Storröjningsmoran - dikning 1930 svår att
reparera
Anders Delin
Storröjningsmoran är en av länets värdefullaste växtlokaler med glesgröe Glyceria lithuanica, sötgräs Cinna latifolia, storgröe Poa remota slokstarr Carex pseudocyperus och ask Fraxinus excelsior. De blev offer för dikning omkring 1930 och granskogen tätnade. 1995 avverkades en del av granskogen för att ge plats åt klibbal Alnus glutinosa, glasbjörk Betula pubescens och ask samt åt de nämnda rariteterna. Samtidigt borde grundvattennivån ha höjts, men så har fortfarande inte skett, och inom stora delar av området hotar granen att åter ta över.
Enligt Hellquist 1993 betyder mor och mora "skogbevuxet myrland". Ordstammen finns även i vissa ortsnamn på -mora, i morkulla och moras. Storröjning är lättbegripligt. Någon har röjt bort skogen för att odla, bedriva slåtter eller bete.
Här följer en historik över hanteringen av naturvärdena i Storröjningsmoran så långt som jag känner till den.
1818
Den fastighet som Storröjningsmoran ligger på kallades 1818 "Norrbo
Fäbode Skog". På ekonomiska kartan från 1955 kallas den
"Norrbo Fäbodskog, Norrbo Vallmark", och på gula kartan
från 1985 "Norrbo Fäbodskog 1:1 (Norrbo Fäbodskog 2:1)".
Det Norrbo som avses är en by vid Bergviken i Skogs socken, 13 km VNV om
Storröjningsmoran.
"Norrbo Fäbode Skog" är en av de skogsfastigheter som avbildas och beskrivs på "Charta öfver Liusne Iernewerkens inägor och skogar" från 1818. På denna karta finner man en stor våtmark med namnet "Storröjningsmyran" (inte -moran) ungefär där det i dag botaniskt mest intressanta området ligger, söder och sydväst om Lilla Mosisjön. Omedelbart öster därom, gränsande till denna myr, ligger på kartan "Storröjningen, till Norrbo". Det är ungefär där E4 nu passerar och något österut därifrån. Markanvändningen på den centrala delen av Storröjningen uppges som "äng", på några smala kantpartier som "backe". Jag förmodar att "backe" är en slåttermark som sluttar och kanske är stenigare.
Kartan från 1818 är ganska skissartad. De flesta bäckar finns t.ex. inte med, däremot "Tvärån", som dränerar "Södra Bränningen". Två km söder om "Storröjningsmyran" ligger "Tväråns Kohlaretorp", som i dag på gula kartan kallas "Tvärågården". Det är den enda bebyggelse man kan se på fäbodskogen. De markanvändningsslag som dominerar på kartan är "skog" och "myra". Ca en tredjedel av arealen är "myra". Förutom Storröjningen finns ytterligare några små fläckar av "äng", alla belägna nära utloppet från "Södra Bränningen" och Tvärån. Deras sammanlagda areal är något mindre än Storrjöjningens. Närmast utloppet från Södra Bränningen finns en "damväte", som jag tolkar som ett på grund av dämning i Tvärån tidvis översvämmat område. Vid Tvärån finns också en liten "sved". För övrigt förekommer "berg" och "häll" eller "hällar", mest nära stranden av Norra Bränningen.
Kartan ger intrycket att skogs- och myrområdet i trakten av Storröjningsmoran år 1818 utnyttjades för skogsbete och för kolvedshuggning. En fläck av intensivare nyttjande var tydligen den ca 5 ha stora ängen, "Storröjningen", som i väster gränsar till Storröjningsmoran.
1906
Storröjningsmoran nämndes första gången i den botaniska
litteraturen år 1906, då P. W. Wiström skrev om ask, som Gottfrid
Lidman hade påträffat där.
1926-28
Kortfattat beskrevs området av Bertil Halden 1926, då han publicerade
sina fynd i Storröjningsmoran av den för Hälsingland nya arten
glesgröe och dessutom av de ovanliga arterna myskmåra Galium triflorum,
springkorn Impatiens noli-tangere och slokstarr.
