Skogsdynamik och arters bevarande - recension

Anders Delin

Våren 2005 utkom boken med denna titel på pärmen. På försättsbladet står samma titel med tillägget att den handlar om Sydsverige.

Bevarandebiologi är ett nytt och stort forskningsfält där det mesta återstår att göra. Få människor förmår överblicka hela fältet. För att skriva en bok som denna fordras ingående litteraturkännedom, egna forskningsinsatser, stor artkunskap och bred praktisk erfarenhet av inventeringsarbete i olika delar av Sverige och av diskussion med skogsnäringen.

Hur klarar Mats Niklasson och Sven G. Nilsson den svåra uppgiften? Kan boken, som handlar om Sydsverige, ge norrländska naturvårdare och amatörbiologer något? Ja, den lär oss mycket om de vetenskapliga grunderna och ger oss argument i naturvårdsdebatten. Överraskande många arter, miljöer och utvecklingsförlopp är också desamma i Götaland som i Norrland. Dessutom når Gästriklands och Norrlands sydligaste del ner i nemoral miljö vid nedre Dalälven.

"Södra Sverige" kan definieras på många olika vis. Denna bok har fokus på Götaland men beskriver även de delar av Svealand som tillhör den boreonemorala zonen, och tangerar den boreala i Båtforsområdet. Harön i Båtfors får högt betyg: "Kanske Sydsveriges enda urskog i ordets strikta betydelse". Författarna påpekar att Sverige har kvar många värdefulla ädellövträdsmiljöer, medan deras motsvarigheter i tätbefolkade sydligare delar av den nemorala zonen har försvunnit, minskat eller skadats. Man kan konstatera att vi i Gävleborgs län har nära till en riktig naturklenod, Båtforsområdet i nedre Dalälven.

Mats Niklasson har studerat brandhistorik i Västerbottens län, vilket gör bokens jämförelser mellan Nord- och Sydsverige extra trovärdiga.

Jag vill här peka på några avsnitt i boken som för mig är särskilt lärorika eller intressanta, och kritisera några påståenden som strider mot min egen erfarenhet.

Grunderna
Författarna försvarar den svenska satsningen på bevarande av vitryggig hackspett trots att den är talrik i Baltikum. De framhåller att alternativet att bevara den i Baltikum skulle leda till stora inskränkningar i balternas skogsbruk och att Sverige som en del av den rika världen har ett tungt eget ansvar (sid. 17).

Gamla träd och död ved betonas återigen som centrala för artbevarande i skogen (sid. 18).

Ett mindre känt faktum som förs fram är att populationer i kanten av en arts utbredningsområde ofta är viktiga för artens bevarande, därför att mänsklig påverkan i centrala delar av artens utbredningsområde kan ha varit mycket negativ. Detta ökar Sveriges ansvar för nemorala skogliga naturvärden (sid. 18).

Ett av våra trovärdighetsproblem i diskussionen med motparten, skogsnäringen, är att det ofta är svårt att bevisa att en viss art har försvunnit eller hotas av försvinnande. Det problemet är störst i norra Sverige, där mycket få undersökningar av urskogen gjordes innan den höggs. I Götaland finns fler gamla undersökningar att jämföra med. Två skickliga entomologer har lämnat efter sig förteckningar över skalbaggar i sina hemtrakter i västra Götaland omkring år 1800. Dessa visar att det vid den tiden fanns kvar urskogsstrukturer, grova levande eller döda ekar, bokar, björkar, tallar och granar med deras speciella skalbaggsfauna. Somliga av dessa arter är nu borta från samma trakter och de flesta är hotade eller försvunna i Sverige (sid. 27).

Även för vissa lavars utveckling under de senaste 250 åren finns data, som t.ex. från
A. Tidströms resa 1756 över Hallandsåsen, där han såg så mycket lunglav att "det räckte till all världens apotheker". Där finns laven i dag kvar bara på en handfull träd. Varglav och långskägg fanns i början av 1900-talet ända ner i södra Götaland (sid. 30).

Författarna drar slutsatsen att den biologiska mångfalden var relativt intakt i Sydsverige fram till 1600- eller 1700-talet, då utarmningen tog fart på grund av uppodling och ökat skogsutnyttjande. På de stora slätterna och i Hallands och Bohusläns kustområden inträffade detta dock tidigare, men ändå efter 1000-talet. Detta avsnitt i boken beskriver ett förlopp som är historia i Sydsverige men pågår i Norrland (sid. 33).

