Växtgeografiska Sällskapets resa i Ramsjö 23-25 juli 2005

Anders Delin

Växtgeografiska Sällskapet (VGS) är en förening för personer med intresse för växtgeografi och växtekologi. Den grundades för drygt 80 år sedan i Uppsala av Hugo Osvald och G. Einar du Rietz, och ger ut serien Acta Phytogeographica Suecica. Nu har den adress Avdelningen för växtekologi, Evolutionsbiologiskt centrum (EBC), Uppsala universitet. Den engagerar personer även från andra forskningsinstitutioner och är öppen för alla med intressen inom dessa områden.

Varje år anordnar VGS en resa inom eller utom Sverige. I samband med resan på Gotland 2004 fick jag uppdraget att visa sällskapet runt i Hälsingland och valde då Ramsjö, längst norrut i landskapet, där några av landets allra märkligaste skogs-, strand- och ängsmiljöer finns.

Tjugofyra personer deltog. Logi och mat fick vi på vandrarhemmet i Viken. Två minibussar och några personbilar tog oss runt till exkursionslokalerna.

Gröntjärn, Stråsjö-Långtjärn, koordinater i Rikets nät 68732 15208

Vi började vid Gröntjärn, sedan länge en sevärdhet för långväga besökare på grund av sina märkliga växlingar i vattennivå och sitt blågröna vatten. Tjärnen ligger i en åsgrop i den mäktiga avlagring av isälvssand och isälvgrus som sträcker sig från Sandvik vid Hennan till Stråsjö i Svågadalen (Lars Persson 1976). Isälven har här letat sig österut till Ancylussjön mellan två rader av ganska branta och höga berg. Nu ligger det slipade material den spolade med sig i en ringlande huvudås, sedan länge färdväg mellan de nämnda byarna, och i mäktiga lager på bägge sidor därom. Många åsgropar uppkom på de platser där ismassor länge dröjde kvar under avsmältningen och ger det nuvarande landskapet en mycket dramatisk växling av ytformer, med branta syd- och nordsluttningar, krön och bottnar, somliga av dem permanent och andra tillfälligt fyllda av vatten. Bäckar rinner från omgivande bergstrakter ner i vissa av åsgroparna. Vatten kommer ut ur isälvsavlagringen i två stora källor, en under ytan av Storsjön i Sandvik, den andra i form av Gladbäckens källa i Stråsjö.

Tallskog Pinus sylvestris dominerar på isälvsgruset. Skogen har sedan länge nyttjats och är inte gammal. I vissa gropar finns inslag av gran Picea abies, asp Populus tremula och björk Betula sp. Markvegetationen består mest av bärris, men åsgroparnas sydvända sluttningar är kända för sina mosippor Pulsatilla vernalis.

Gröntjärn har troligen svenskt rekord i fråga om vattennivåväxling. Det är 14 meter från dess lägsta uppmätta nivå till dess högsta. Den följer grundvattennivån därför att den saknar yttillopp och ytavlopp. Dess vattennivå är inte så mycket knuten till årstiderna utan växlar huvudsakligen i långsammare och mer oregelbundna cykler, i takt med att nederbördsrika och nederbördsfattiga perioder avlöser varandra. Nytt rekord uppåt sattes hösten 2000, då isen satte skavmärken ett par meter upp på omgivande tallar. Vid vårt besök var nivån ca 10 meter lägre, men högre än i juli 2004 och stigande. Den trädfria strandzonen var alltså nu bred och hög och dess glesa vegetation lättillgänglig.

Det är en mycket märklig strandvegetation som finns på Gröntjärns extremt breda strand. Få växtarter är anpassade till att kunna växa både på torra grusbacken och i 14 meter djupt vatten. Växttäcket är lågt och glest och växlar kraftigt från tid till annan. En art kan täcka större delen av ytan ett visst år vid en viss årstid. En annan gång kan det vara sand och grus som dominerar. De arter som finns här är av tre slag. Dels är det ett par som uppträder amfibiskt och klarar att växa både långt upp ovanför den tillfälliga strandlinjen och på djupt vatten. Dels är det sådana som överlever ogynnsamma perioder i fröbanken. Slutligen finns tillfälliga gäster, grodda ur inblåst frö.