År 1928 skildrade Halden Storröjningsmoran
i sin skrift "Asken vid sin svenska nordgräns". Ur Haldens skildring
citerar jag först fotnoten: "Generalstabskartan är för denna
trakt mindre tillförlitlig". Texten innehåller bl.a. följande:
"….300-400 m S om
L. Mosinsjön. Fraxinus här omtalas tidigast hos Wiström (1906)
efter ett meddelande av jägmästaren G. Lidman. Trädens höjd
uppgives 1906 till 4-5 m. År 1925 skriver Lidman om Fraxinus å Storröjningsmoran:
'Vild och talrikt'."
"Denna genuina vildmarkslokal besökte jag 12 juni samt 8 aug. 1925. Den ännu ej avverkade delen av "moran" är en lövkärrskog (delvis lövkärr). Särskilt den avverkade delen är synnerligen blöt och var vid mitt första besök ganska svår att beträda. Fraxinus-individen befunnos flerstädes uppväxta från kvarlämnade stubbar. Ett exemplar, som tydligen länge skonats, befanns 21 m högt och hade vid 1 m höjd över marken en omkrets av 1,2 m. Undervegetationen utgjordes av bl.a. Rhamnus frangula, Calla palustris, Carex canescens, C. elongata, C. flava, Naumburgia thyrsiflora, Scirpus silvaticus och Filipendula ulmaria samt Cystopteris fragilis. På en tuva Circaea alpina. Tvenne växtfynd av större intresse gjordes här: Carex pseudocyperus och Glyceria lithuanica."
Haldens huvudintresse var sambandet mellan jordmån och växtlighet, speciellt hur skalmjäla (den blålila kalkhaltiga jord som har bildats av blåmusslebankar, Linne's "hälsingmylla") påverkade utbredningen av kalkkrävande växter. Om Storröjningsmoran skriver han: "C:a 100 m S om de nordvästligaste av mig iakttagna askarna flankerades myrkanten av en bergssluttning mot N, där Actaea spicata, Anemone hepatica, Lonicera xylosteum och Hylocomium triquetrum anträffades. Vid sondering fann jag här skalmärgel, vars övre nivå låg c:a 5-6 m ovanför myrens yta."
1930
Omkring år 1930 dikades området och sedan dess har ett frodigt granbestånd
vuxit upp, medan lövträden, särskilt asken Fraxinus excelsior,
har fått stora svårigheter att hävda sig.
1979
Min egen kontakt med Storröjningsmoran började inte genom Haldens
skrifter, som jag då ännu inte hade kommit i kontakt med, utan genom
Nils Hylanders "Nordisk kärlväxtflora", del I, 1953, där
det under "Glyceria lithuanica" står: "s. Hls Storröjningsmoran
i Skog". Det var med denna lokaluppgift jag började mitt letande efter
glesgröe. Jag reste till ett ålderdomshem i Skog, där jag hoppades
träffa någon med god lokalkännedom, men fick tips om en plats
vid Bergvikens södra strand som inte hade någon miljö lämplig
för glesgröe. Det var i stället den ekonomiska kartan i skala
1:10 000, utgiven under 1950-talet, som ledde mig rätt. Där finns
namnet "Storröjningen" utskrivet. Det som senare visade sig vara
den intressanta växtlokalens kärnområde är omkring 800
m OSO om namnet på kartan.
15 juli 1979
På kvällen denna dag fann jag en sumpskogslokal som skulle kunna
motsvara Hylanders glesgröelokal 400 m S om Lilla Mosisjöns mellersta
del, vid rubin-koordinaterna 14H6D0624 - 0720. Där växte en sluten
högstammig blandskog av gran Pice abies, klibbal och glasbjörk, med
hög bonitet, på en mark som var plan och delvis fuktig eller våt.
