Ytterligare en lokal för sötgräs Cinna latifolia i Skogs socken
Anders Delin
Den 2 juni 2004 sammanträffade två företrädare för Bergvik skog med Bosse Forsling och mig i en trakt i Skogs socken i Söderhamns kommun, där bolaget har avverkningsplaner. Huvudämnet var tretåig hackspett. Inom 5 kvadratmil som Bosse känner i detalj återstår bara små arealer där skogen är gammal nog och har tillräckligt mycket död ved för att duga som revir åt tretåig hackspett. Därav hotas nu ytterligare 30 ha av avverkning, en i sammanhanget mycket väsentlig del. Området ligger 300 m SV om Strömån och 600 m SO om Degermuren.
Skogen är grandominerad Picea abies, med inslag av tall Pinus sylvestris, glasbjörk Betula pubescens och asp Populus tremula, ca 100 år gammal och ganska fattig på död ved. Tretåig hackspett brukar hålla till där. Marken är bitvis storblockig. Ett isolerat jätteblock finns vid Rubinkoordinaterna 14H4B2507 = Rikets Nät 67725 15557. Det är upptill ganska plant, med en areal på ca 20 kvadratmeter. På detta block såg vi rikliga mängder av ett högt gräs, som vid denna tid på året hade nyutvecklade och vackert gröna blad, men inga blomställningar. Dessutom växte där en gran i buskstorlek, en rönn Sorbus aucuparia, ganska mycket hallon Rubus idaeus, skogsbräken Dryopteris carthusiana och stensöta Polypodium vulgare och underst en matta av harsyra Oxalis acetosella. På närmare håll visade det sig att gräset var bredbladigt och inte vände bladen. Bladets anatomiska översida förblev vänd uppåt hela vägen från fästet ut till spetsen. På grund av tidigare erfarenhet (Delin 2004) var jag tämligen övertygad om att detta var sötgräs när jag plockade upp några i mossan nedtryckta fjolårsvippor och fann de för denna art typiska småaxen fortfarande kvarsittande här och där.
Denna nya lokal är typisk för sötgräs i Hälsingland och Gästrikland. Arten dyker upp långt från bebyggelse ("huldregras" på norska), i skog av vanlig typ men gärna hög ålder. Sötgräset älskar block och finns ofta på endast ett eller ett fåtal block. Däremot växer det av okänd anledning sällan på marken runt blocket. Följearter är andra blockväxter, varav stensöta, harsyra, hallon och rönn i Hälsingland är de mest frekventa (Delin 1988). Av dessa är även stensöta specialiserad på block och påträffas sällan på mark. De övriga är däremot lika vanliga på mark som på block.
Hur sötgräset klarar att växa på block är lättare att förklara än varför det inte växer på marken runtomkring. Plantorna kan dö under en extrem torksommar, men jag har sett årets frö gro i september efter en torksommar. Troligen kan arten starta även från frön av äldre datum i djupare lager av mossan, när fukten återkommer.
Denna nya lokal för sötgräs ligger två kilometer väster om den lokal jag fann den 27 juli 1998 i Skog, på Skidtjärnsberget, ungefär vid 14H4B2727. Mellan dessa två lokaler finns Strömån, Högtjärnen och ett smalt stråk av bebyggelse och odlingar vid Småströmmarna. Det är 14 km till sötgräslokalen vid Storröjningsmoran, Ljusne, 18 km till lokalen på Gålycksberget i Bergvik, Söderala och 33 km till den enda gästrikelokalen vid Holmsjöbäcken i Ockelbo.
Med denna lokal är nu ca sjutton sötgräslokaler kända i Hälsingland. Siffran kunde bli högre om vi redovisade alla dellokaler som finns på några av de ställen där gräset förekommer rikligast, i Hassela i Älvåsbäckravinen, i Forsa nedanför Storbergets nordstup och i Skog i Storröjningsmoran. Nya lokaler med liten utbredning och belägna långt bort från de tidigare kända är dock särskilt intressanta. De ger ett intryck av att arten har lång tradition på platsen, uthålligt genomlider allehanda påfrestningar, men sprider sig obetydligt.
Citerad litteratur
Delin, Anders. 1988. Vegetation på block i Hälsingland. VÄX
2/88, sid. 14-21.
Delin, Anders. 2004. En karaktär som skiljer sterila skott av hässlebrodd
och sötgräs. VÄX 2/04, sid. 3.