Ovanför denna zon, inom ett bälte som bara sällan och kortvarigt dränks, finns en mer vanlig strandvegetation, övergående i skogsvegetation, fläckvis av en art som är karakteristisk för de naturligt soliga partierna i övre delarna av bergens sydsluttningar.

De två märkligaste arterna, de som jag särskilt ville visa VGS, är krypven Agrostis stolonifera och vattenmåra Galium palustre. De hör till de fast rotade, som klarar av både mycket torra och mycket våta förhållanden. De ser ut att vara åtminstone delvis perenna. När det är vindstilla, och man kan se djupt ned i det klara blågröna vattnet i Gröntjärn, är det både förvånande och vackert att se dessa arter täcka bottnen på stort djup. Krypvenet bildar också flytblad som kommer upp som ljusgröna tussar närmare vattenlinjen. När de växer under vatten blommar de inte och är svåra att artbestämma, men på den torra stranden ser man att det är en tämligen småvuxen form av krypven det är fråga om. Innerblomfjällets längd är 1/2 - 2/3 av ytterblomfjällets. Även vattenmåran är småvuxen. Agrostisarten har av tidigare inventerare och av mig själv kallats brunven, vilket är förklarligt bl.a. på grund av att denna art är så mycket vanligare i skogstrakterna, medan krypven är mycket sällsynt där och förekommer mest i jordbruksområdena och längs kusten.

På grund av att krypven och vattenmåra här ser något annorlunda ut och växer under så extrema förhållanden kan man tänka sig att de skulle vara genetiskt avvikande typer, som har anpassat sig till dränkning och torrläggning.

De arter som ser ut att överleva i form av fröbank, både i torr och våt miljö, är bergsyra Rumex acetosella, knutnarv Sagina nodosa, fjällnejlika Viscaria alpina, strandranunkel Ranunculus reptans, getväppling Anthyllis vulneraria, troligen underarten lapsk getväppling ssp. lapponica, ängsviol Viola canina ssp. canina, brunört Prunella vulgaris, ärtstarr Carex viridula och några till.

Tillfälliga gäster på stranden är t. ex. björk Betula sp., som under 2004, vid låg vattennivå, grodde i mängder nära vattenlinjen men vid vårt besök stod dränkt och död med bruna blad under vatten.

Den art som visade den häftigaste förändringen mellan 2004 och 2005 var getväpplingen. Den blommade den 3 juli 2004 i så stor mängd på större delen av stranden, att den sydvända norra sluttningen ner mot tjärnen lyste gul. Vid samma årstid 2005 och vid VGS besök där fanns bara enstaka getväpplingblommor och stranden var ganska grå. Vid noggrannare letande fann vi dock en hel del nygrodda getväpplingplantor, som kanske ska blomma 2006. Karin Bengtsson, som är lärare vid högskolan på Gotland, berättade att den även på alvaret växlar våldsamt i antal, att den nästan saknas vissa år och dominerar andra år. Den är enligt henne i princip tvåårig.

Den växtgeografiskt kanske märkligaste arten här är annars knutnarven, som finns längs hela hälsingekusten, men här har sin enda inlandsförekomst. Man kan spekulera i om den är en relikt från den tid då Ancylussjöns kuster, varav Gröntjärn då var en del, koloniserades.

Det finns ytterligare ett antal åsgropar som liksom Gröntjärn har grundvattenstyrd vattennivå men inte med lika stor nivåvariation. Vegetationen vid en av dessa, som ligger just öster om Gröntjärn, har stora likheter med Gröntjärns.