Följande arter noterades då: Revlummer Lycopodium annotinum, skogsfräken
Equisetum sylvaticum, hultbräken Phegopteris connectilis, majbräken
Athyrium filix-femina, skogsbräken Dryopteris carthusiana, nordbräken
D. expansa, ekbräken Gymnocarpium dryopteris, gran, glasbjörk, klibbal,
skogsstjärnblomma Stellaria longifolia kabbleka Caltha palustris, revsmörblomma
Ranunculus repens, bäckbräsma Cardamine amara, älggräs Filipendula
ulmaria, humleblomster Geum rivale, rönn Sorbus aucuparia, hägg Prunus
padus, harsyra Oxalis acetosella, springkorn, tibast Daphne mezereum, skogsviol
Viola riviniana, kärrviol V. palustris, dvärghäxört Circaea
alpina, blåbär Vaccinium myrtillus, topplösa Lysimachia thyrsiflora,
vattenmåra Galium palustre, frossört Scutellaria galericulata, skogskovall
Melampyrum sylvaticum, olvon Viburnum opulus, linnea Linnaea borealis, vänderot
Valeriana sambucifolia, gullris Solidago virgaurea, kärrtistel Cirsium
palustre, skogssallat Mycelis muralis, kärrfibbla Crepis paludosa, liljekonvalj
Convallaria majalis, ormbär Paris quadrifolia, bergslok Melica nutans,
tuvtåtel Deschampsia cespitosa, brunrör Calamagrostis purpurea, rörflen
Phalaris arundinacea, hässlebrodd Milium effusum, missne Calla palustris,
skogssäv Scirpus sylvaticus, svärdslilja Iris pseudacorus och jungfru
Marie nycklar Dactylorhiza maculata.
Glesgröe fann jag inte den gången, men däremot
sötgräs med 1000 -
10 000 plantor på block, stockar och dikeskanter, en förekomst som
senare visade sig vara en av de rikaste i landskapet.
Att Bertil Halden inte fann sötgräs vid sitt besök kan möjligen förklaras med att arten föredrar något torrare miljöer än vad Storröjningsmoran då bjöd på, och att den vid hans besök alltså kan ha varit mindre talrik.
24 juli 1979
Manus om fyndet av sötgräs sändes till Svensk Botanisk Tidskrift
och publicerades i SBT samma år.
25 aug. 1979
Jag besökte åter området. Vid 14H6D1117 fanns vid en liten
källa och kärr på hygge följande arter: Majbräken,
hönsarv Cerastium fontanum, ältranunkel Ranunculus flammula, kärrdunört
Epilobium palustre, vattenklöver Menyanthes trifoliata, hästhov Tussilago
farfara, bergslok, mannagräs Glyceria fluitans, tuvtåtel Deschampsia
cespitosa, rödven Agrostis capillaris, brunrör, harstarr Carex ovalis,
stjärnstarr C. echinata, gråstarr C. canescens, spädstarr C.
disperma, knagglestarr C. flava, blekstarr C. pallescens, klotstarr C. globularis,
bredkaveldun Typha latifolia.
Vid 14H6D0722-0817 fanns, förutom tidigare från 1979 antecknade arter: Ängsfräken Equisetum pratense, brännässla Urtica dioica, skogsnarv Moehringia trinervia, källarv Stellaria alsine, gullpudra Chrysosplenium alternifolium, stenbär Rubus saxatilis, hallon R. idaeus, hundkäx Anthriscus sylvestris, ekorrbär Maianthemum bifolium, repestarr Carex loliacea, en lånke Callitriche, en dunört, troligen fjälldunört Epilobium hornemannii och dessutom storgröe.
Vid 14H6D0519, rikets nät 67805 15669, i en glänta som huggits ut i granskogen, vid en saltsten och en foderhäck, återfann jag glesgröet. Där växte även sötgräs och en rad av de tidigare nämnda arterna samt mjölke Epilobium angustifolium, lingon Vaccinium vitis-idaea, skogsstjärna Trientalis europaea, ask och veketåg Juncus effusus. Av glesgröe fanns hundratals eller tusentals strån.
30 aug. 1979
Brev från Anders Delin (A.D.) till Peter Ståhl, Länsstyrelsen
(Lst):
"Halden skriver att lokalen är ett lövkärr - lövkärrskog
och synnerligen blött och svårt att beträda. Nu är området
dikat. Alla de på topografiska kartan synliga vattendragen är skogsdiken.
