Till debattred. för ev. publicering 25 mars 2004
Det är skogsnäringens eget fel att timret tryter.
Skogsnäringen driver nu en kampanj mot naturvård. Skogsnäringen påstår att naturvården bär skulden för virkesbristen hos sågarna. Skogsnäringen motsätter sig i vissa delar av landet att mer skog tas undan från produktion för att skyddas i reservat. Skogsnäringens klagolåt och oresonliga utfall mot naturvård och naturvårdare saknar grund i verkligheten. Hotet kommer inte från naturvården. Det kommer från näringen själv, som under så många decennier har misshushållat med skogen.
Den andel av skogsarealen nedom gränsen för fjällnära skog som i dag är undantagen från skogsbruk genom reservatbildning varierar mellan länen. I snitt ligger den på 0,9 %. Till det kommer nyckelbiotoper och naturvårdsavtal, som är en mycket mindre andel. Dessutom tillkommer frivilliga avsättningar, vars omfattning dock inte har redovisats. Minst 95 % av den produktiva skogen brukas dock. Det är självklart att skogsbruket på denna stora areal påverkar virkestillgången mer än det som händer på den lilla skyddade arealen. Om det nu är brist på virke beror det på att man under lång tid har överavverkat på de 95 procenten.
Det svenska skogsbruket har aldrig strävat att bli långsiktigt hållbart, varken när det gäller virkeskvalitet, markkemi eller biologisk mångfald. Tydligen räcker nu inte heller virkesvolymen. Detta inträffar trots att Riksskogstaxeringen upplyser oss om att den totala stående volymen fortsätter att öka, vilket rimligen betyder att det som växer är ungskogar utan större värde för sågverken. En mer än sekellång överavverkning har lett fram till dagens brist.
Sedan timret fick handelsvärde har kapitalägare och affärsmän bosatta på andra orter plundrat hela den norrländska skogen, med början i Värmland under 1800-talets första decennier och fortsättning ända upp till norra Lappland, dit man nådde på 1900-talet.
Timret flottades ut och sågades. Allmogen proletariserades. Bönder blev arrendatorer på sina egna gårdar. De levde på svältgränsen och drygade ut kassan genom underbetalt skogsarbete. Många flyttade till fabrikerna vid kusten eller emigrerade. Pengarna rann ut ur landet.
Denna första plundringsfas efterlämnade ett landskap som hade berövats allt grovt värdefullt virke och en mycket stor del av sin befolkning. Där fanns dock fortfarande mängder av träd kvar. Inga ytor var kalhuggna.
Småningom kom nästa avverkningsomgång. Vid mitten av 1900-talet blev kalavverkning dominerande metod. Den är fortfarande nästan allenarådande. Dessa avverkningar gjordes i ett landskap som för varje år blev allt tommare på folk. Det blev inte bara folktomt. Det blev också allt glesare mellan de små resterna av äldre skog.
Under de två senaste decennierna har det dessutom blivit allt mer tydligt att det inte är bara folk, stora träd och gamla skogar som har försvunnit från skogslandet, utan även en mängd djur- och växtarter, som är beroende av gammal skog. Samhället har därför sett det som allt viktigare att skydda delar av de små kvarvarande äldre skogsområdena genom att bilda naturreservat. För närvarande har ca en procent av den produktiva skogen skyddats i skogen nedom gränsen för fjällnära skog. Andelen skyddad skog i fjällskogsregionen är större.
Skyddet måste sättas in där det finns skog att skydda. I kusttrakterna är bara en eller ett fåtal procent av skogen skyddad, mest därför att det är så svårt att hitta skog med naturvärden där. I skogar närmare fjällen, som exploaterades senare, finns lyckligtvis lite mer naturvärden kvar och därför blir också procentandelen skyddad skog större.
Skogens naturliga omloppstid är tusen år för tall, lite kortare för gran. Det reservatbildningsarbete som görs nu syftar många hundra år framåt i tiden. Våra efterlevande i tionde generation kommer att tacka oss för att vi gjorde det möjligt för dem att se gammal skog. De arter av växt- och djurarter som nu lider, kommer förhoppningsvis också att klara sig i dessa små rester av äldre skog.
Det är inte naturvården som tar för sig, roffar och plundrar, utan skogsnäringen, från träpatronerna för 150 år sedan till deras efterföljare i dag. De har tagit ut träden, fördrivit folket och utarmat naturvärdena. De har blivit rika på detta, men ortsbefolkningen har inget fått. Snart har de inte ens kvar en skog som ser ut som en skog. Det är äntligen dags för skogsnäringen att rätta munnen efter matsäcken.
Nätverket för Naturvård i Svensk Skog
Mattias Ahlstedt, Bjursås
Magnus Andersson, Hudiksvall
Ingvar Arvidsson, Bengtsfors
Henrik Bandak, Köpenhamn
Jan Brenander, Oskarshamn
Espen Dahl, Mo i Rana
Leif Danielsson, Alafors
Maria Danvind, Sollefteå
Anders Delin, Järbo
Kjell Eklund, Västerfärnebo
Nicklas Gustavsson, Hofors
Linnea Helmersson, Öje
Janolof Hermansson, Grängesberg
Kjell Jansson, Söderhamn
Svante Joelsson, Haninge
Sebastian Kirppu, Malung
Per C. Larsson, Arvika
Catharina Lihnell Järnhester, Figeholm
Björn Mildh, Piteå
Michael Nilsson, Härryda
Bernt-Erik Nordenström, Sorsele
Bengt Oldhammer, Orsa
Göran Rönning, Borlänge
Robert Sandberg, Rosvik
Bengt Stridh, Västerås
Anders Ståhl, Leksand
Hans Sundström, Härnösand
Pontus Wallén, Umeå
Bep Weijand, Haparanda
Kent Westlund, Stråtjära
Maria Winger, Östersund
…..
Publicerad
Dagbladet, Sundsvall 1 april 2004.
Bergslagsposten 22 april 2004