Dynamik - Historia
Förändringar i skogsstruktur och trädslagssammansättning har inträffat inte bara genom avverkningar. Även betesdjuren har påverkat. Lindens minskning antas t.ex. bero på att tamdjuren älskar att beta den. Även ask, avenbok, hassel, alm, lönn, sälg, asp och rönn hör till den kategorin, medan övriga skogsträd gynnas av bete (sid. 47).

Ekarna har sin särskilda historia. Gustav Vasa förbjöd avverkning av ek år 1558. Under trehundra år byggdes därigenom en stor population av gamla ekar upp, många av dem stående öppet i jordbrukslandskapet. År 1830 fick bönderna rätt att lösa in ekarna och 1875 tillföll de generellt markägarna. Detta ledde till att de flesta av dem avverkades. De som blev kvar stod i stor utsträckning på kyrkans eller adelns marker (sid. 48).

En intressant uppgift som möjligen strider mot den allmänna uppfattningen i skogskretsar, är att det i Kronobergs län under 1600- till 1800-talen inte rådde någon generell skogsbrist (sid. 53).

Urskogsbegreppet diskuteras ingående. Man konstaterar att trots människans närvaro under sten-, brons- och järnålder mycket av skogen under dessa perioder måste betecknas som ursprunglig, eftersom ekologiskt viktiga processer som översvämning, brand, vindfällning och naturlig nedmultning av grova träd fortfarande förekom i stor omfattning. Först när gammelträd och grova och döda träd minskade kraftigt, när vattenflöden och -nivåer ändrades genom utrotning av bäver och vattenkraftutbyggnad, började kulturlandskapet avvika funktionellt från urskogen. Boken framhåller den grundläggande erfarenheten att tidigare markanvändning har drastiska och bestående effekter på arternas förekomst i landskapet (sid. 59-60).

Bevarandebiologins grunder
Detta är det mest teoretiska och därför för en amatör mest svårbegripliga avsnittet av boken. Det illustreras emellertid av en mängd exempel, som tydliggör vad det handlar om. Jag räknar bara upp några termer och begrepp, som behandlas, och några viktiga konstateranden:
Gammelskog ryms inte inom produktionsskogsbrukets ramar (sid. 66).
Spridningshastigheten för vissa kärlväxter i lövskog, för lunglav och för läderbagge diskuteras. Spridningen kan vara mycket långsam (sid. 68).
Arters utbredning kan vara spridningsbegränsad eller habitatbegränsad (sid. 69).
Bättre förebygga utdöende än försöka återfå en lokalt utdöd art (sid. 71).
Lunglaven är en bra indikatorart, liksom svartoxe och läderbagge. De var vanliga i ursprungliga skogar. De sprider sig dåligt (sid. 76).

Ekologiska störningar
Ekologiska störningar som storm, översvämning, brand etc. är hastiga förändringar som är normala för ekosystemet (sid. 97).

Extrem vind som fäller all skog över många hundra hektar återkommer med 500-3000 års mellanrum, intervall som är längre än de flesta träds maximala livslängd. Gamla träds motståndskraft mot vind är större än yngres. Vindstörning skiljer sig här från skogsbruk, som ju har en tendens att ta bort de gamla träden. Störningarnas ojämna geografiska utbredning och tidsmässigt oregelbundna förekomst gör att många träd kan uppnå sin maximala biologiska livslängd (sid. 105).

Störning genom översvämning har nästan helt försvunnit genom människans många olika slags reglering av vattnen. Hur forna tiders svämskogar såg ut kan man bara spekulera om.
Dock vet man att Salix-arter, klibbal, ask, glasbjörk, asp och ek är mer översvämningståliga än andra träd. De naturligt översvämmade och gödslade skogarna förvandlades mycket tidigt till slåttermarker, i Götaland troligen långt före historisk tid (sid. 105).

Vildsvin kan böka upp 5-7 % av marken under ett år, något vi i den boreala zonen ännu inte har upplevt (sid. 108).

Avsnittet om brand är naturligt nog mycket innehållsrikt, eftersom Mats Niklasson har doktorerat på detta ämne. En intressant detalj är att det kan dröja flera dagar mellan ett blixtnedslag och brandens uppflammande. Branden startar alltså som en pyrande glöd. Nuförtiden förorsakar blixten dock bara 5-25 % av bränderna. Boken redogör för brandintensitet och brandhårdhet, två variabler som är frikopplade från varandra. Intensiteten mäter den energi som frigörs som värme. Hårdhet är ett mått på hur mycket av markens organiska material som förbränns, hur djupt branden går. Skogsbrand har varit lika viktig för skogens dynamik i östra halvan av Götaland som i Norrland (sid. 112-119).