Granen härskar i området och är välvuxen. Således
har väl dikningen gjorts efter 1925 när Halden var där. Samtidigt
som granen har gynnats har asken kommit i ett prekärt läge. Av ett
par tiotal stammar med 10 - 20 cm diameter som jag såg var flera döda
på grund av överväxning av gran. Åtskilliga askplantor
sågs, alla dock ytterst klenvuxna. På ett ställe har man huggit
ut en lucka kring en av de högre askarna. Här frodas också glesgröe
och sötgräs. Sötgräset undviker de få kvarvarande
mycket våta partierna i Storröjningsmoran. Detta kan vara förklaringen
till varför Halden inte såg det. Sötgräset har förmodligen
spritt sig när marken blev bättre dränerad."
"Om man skulle vilja bevara denna skogslokal för ask, glesgröe och sötgräs så skulle alltså granens dominans något behöva minskas genom t.ex. gallringshuggning, särskilt kring askarna. Likaså skulle grundvattnet behöva höjas genom måttlig dämning i skogsdikena. Effekten av dessa åtgärder skulle vara gynnsam för asken och glesgröet, troligen mindre gynnsam för sötgräset, men det är också för närvarande den mest talrika av de tre nämnda arterna."
3 dec. 1979
Brev från A.D. till verkställande direktören i Bergvik och Ala
AB, Söderhamn, Håkan Vestergren, med upplysningar om Storröjningsmorans
höga naturvärden och fråga om bolaget vill göra en naturvårdande
insats.
11 jan. 1980
Svar från VD i Bergvik och Ala AB, som är intresserad av att titta
på området och har vidarebefordrat brevet till företagets skogsvårdschef,
prof. Eric Stefansson.
15 jan. 1980
Brev från prof. Eric Stefansson, Bergvik och Ala AB, till A.D. Eric Stefansson
berättar om sitt stora botaniska intresse, som han under ungdomen odlade
i Transtrand, vars lokalflora han också sammanställde och överlämnade
som ett bidrag till Erik Almquists flora över Dalarna. Han meddelade att
han var angelägen om ett sammanträffande i Storröjningsmoran
på sommaren.
21 jan. 1980
Brev från prof. Eric Stefansson till A.D., med svar på frågor
om det kunde vara lämpligt att höja vattennivån och avverka
en del gran för att gynna de sällsynta arterna, särskilt glesgröe
och ask. Han ansåg det.
3 sept. 1980
Exkursion i Storröjningsmoran med Anders Bignert, Riksmuseum, Lars Bonde
och Peter Ståhl, Lst, Eric Stefansson, Bergvik och Ala och Anders Delin.
Bra väder och långvarigt besök. Peter Ståhl återfann
slokstarr, som Halden observerade 1925. Den växer på hygge vid 14H6D0919,
i ett av en serie minikärr på den långsamt mot NNO stigande
moränåsen. Där även bredkaveldun, skogssäv och rankstarr
Carex elongata. Större mängder sötgräs än vi tidigare
hade anat. Glesgröe även vid 14H6D0918. Ytterligare en av de arter
Halden berättade om återfanns, nämligen myskmåra.
Andra tillägg till artlistan: lopplummer Huperzia selago, åkerfräken Equisetum arvense, tall Pinus sylvestris, brakved Frangula alnus, björkpyrola Orthilia secunda, sommarlånke Callitriche cophocarpa, skogstry Lonicera xylosteum, bergkorsört Senecio sylvaticus, myrtåg Juncus alpinoarticulatus, vårfryle Luzula pilosa, grenrör Calamagrostis canescens, vass Phragmites australis, nålstarr C. dioica, flaskstarr C. rostrata, slidstarr C. vaginata, vispstarr C. digitata, hundstarr C. nigra, skogsnycklar Dactylorhiza fuchsii.
3 sept. 1980
Exkursionsrapport av Eric Stefansson: "Den gamla dikning som man nu kan
se, och vars effekt på skogstillväxten varit synnerligen god, torde
ha skett omkring 1930. Från att ha varit ett lövkärr har delar
av området genom dikningen förvandlats till växtlig barrblandskog
med gran som dominerande trädslag. En del fina exemplar av ask finns, men
också sådana som lider avsevärt av trängseln från
gran. Enstaka döda ex. av ask kunde också ses. Området är
intressant med hänsyn till askens förekomst, men fråga är
om inte markvegetationens sammansättning är av ännu större
botaniskt och växtgeografiskt intresse. Utan tvekan måste detta område
betraktas som unikt intressant ur botanisk synpunkt, väl värt att
skötas på sådant sätt vid skogens utnyttjande att sällsynta
arter kan bibehållas och i vissa fall gynnas."