På andra sidan om huvudåsen, bara 100 m från Gröntjärn, och troligen i samma typ av isälvsmaterial, ligger Stråsjö-Långtjärn, mycket mindre känd men med en vattennivåvariation som är lika intressant fast av diametralt motsatt slag. Här är nivån på kort sikt mycket lite variabel. Sjön har inte oförändrad medelnivå sedan den bildades, som man får anta att Gröntjärn har, utan stiger långsamt genom seklerna. I dess vatten står och ligger rester av tallurskogen. Sjön stiger och dränker långsamt skogen på grund av sina tillflöden av ytvatten från skogarna norr om isälvsavlagringen, med växtrester och humus, som småningom bildar ett växande lager av gyttja på bottnen. Eftersom även denna tjärn saknar avlopp vid ytan, och i stället dräneras ned i isälvsmaterialet, växer gyttjelagret långsamt och täpper till en allt större del av åsgropen, så att dess vattennivå långsamt genom årtusendena stiger (Lars Persson 1976). En grov tallstubbe med brandljud står i vattenlinjen. Många andra grova stubbar står längre ut i vattnet. De är rester av dränkta tallar, inte avverkade men brutna. Grova lågor ligger på bottnen. Det mesta av bottnen ser man naturligtvis inte, men förmodligen finns även där rester av den tallskog som koloniserade det isfria landet och växte opåverkad av människan.

Stranden vid Stråsjö-Långtjärn är smal. Aspar, videbuskar Salix, björkar och granar kompletterar tallskogen. Fältskiktet är något örtrikare, men övergår strax till den bärrisvegetation som dominerar på åsen.

Ytterligare en annan variant på vattenföring i en åsgrop erbjuder den lilla vattensamling som Benbergsbäcken mynnar i. Den ligger bara 75 m V om Gröntjärn. Vattnet i bäcken är som vanligt i skogslandet humusrikt och vattnet i vattensamlingen är ganska brunt. Den lilla vattensamlingen saknar ytavlopp och är i det avseendet lik Stråsjö-Långtjärn. Däremot samlar den inte på sig gyttja eller annat organiskt material på bottnen. Dess botten är fortfarande, efter alla de tusentals åren, genomsläpplig och vattnet dräneras neråt och österut till Gröntjärn, där det tränger fram ur bottnen, helt utan brun färg. Den korta passagen genom isälvsgruset avlägsnar alla humusämnen. Filtreringen måste vara aktiv, troligen utförd av mikroorganismer.

Varför byggs det då upp ett gyttjelager på botten av Stråsjö-Långtjärn, men inte i Benbergsbäckens slutstation? Jag tror att det beror på att den senare är så grund, ibland tom, att organiskt material i en syrerik miljö bryts ned i samma takt som det ansamlas. Vegetationen på dess botten och stränder är också frodig, med täta höga fält av fjällnejlika, med en matta av revsmörblomma Ranunculus repens, med storvuxna strandgyllenplantor Barbarea stricta, och vid rätt tid en gul bård av käringtand Lotus corniculatus och en rosa av kanelros Rosa majalis.

Lindmoren, 68814 15134

Lindmoren har även kallats Lönnmoren. Bägge trädarterna finns där, Tilia cordata och Acer platanifolius, men de är f.ö. extremt sällsynta så långt mot NV i Hälsingland. På grund av deras förekomst har området sparats från avverkning sedan början av 1900-talet, och har möjligen inte någonsin varit utsatt för systematisk avverkning. Ädellövträdens förekomst är beroende av en speciell typ av vattenflöde. I den storblockiga terrängen går vattnet från den intilliggande Lindtjärnen under jord, passerar en svag moränvall och dyker upp i ett par källor 50-100 meter ned. Därifrån fortsätter bäcken mest på ytan, fortfarande i blockig terräng. Lindarna och lönnarna står på och omkring detta mer eller mindre underjordiska vattenflöde, tillsammans med andra "lundväxter" som blåsippa Hepatica nobilis, trolldruva Actaea spicata, måbär Ribes alpinum, underviol Viola mirabilis, skogstry Lonicera xylosteum, och intill vattnet lite dvärghäxört Circaea alpina. Reservatet har f.ö. gammal skog med gran och asp och rikligt med lågor.