Särskilt viktiga miljöer
Författarna skriver att gamla träd, särskilt ädellövträd, är viktigast för artbevarande i södra Sverige. I den regionen klassar författarna träd som är över 150 år som gamla (sid. 121). Här vill jag påpeka att gamla träd är lika viktiga i Norrland, men att åldersgränsen där måste sättas något högre.

Mulm är en av Sven G. Nilssons många specialiteter. Det är det mullartade rödbruna material som finns inuti hålträd, vanligen lövträd, och är sammansatt av multnat trä, rester av fågelbon, fåglar, insekter mm, och är livsmiljö för en mängd starkt hotade organismer, mest skalbaggar. Boken nämner att mulm bildas även i ihåliga tallar och att även den kan vara artrik (sid. 217). Troligen är detta ett i Norrland ganska lite utforskat område. Att även granar kan innehålla mulm nämns inte. Tretåiga hackspetten bygger oftast i granar och dess bohål kan finnas kvar i decennier, ofta senare utnyttjat av sparvuggla.

Kritik
Vid alla jämförelser mellan södra Sverige och Norrland drabbas statistiska sammanställningar av problemet att Norrland är oerhört mycket mindre utforskat än södra Sverige. Detta gäller även tabell 3.7 (sid. 32). Det är intressant att jämföra med ämnena historia och arkeologi, där Norrland till nyligen inte har existerat som subjekt utan bara som objekt, och i litteraturen representeras på ett minimalt utrymme i jämförelse med södra Sverige (David Loeffler, akademisk avhandling 2005).

"Albestånd" avser väl klibbalbestånd (sid. 39).

Författarna påstår att pionjärer som tall, björk, asp och sälg går under i kampen med skuggtåliga träd (sid. 99). Detta stämmer bara delvis. Granen har en allmänt känd tendens att öka på tallens bekostnad om skogen inte brinner, men viss tallföryngring äger rum även i tämligen tät gran-tall-skog som inte har brunnit nyligen. Naturligtvis härskar tallen också ohotad på typiska tallmarker, som är för torra för gran.

Björk är minst motståndskraftig mot gran, men i mer än hundra år gamla naturliga föryngringar efter brand finns så gott som alltid ett betydande björkinslag, i storleksordningen 10 % eller mer, och dessa björkar kan klara sig i ytterligare ett hundratal år. Orsaken till att björk saknas i uppvuxna gran-tallskogar är vanligen att björkarna har huggits.

Aspen är dominant där dess jordstammar förekommer rikligt. Efter brand kommer aspen upp före granen och bibehåller sin dominans hela tiden. Granar som växer under aspkronor kommer inte upp längre än till aspkronans nedre del. Där piskas granskotten sönder av aspgrenarna och grantoppens tillväxt stannar. Granens bark är mindre slitstark än aspens och veden mindre styv. Där granarna växer mellan aspar kommer de däremot upp till samma nivå som asparna eller lite högre. Självgallring i en sådan asp-gran-skog drabbar såväl asp som gran. Asparna kommer alltså att växa tillsammans med gran i flera hundra år, till dess någon stor- eller småskalig störning slår ut antingen aspen eller granen och nya generationer av bägge arterna startar. Jag uppfattar asp-gran-skog som en ganska vanlig skogstyp i Norrland. Att asp så ofta saknas i granskogen beror till stor del på att den i över hundra år har förföljts av skogsnäringen.

Sälgen är visserligen ett pionjärträd, som man kan se vid varje bilvägkant, men i mogen skog lever de gamla sälgarna kvar minst lika länge som granarna. Ofta bryts sälgstammar och dör, men roten lever regelbundet kvar och sänder upp nya skott som växer till grova stammar. Enstaka stammar klarar sig också från att brytas och lever kvar i urskog till nära metergrova träd. Denna process äger lyckligtvis rum även på många ställen i den brukade skogen, eftersom sälgar numer ofta sparas vid avverkning och står kvar i den uppväxande ungskogen.

Lunglaven uppges i södra Sverige växa mest på ädla lövträd, gärna på äldre individer. I norra Sverige uppges den växa på pionjärträd som sälg och asp. Detta ger det felaktiga intrycket att den i norra Sverige inte skulle föredra gamla träd. Lunglaven är även i Norrland en utpräglad gammelskogsart som växer mest och bäst på de äldsta sälgarna och asparna i de äldsta skogarna med längsta kontinuiteten (sid. 124).