15 sept. 1980
Brev från A.D. till Eric Stefansson med bön att området specialbehandlas
av markägaren.
5 okt. 1980
Brev från A.D. till Peter Ståhl, Lst, med önskan att Lst. förverkligar
ett skydd för Storröjningsmorans intressanta vegetation.
Okt. 1980
Länsstyrelsens (Peter Ståhl) beskrivning av Storröjningsmoran
inför möte med markägaren: "Området är ur botanisk
synvinkel av riksintresse och av reservatklass, fullt jämförligt med
exempelvis det mer kända Lindefallet i Enånger".
"Ytterligare dikning vore troligen ödesdiger för flera arter. Ett par djupa diken i södra delen av området har nyligen (1979-80) upptagits och hotar att spoliera den rikaste förekomsten av glesgröe. Önskvärt vore i stället att vattennivån höjdes något. En höjning till den ursprungliga nivån skulle dock troligen göra mer skada än nytta, då marken sjunkit efter tidigare dikningar. Viss skogsavverkning kan förekomma om körning med tunga skogsmaskiner på otjälad mark undvikes och skogen får föryngras naturligt."
29 okt. 1980
Brev från Thomas Karlsson, redaktör för Svensk Botanisk Tidskrift,
till AD:
"Det gläder mig mycket att det kan bli aktuellt med ett reservat för
Storröjningsmoran. Det är ju en utomordentlig lokal för den som
vill se en stor del av Norrlands hotade skogsarter samlade. För oss som
kom söderifrån och inte hade erfarenhet av de arterna från
Sverige tidigare var besöket en oförglömlig upplevelse. Det gäller
väl här framför allt att inte kalhuggning får ske. Tydligen
har marken varit blötare tidigare och det skulle ju inte skada om man kunde
återställa den tidigare vattenregimen."
30 maj 1981
Återbesök (A.D.) med noggrannare inventering, bl.a. av några
provrutor. Tillägg till artlistan: asp Populus tremula, vitsippa Anemone
nemorosa, skogssnäppa, duvhök, ormvråk, ringduva, grå
flugsnappare, talltita, kungsfågel, trädpiplärka, rödhake,
rödvingetrast, trädgårdssångare, ärtsångare,
rödstjärt, bofink, bergfink, grönsiska.
25 jan. 1982
Brev från A.D. till VD i Bergvik och Ala, Håkan Vestergren. Jag
konstaterar att Eric Stefansson har avgått med pension och ber om kontakt
med H.V. och nye skogschefen och gemensam exkursion i Storröjningsmoran.
30 juli 1983
Gävleborgs Botaniska Sällskaps inventeringsmöte. Ytterligare
arter: Amerikansk dunört Epilobium adenocaulon, sengröe Poa palustris,
smålånke Callitriche palustris.
24 maj 1993
Brev från AD till Stora Skog AB: "Storröjningsmoran är
en av Hälsinglands finaste växtlokaler och har ett historiskt värde
sedan Bertil Halden rätt noga undersökte det 1925. Lokalen borde restaureras.
Det innebär att granbeståndet borde avverkas, alternativt glesas
ur, och lövträden ges plats att komma upp igen. Dikena borde läggas
igen. Vårt förslag är att Stora här inrättar ett hänsynsområde
med syfte att rekonstruera det forna lövkärret."
6 juni 1994
Återbesök (AD). På granar mellan vägen och kärret
gammelgranslav Lecanactis abietina och kattfotslav Arthonia leucopellaea.
6 sept. 1994
Johanna From, Skogsvårdsstyrelsen (SVS), och Per Forsling, Stora, besökte
området för planering av skötselåtgärder. I samband
med det kontaktades Jan Elveland, Umeå Universitet, Anders Glimskär,
biolog, Börje Pettersson, chefsekolog på Stora, Anders Delin, Peter
Ståhl, Hans-Olof Åhström, Vägverket, och Hans Sandblom,
Lst.
