket givetvis leder till att de årliga utgifterna kommer att bli många gånger högre.

Nätverket för Naturvård i Svensk Skog menar att 3,5 miljarder kr per år måste satsas under en tioårsperiod, samtidigt som personalstyrkan som ska göra det måste bli sju gånger fler. Statens totalkostnad för att få 10 % av den produktiva skogen undantagen blir kring 35 miljarder kr. Beloppets storlek påverkas av hur stor den frivilliga delen av bevarandearbetet visar sig bli.

Kostnaderna för reservatbildningen i skogen kan bedömas ur flera perspektiv. De kan ses i relation till den årliga statsbudgeten (senast 789 miljarder kr), till bruttonationalprodukten (1900 miljarder), till nettovärdet av det i Sverige avverkade virket under ett år (12 miljarder), till skogsindustrins produktionsvärde under ett år (146 miljarder). Eftersom det handlar om en kapitalomfördelning i ett tusenårsperspektiv är det inte orimligt att sätta kostnaden i relation till Nationalförmögenheten, som är i storleksordningen 5000 miljarder.

Ett effektivt sätt att skaffa sig respit för planering av detta viktiga miljömål är att införa förbud mot nya skogsbilvägar. En ny skogsbilväg leder i många fall in i en skog, som har höga naturvärden. Innan en dispens tilldelas för byggande av väg borde alla skogar till vilka väg dras inventeras noggrant så att deras naturvärden blir kända.

Anders Delin, Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Ordf. i Gävleborgs Botaniska Sällskap, ledare för skogsgruppen i Naturskyddsföreningen i Gävleborgs län, koordinator i Nätverket för Naturvård i Svensk Skog.

Refresh
Refreshing...