Lönnen sätter många fröplantor i området, linden inga alls. Linden bildar i norra utkanten av sitt utbredningsområde grobara frön bara om sensommaren blir extremt varm (Pigott, C.D. & Huntley, J.P. 1981). Normala somrar bildas inga grobara frön på grund av att pollenslangarna inte växer ner till ovariet. Det är sannolikt att lindarna kom hit när klimatet var varmare, kanske under värmetiden för 5000 år sedan. De individer som står där kvarlever genom jordstammar och kan betraktas som flertusenåriga, trots att de enskilda stammarna bara blir några hundra år.

De första skogsfruarna Epipogium aphyllum växte på stigen, en grupp på fyra låga vita stänglar med blomknoppar, varav en nästan utslagen. I det område där de vanligen växer rikligast, inne under stora aspar och granar där marken är brun av löv, hittade vi inga. Troligen är det något varmare på stigen.

I stället för skogsfruar hittade vi på skogsfrulokalen många fruktkroppar från förra året och några från innevarande år av två arter av jordstjärna Geastrum. Fjolårsexemplaren var naturligtvis torra och tomma, och de färska omogna, klotformiga och bruna, med en ännu vit spormassa inuti, vackert framträdande när fruktkroppen klövs. Dessa jordstjärnor såg inte ut att vara varken kamjordstjärnor eller fyrflikiga jordstjärnor. Sedermera har Mikael Jeppson varit vänlig och tittat på dem. Han fann att det var dels kragjordstjärna Geastrum triplex, som förekom med både fjolårets och årets fruktkroppar, dels fransig jordstjärna G. fimbriatum, med fjolårets fruktkroppar. Han meddelar också följande beträffande deras utbredning: G. triplex befinner sig i Medelpad nära sin nordgräns. Kers beskrev 1977 fynd på Alnön. I Finland finns ett isolerat fynd vid 63 grader nordlig bredd. I övrigt är det en sydlig art. G. fimbriatum är spridd över landet och finns norrut åtminstone till 67 grader N.

På ett block, en aspstam och ett par klena lönnstammar hittade vi aspfjädermossa Neckera pennata, en tämligen nordvästlig förekomst i förhållande till de övriga hälsingelokalerna. På en björklåga vid stigen växte den vackert lejongula och med rosaaktiga skivor försedda gulsköldingen Pluteus leoninus.

Brassberget, 68985 14959

Branden på Brassberget år 1888 torde ha varit hård. Endast ett fåtal gamla tallar överlevde branden. Bland vidkroniga och grova tallar, som kommit upp i ett mycket glest bestånd efter branden, hittar man enstaka som är bara en aning grövre, som har brandljud med upp till sex invallningar efter brand och alltså tillhör en mycket äldre generation, uppvuxen före den sista och före fem tidigare bränder. Det är tämligen glest mellan torrakorna och lågorna. De flesta av dessa torde också ha brunnit upp. Skogen är i dag fortfarande på större delen av ytan tämligen gles, dominerad av asp, björk, tall och sälg med inslag av gran, som fläckvis dominerar.

Här, liksom överallt där gran och asp växer tillsammans, ser man hur de klarar den ömsesidiga konkurrensen om livsrummet. Där gran kommer upp under asp stannar granen under aspkronan och kommer aldrig upp ovanför den. Det beror på att aspens grenar är tåligare mot nötning och slag än granens, så att grangrenarna vid kontakten med aspgrenarna kommer till korta. Om däremot granen kommer upp i en lucka mellan asparna blir den ofta så småningom högre än asparna och kan påverka dem negativt eller konkurrera ut dem. Det är alltså normalt att dessa bägge trädslag bildar bestånd och åldras tillsammans, under förutsättning att asparna från början står tätt. Björkens grenar är också slitstarkare än barrträdens, men ändå brukar björken inte klara konkurrensen med gran. Hur aspen klarar sig på Brassberget är en central fråga, eftersom stora delar av reservatets naturvärden är knutna till detta trädslag. Fortfarande dominerar lövträden och framför allt aspen inom området. Den art som från början väckte Länsstyrelsens intresse för området, vitryggiga hackspetten, försvann tyvärr därifrån redan för mer än tio år sedan.