Rapporten från detta tillfälle innehåller bl.a. följande beskrivning av området: "Gran är det dominerande trädslaget även om lövandelen bitvis är stor (0 7 3). Granen är i 80-årsåldern, många är "övergrova". De flesta träden växer på socklar vilket tyder på att marknivån sjunkit ihop som en effekt av dikningen. Fläckvis förekommer mer försumpade ytor som är mindre beskogade än övrigt. Det är troligen här ursprungsvegetationen finns. Lågor och torrakor förekommer i delar av området. Alkärr förekommer framför allt i de östliga delarna. De arter som ger området dess värde som floralokal är alla knutna till fuktigare, näringsrikare marker. Beskuggning verkar inte vara ett krav."
Följande åtgärder föreslås: "…..Restaureringen av området bör koncentreras till de blötare partierna. …. Vid tidpunkten för Haldens inventering var granen mindre dominerande och markfuktigheten högre än i dag. Detta tillstånd går delvis att återskapa. Förslagsvis avvaktar man med att lägga igen befintliga diken tills det att effekterna av ett avlägsnande av granen har studerats. Avlägsnandet av granen leder till en höjning av markfuktigheten men den ökade instrålningen kan leda till uttorkning av markskiktet och därför bör tillskapandet av en gles skärmställning beaktas. … Genom att utgå från de befintliga "restområden" som finns av ursprungsfloran och utöka dessa områden genom borttagande av gran kan man successivt återvinna mark av ursprunglig karaktär. En detaljplanering av avverkningen, där insnitsling och undantag av alkärr, våtare partier samt växtplatser av de mer hänsynskrävande arterna, bör ingå. Information om koordinater finns tillgängliga i GÄBS. All avverkning ska ske på tjälad mark. Förslagsvis lämnas de övergrova granarna som skärmställning. … Efter det att grundvattenytan stabiliserat sig kan man besluta om en ytterligare försumpning är önskvärd. Om uppslaget av björk är stort kan det i framtiden vara önskvärt att täcka igen delar av de diken som i dag genomkorsar området. Björk är nämligen en effektivare vattenpump än gran och kan under sin tillväxt åter minska markfuktigheten. … En ökad lövandel i området (4-6 tiondelar) bör eftersträvas i nästa generation skog. Genom att öka lövandelen och markfuktigheten finns möjligheten att området återfår om inte allt så till stor del de naturvärden det en gång hade före dikningen. Den mest negativa påverkan på floran har enligt Börje Pettersson troligen granen haft. Ett "öppnande" bör vara en god start för restaurering. Då dikena i området är så gamla är deras avvattningsförmåga nedsatt och man bör därför kunna avvakta med igenläggning av dessa."
25 nov. 1994
Planeringen av skötselåtgärder diskuterades ytterligare vid
en exkursion i Storröjningsmoran, varvid följande personer deltog:
Per-Arne Molin, Stora, Per Forsling, Stora, Margareta Örn-Liljedal, Söderhamns
kommun, Hans Sandblom, Lst, Lars Gabrielsson, SVS och Johanna From, SVS.
I protokollet står: "Förslaget till restaurering
redovisades av Johanna From, SVS och Per Forsling, Stora. Området som
totalt uppgår till 30-35 ha kan indelas i tre kategorier:
1) Ursprungliga kärnområden. Områden som fortfarande hyser
ursprunglig flora. Dessa ska undantas från avverkning helt och skyddas
från annan påverkan.
2) Nya kärnområden. Områden dit arterna lämpligen sprider
sig. Här ska restaureringsarbetet koncentreras. Lövträd ska sparas
som skärmställning. Där antalet lövträd är för
lågt ska skärmen kompletteras med gran. Avverkningsrester kommer
att läggas i dikena för att maximera försumpningen. Området
är inklusive de ursprungliga kärnområdena ca 27 ha stort.
3) Omkringliggande mark. Den omkringliggande skogen kommer att fylla en viktig
funktion som skydd mot stormfällningar inom kärnområdena."
"Skärmens täthet diskuterades. Skärmen ska ej vara så tät att granföryngring gynnas. 200-250 stammar/ha bör vara rimligt. De träd som blåser ner bör inte ses som något negativt för restaureringsarbetet. Diskussioner fördes angående avverkningsresters för- och nackdelar för spridning av arterna."