Ordet hålröta (sid. 134) används fel. Den röta som talltickan förorsakar är ringröta. På snittytan efter sågen ser man i början koncentriska ringar av brunfärgning i kärnveden. Till slut blir den helt förtärd så att stammen blir ihålig. Hålröta är ett ord som betecknar den speciella typ av röta som vissa vedlevande svampar förorsakar (Engelska: pocket rot). Mest känd är gränstickans hålröta, som ser ut som mängder av tätt sittande ½ x 1 cm stora tomrum i veden, omgivna av tunna skikt av välbevarad ved. Virket blir till slut genomsatt av dessa hål så att det blir skört som cellplast. Även andra svampar, t.ex. harticka, åstadkommer liknande hålröta, fast med betydligt mindre hålrum och mer ved emellan dem.

I stället för denna tabellen på sid. 135 skulle jag vilja se en tabell som delar in de vedlevande svamparna i följande kategorier: 1. På levande träd, icke dödande parasiter. 2. På levande träd, dödliga. 3. På döda träd, mest på liggande. Få svampar håller sig strikt inom dessa gränser, men många är tydligt specialiserade i en av de tre riktningarna. De icke dödande parasiterna, som tallticka och aspticka, är speciellt intressanta på grund av att de bidrar till bildningen av mulm och förbereder stammen för hålbyggande fåglar. På lågor utvecklas intressanta successioner av tidiga och sena rötare, där vissa fungerar som förrötare och möjliggör andras kolonisation.

"Torrakor av tall kan stå upprätt i mer än tvåhundra år" (sid. 137). Detta är en kraftig underskattning. Ihåliga talltorrakor kan enligt våra egna dendrokronologiska dateringar stå i 371 år efter trädets död och fortfarande fungera som boplats för slaguggla. Medeltalet för tolv sådana boträd var 266 år. Rekordet är dock kanske Mats Niklassons år 2000 beskrivna torrtall från Lögdeälven i norra Ångermanland. Den hade då stått död sedan år 1568, i 427 års tid.

"Sveriges äldsta träd är förmodligen Rumskullaeken" (sid. 156). Detta kan verka sannolikt, men det äldsta träd jag har fått uppgifter om, som har åldersbestämts genom årsringsräkning, är ett enträd på toppen av lågfjället Pessinki i Lappland. Det var drygt 900 år. (Peter Ståhl i brev 2005).

Om asp skriver författarna: "… upp mot 200 år på låg bonitet är en trolig maximal ålder" (sid. 235). Asp kan enligt provborrning i Västerbotten bli 260 år (Patrik Nygren).

"I naturskog blir sälgar sällan mer än hundra år" (sid. 239). Detta verkar mycket osannolikt. Trots att jag inte kan redovisa provborrningar är det min uppfattning att sälgar i gammal granskog blir riktiga evighetsträd. Enskilda stammar dör visserligen ofta efter en tid som kan uppskattas till ett hundratal år, men nya kommer upp och som individ lever sälgen mycket länge, sannolikt många hundra år, vilket naturligtvis har betydelse för kontinuitetkrävande arter. Vissa stammar blir också upp emot metergrova och troligen månghundraåriga. En sälg i Värmland, Nyskoga, Anttila, är 350 år gammal och har 640 cm omkrets 1999 (ATL 3 dec. 1999).

Reflexion
"Ju mer det finns av en resurs desto fler arter kan leva på den" (sid. 136). Men hur många arter, utöver skogslämmel, lever på hus- och väggmossa? Några svampar, t.ex. släktena Eocronartium och Arrhenia, växer på mossa. Några insekter gör det väl också, men de flesta mosstäcken i skogen är till synes intakta.

En källa till kunskap om och kärlek till skogen
Boken "Skogsdynamik och arters bevarande" är en mycket tung bok med stor auktoritet. Den är späckad med viktiga och intresseväckande fakta och har ett lättflytande och lättillgängligt språk, så att det blir ett nöje att läsa och recensera den. Den klarlägger de viktigaste orsakerna till skogsbrukets negativa effekter på biologisk mångfald, med populationsminskningar och utrotning av arter från större eller mindre delar av sina ursprungliga utbredningsområden. Den visar artutarmningens förlopp i Götaland och vi kan dra slutsatser angående pågående eller framtida liknande förlopp i Norrland. Den ger många på vetenskap och erfarenhet grundade råd till den som har att aktivt bedriva naturvård i skogen. Den ger stöd åt de ansvarsmedvetna och ansvarstagande i den i grund och botten etiska frågan: Får vi förstöra livsmiljöer som är oumbärliga för våra avlägsna släktingar bland de levande varelserna på denna jord?

Tillbaka till Botanikskrifter