Brandfältet är så gammalt att täcket av blåbärsris och lingonris har slutit sig och blivit högt. Ändå finns i sydsluttningen fläckar med lite glesare bärris. Där växer slåtterfibbla Hypochoeris maculata, kattfot Antennaria dioica och liljekonvalj Convallaria majalis, och på fem ställen fann vi också brudsporre Gymnadenia conopsea, som för övrigt i Hälsingland har mycket få växtplatser av detta slag. Den finns annars på myr på den basiska Los-bergarten och på slåttermarker. Vi tror att brudsporren tillsammans med de talrikare nattviolerna Platanthera bifolia och jungfru Marie nycklar Dactylorhiza maculata har kommit in på askan efter branden. Tydligare ser man brandens positiva effekt på etableringen av orkidéer på ett yngre brandfält, från 1933, norr om Skålvallssjön i Färila.

Sydbrantens lodytor har också några andra ovanliga inslag. Där växer skrovellav Lobaria scrobiculata på flera ställen, och märkligt nog bara på detta substrat och inte på sälgarna, som är tämligen talrika. Där finns också bronsnavellav Umbilicaria polyrrhiza och andra navellavar, bl.a. troligen U. cylindrica, fast i så liten mängd att jag inte ville ta med mig någon kollekt. På en aspstam som står ett par dm från bergväggen finns en koloni av allémossa Leucodon sciuroides, som i Hälsingland är en raritet.

Blockmarken i sydbranten fortsätter nedanför berget och är inom ett område på ca 1000 kvadratmeter vid 68985 14957 så djup att inga träd växer där. Blocken är mosstäckta och har en gles och sparsam vegetation av linnea Linnaea borealis, harsyra Oxalis acetosella, skogsnarv Moehringia trinervia, lundgröe Poa nemoralis, skogsnäva Geranium sylvaticum och stenbräken Cystopteris fragilis, men också sötgräs Cinna latifolia. Sötgräs växer här på sin nordvästligaste lokal i landskapet i en liten population om bara ca hundra plantor, ca 4 mil från närmaste lokal. Den växer i mosstäcket på blocken och hade denna sommar skadats av värmen och torkan, som varade under flera veckor efter midsommar, så att stråna såg ut att ha stannat i växten, många blad var bruna i spetsarna och en del plantor döda. Vipporna såg dock friska ut och frösättningen kan antas vara god. Jag har på andra ställen sett frön gro i september ur vippor som legat nedtryckta i mossan. Troligen bygger denna blockspecialist sin existens på god frösättning och förmodligen även en fröbank längre ned i mossan, eftersom många plantor även på andra lokaler kan ses vissna ned totalt under torra somrar, men populationen ändå överlever.

Denna typ av habitat är i Hälsingland vanligt för sötgräs, men arten växer även på vissa ställen fuktigt, på block, stubbar, lågor eller upphöjningar av jord vid någon bäck i tät skog. Där blir blomning och frösättning mindre, medan plantorna sannolikt klarar sig bra under många år.

Ensjölokarna, 69090 14863

Varje människa som kommenterar urskogen vid Ensjölokarna är lika entusiastisk (utom Lars Kardell). Ingen som jag har träffat har gått därifrån oberörd. Effekten är så mycket större eftersom verklig urskog är en sådan extrem raritet. I Gävleborgs län finns den bara på 0,003 % av skogsarealen, varav Ensjölokarna är hälften, 25 ha. Från stranden av någon av lokarna (små vattensamlingar) kan man få överblick över skogen. Man ser en horisont av ett sällsynt slag, med starkt varierande höjd, med toppar med allehanda former, många av dem döda. Inne i skogen är det mängderna av grova lågor som ger det starkaste intrycket.