"För att lokalisera kärnområdena ska Stora kontakta lämpliga inventerare. När de ursprungliga kärnområdena identifierats kan restaureringsarbetet starta. Det är av vikt att all avverkning och transport sker på tjälad mark. En noggrann dokumentation av restaureringsarbetet bör göras för att underlätta framtida uppföljning."
1 aug. 1995
Återbesök (AD). Tillägg till artlistan: Brunven Agrostis canina,
dvärgigelknopp Sparganium natans. Glesgröeförekomster vid 14H6D0817,
i första grendiket V om kärnområdet (2 kvadratmeter stort),
vid 14H6D1014 ( på relativt torr mark N om huvuddiket) och vid 14H6D0810
(stort bestånd nära vägen). Alla dessa platser ligger inom det
avverkningsplanerade området. Av ask sågs ett tiotal levande stammar,
några döda och 50-100 avbetade småplantor.
Okt. 1995
Avverkningsanmälan lämnades till SVS för 25 ha. Som ändamål
angavs "restaurering". En detaljerad karta över avverkningstrakten
bifogades. Där angavs dels att en hänsynsyta på ca 2 ha i kärnområdet
skulle undantas från avverkning, dels att ett område med grov klibbal
i områdets västra kant skulle undantas, dels att särskild hänsyn
skulle tas till marken på två ställen med koncentrerad förekomst
av glesgröe.
Vintern 1995-96
Avverkningen genomfördes. Av 231 kubikmeter per hektar som fanns före
avverkningen togs 130 kbm ut, så att det efter avverkning fanns 101 kbm/ha
kvar. Det var gran som togs ut och lövandelen i det kvarvarande beståndet
var 40 %. Den planerade hänsynsytan stod kvar orörd.
9 och 10 juni 1998
Återbesök (AD). Marken inte våtare än före avverkningen.
Tillägg till artförteckningen:
Ädellav Megalaria grossa på ask vid foderhäcken.
4 sept. 1998
Exkursion för att bedöma avverkningens effekter på flora och
vattennivå. Deltagare: Per-Arne Molin och Per Forsling, Stora, Christer
Larsson och Torbjörn Johansson, SVS, Anders Delin, GÄBS och Lars Bonde,
Lst.
Man konstaterade att glesgröe, sötgräs och hässlebrodd fanns rikligt på hygget. Sötgräs upp till 1,9 m höjd sågs. Hässlebrodd hade på flera ställen nyetablerat sig, medan inga säkert nya plantor sågs av de båda andra gräsen. Det fanns en riklig granföryngring på stora delar av avverkningstrakten. Trots en regnig sommar och kraftigt flöde i dikena var vattennivån ungefär som före avverkningen. Vatten sågs i markytan bara på mindre fläckar.
Man beslöt att hösten 1998 dämma stomdiket med början i områdets östra kant, och därefter uppströms till ett antal av 5-6 dämningar (enligt kartskiss). Man beslöt även att inventera områdets flora. Olle Kellner, Lst skulle hålla i detta. A.D. skulle hjälpa till med provruteutläggning. P.A. Molin skulle informera Börje Pettersson på huvudkontoret.
Tillägg till artförteckningen: Skiktdyna Daldinia concentrica på klibballåga. Broskboll Tremella encephala.
9 april 1999
Återbesök (A.D.). Vårflod, men vattenståndet ute i det
blivande kärret var inte speciellt högt. Inga dammar synliga. Per
Forsling, Stora Skog AB, informerades brevledes om detta.
12 aug. 1999
Besök med planering av inventering och restaurering. Deltagare: Olle Kellner,
Lst, Per Forsling, Stora Skog AB, Ulrika Nordin, biolog, Anders Delin.
A.D.:s gamla provruta från 30 maj 1981 återfanns. Man beslöt återinventera den. Den var inte våtare än 1981, snarare tvärtom. I det avverkade området dominerade nästan manshögt gräs (brunrör, sötgräs och hässlebrodd) och hallon. Björk och gran sågs komma därunder. Mycket rikligt uppslag av springkorn i dikena och på avverkningsavfall. Sötgräs har spritt sig utanför sitt tidigare utbredningsområde. Däremot ingen ökning av glesgröe.