Man skulle kunna tro att den stora stormen 15 nov. 2001 hade fällt mycket av den gamla skogen i reservatet, men så är det inte. Ett fåtal talltorrakor föll men knappast någon levande gammal tall. Bara fem grova gamla granar i utloppspartiet söder om Stora loken fälldes av stormen, bl.a. den grövsta och längsta, som stigen passerar och som många har klappat. De granar som föll då har nu börjat angripas av violticka Trichaptum abietinum. Barken sitter kvar. Ännu finns ingen av de sällsynta svamparter, som ger reservatet sin betydelse. Man kan vänta sig att arter som har vuxit eller växer i den närmaste omgivningen, rosenticka Fomitopsis rosea, ullticka Phellinus ferrugineofuscus, rynkskinn Phlebia centrifuga, lappticka Amylocystis lapponica och blackticka Junghuhnia collabens, ska kolonisera dessa stammar under de närmaste åren.

Vid vårt besök var vattennivån i hela systemet av lokar lågt. Det var torrt i bäckfåran som är ytavlopp från Lilla Loken. I Utloppsloken, som är den sista vattensamlingen i systemet, S om och nedanför Stora Loken, såg man flera vattennivåer, med strömmande vatten emellan. Jag hörde där för första gången på den platsen ett porlande ljud. Det visade sig komma från ett hål mellan blocken nära det stora häggbuskage Prunus padus som finns vid lokens V strand. Där rann vatten ned och försvann, in under den angränsande mycket höga och grova skogen med gran, asp och tall, som kläder moränvallen S och SV om loken. Vid våra tidigare besök där har detta avlopp sannolikt legat under vattenytan och varit tyst.

Ett stort antal urskogsarter demonstrerades i reservatet, många av dem på sina numer rätt välkända platser. Trots att området nu börjar bli ganska välinventerat dök emellertid åtminstone en nyhet upp, ett enda exemplar av en liten musslingliknande svamp, som växte på vågig kvastmossa Dicranum polysetum. Den ser ut som en Arrhenia-art, men måste granskas av expert.

Bäckan, Jannesbäcken, 68769 15012

Denna bäck och sumpskog är en del av Maj Johanssons hemmamarker, där hon har funnit skogsfru och återkommit för att försöka hitta flera. Här fann hon för mer än tio år sedan glesgröe Glyceria lithuanica. Det är fortfarande den nordvästligaste av artens lokaler i Hälsingland. Här har hon kunnat följa dess utveckling. I samband med avverkningsplanering fick hon Korsnäs att avstå från avverkning av den del av skogen där glesgröet växer. Efter avverkningen kom emellertid en storm, som fällde en hel del träd i kanten av hygget. När man sedan tog hand om detta virke körde man tvärs över bäcken, så att dess vattenföring minskade och vattnet tog delvis ny väg. Maj har så gott det går med handkraft ställt detta tillrätta. Gräset kan nu studeras både på fyra år gammalt hygge och i sin naturliga miljö. Det står alltid med rötterna i vatten. Det blir större på hygget och vipporna blir brunvioletta i stället för gröna. De hade redan mognat när vi var där och småaxen föll sönder i bitar. Några av denna arts viktiga karaktärer studerades: Strået har många blad. De utgår växelvis åt höger och åt vänster och står därigenom alla i ett vertikalt plan. Bladen har mellan nerverna glest och oregelbundet utspridda mörka tvärgående streck, som bäst syns i genomfallande ljus. Vissa blad vänder sig, andra inte. Tillsammans med glesgröet växer här repestarr Carex loliacea, spädstarr C. disperma och fjällven Agrostis mertensii.

Bäckan, källa vid Tvärbäcken, 68775 14995

Ytterligare en exklusiv växtlokal har här drabbats av skogsbrukets hänsynslösa framfart. I samband med en avverkning intill denna källa har man kört tvärs igenom den. I kanten av hjulspåren rinner vattnet fram. Där står ett litet bestånd av köseven Agrostis clavata och ett något större bestånd av dvärghäxört på vallen mellan de bägge hjulspåren. Visserligen gynnas bägge dessa arter av omrörning av marken, men den omledning av vattenflödet som har åstadkommits är en stor osäkerhetsfaktor för framtiden och vad som händer med dessa bägge konkurrenssvaga arter när brunrör Calamagrostis purpurea och andra stora växter tar över är ovisst.

Bäckan, Malmmyran, 68778 14983

Namnet kommer antagligen av att man här har tagit myrmalm, rostfärgad jord, för järnframställning. Det är ett av de få rikkärren i trakten. Jordmånen är ganska sur och endast föga krävande rikkärrsarter finns. Mer krävande arter än gräsull Eriophorum latifolium, snip Trichophorum alpinum och tvåblad Listera ovata finns varken här eller annorstädes på myrarna i denna trakt. På öppna myren nedanför växer ängsnycklar Dactylorhiza incarnata bland tuvsäv Trichophorum cespitosum.

Bäckeskogsvallen, 68789 14982

Maj Johansson har en andel i Bäckeskogsvallen, som finns med på 1781 års storskifteskartor. Vallen brukades fram till 1939. Därefter har större delen av den öppna marken fått växa igen, men en yta på en bråkdel av ett hektar vid ett par bevarade stugor har hållits öppen. Sommaren 1984 hittade Maj tre exemplar av topplåsbräken Botrychium lanceolatum och ett av rutlåsbräken B. matricariifolium i närheten av en av stugorna. Den senare arten hade då inte setts i Hälsingland i modern tid. Nästa år började Maj restaurera vallens gräsmarker, och utvidgar den åtgärdade arealen gradvis. Tät granskog nästan utan botten- och fältskikt har tagits bort, buskar röjts bort från andra delar av vallen, och slåtter och bete införts. Varje år har låsbräkenplantorna räknats, utom vanlig låsbräken B. lunaria, som är allt för talrik. År 2000 var antalet topplåsbräkenplantor 376, rutlåsbräken 50 och höstlåsbräken B. multifidum 104. Fältgentiana Gentianella campestris dök också upp, något oklart hur.

Vid vårt besök hade Maj ändå fler års erfarenhet och berättade ytterligare detaljer om dessa växters beteende. Låsbräken är tämligen konstant och stationär. Rut- och topplåsbräken dyker upp på nya ställen, ökar, men minskar sedan igen och kan helt försvinna från en del av grässvålen där den har funnits.

På mark under granar där inget botten- eller fältskikt fanns dök höstlåsbräken upp raskt efter att skogen hade tagits bort och örter och gräs hade etablerat sig. Många frågor kring låsbräknarnas mystiska uppträdande ventilerades.

På vallen visade vi också fjälltimotej Phleum alpinum och svenskfibbla Pilosella floribunda. På myrlänt mark intill vägen växte ängs- och svartfryle Luzula multiflora och L. sudetica tillsammans och skillnaderna demonstrerades. Massor av sotlav Cyphelium inquinans växer på de nedre delarna av två timrade byggnader som inte har varit målade.

Besöket på Bäckeskogsvallen blev för oss en intensiv upplevelse, för Maj en fridfull paus i ett idogt arbete för den biologiska mångfaldens skull. Det var också resans slutpunkt.

Citerad litteratur
Persson, Lars, 1976. Sandviksmoarna - Gröntjärn. Naturinventering. Länsstyrelsen i Gävleborgs län.
Pigott, C.D. & Huntley, J.P. 1981. Factors controlling the distribution of Tilia cordata at the northern limit of its geographical range. 3. Nature and causes of seed sterility. New Phytologist. 87:817-839.

Tack
Till Mikael Jeppson för artbestämning av jordstjärnorna.

Tillbaka till skrifter