16 maj 2004
Återbesök (A.D.). Inget vatten på ytan. Lätt att gå
på alla ställen, bara lite fuktigt och moddigt på vissa fläckar.
Kraftig föryngring av hallon, björk och gran, fläckvis rikligt
med örter och gräs, mest hässlebrodd, lite sötgräs.
Massor av grov död ved från nyligen inträffade vindfällen,
mest granar.
Jag granskade stomdiket från platsen där den söderifrån kommande bäckgrenen rinner in i det, koordinater 678077 156707. Där var en dämning planerad men ingen syntes. Jag fortsatte längs stomdiket nedströms till tröskeln där flackmarken smalnar mellan måttliga höjdpartier (678073 156725), där ytterligare en dämning var planerad, men ingen sådan syntes. På denna plats passerar en traktorväg från avverkningen åtta år tidigare. Jag gick tillbaka längs stomdiket till sammanflödet med diket från VSV, i V kanten av hänsynsytan (678090 156683). Där har man dämt med en jordvall som når upp till omgivande marknivå, men bäcken har banat sig väg vid sidan om jordvallen, och ej heller här har någon dämningseffekt uppnåtts.
16 maj 2004
Brev från A.D. till Per Forsling, Bergvik Skog AB, med kopia till Börje
Pettersson, Bergvik Skog AB och Olle Kellner, Lst, med information om ovanstående
och följande text: "Föryngringen domineras av hallon, björk
och gran, vilket inte stämmer med de avsikter vi hade med området,
att kärret skulle återskapas som ett glasbjörk-klibbal-askkärr
med goda förutsättningar för glesgröe m.fl. våtmarksarter.
Det är anmärkningsvärt att restaureringsarbetet efter sex år
inte har kommit längre.
Jag anser fortfarande att hela dikessystemet bör fyllas igen. Detta är
sannolikt den enda åtgärd som kan leda till önskat resultat."
Lätt att skada - svårt att reparera
Denna redovisning av observationer, tankar och åtgärder kring Storröjningsmoran
visar hur svårt det är att återfå balans i ett ekologiskt
system som plötsligt och brutalt rubbas genom ett ingrepp. Dikning av våtmark
är ett sådant omvälvande ingrepp. De förhållanden
som under 60 år utvecklas i en granskog på ett dikat kärr är
mycket annorlunda än de som rådde i kärret, och kan inte på
kort tid vändas tillbaka till ursprungstillståndet igen.
Det har funnits skäl att gå försiktigt fram med rekonstruktionen av Storröjningsmoran, men under åren efter avverkningen har uppmärksamheten på områdets utveckling varit för dålig. Grund- och ytvattennivåerna spelar en avgörande roll. De har inte styrts på det vis som man från början hade tänkt sig. I dagens läge är det bråttom att höja vattennivån.
Storröjningsmoran som biotop har förändrats radikalt, mest till det sämre. De arter som är dess mest märkliga innevånare har trots det klarat sig hittills. Populationerna av glesgröe, slokstarr, rankstarr, ask, missne och flera andra vattenälskande arter har sannolikt minskat, men de finns kvar, vilket ger oss möjligheten att med lämpliga restaureringsåtgärder åstadkomma ett mycket värdefullt reservat.
Citerad litteratur
Delin, Anders. 1979. Fynd och återfynd av Cinna latifolia, sötgräs,
i Hälsingland. Svensk Bot. Tidskr. 73:326
Halden, Bertil. 1926. Tre för Hälsingland nya kärlväxter
jämte några andra växtfynd från södra Hälsingland.
Svensk Bot. Tidskr. 20:65-67.
Halden, Bertil. 1928. Asken vid sin svenska nordgräns. Svenska Skogsvårdsföreningens
tidskrift, sid. 846-881.
Hellquist, Elof. 1993. Svensk Etymologisk ordbok. Gleerups förlag, Malmö
Wiström, P.W. 1906. Växtgeografiska studier rörande öfvergången
mellan den nordsvenska och mellansvenska kärlväxtfloran. Falun.