12 maj 2004.
Till red. för ev. publicering
Skogsnäringens lögnmaskin går igång
Skogsindustrierna, LRF Skogsägarna och skogssektorns fackförbund skriver nu i flera dagstidningar under rubriken "Orimliga naturvårdsambitioner". Genom att räkna på sitt eget sätt försöker de hävda att den skogsareal som nu är skyddad från avverkning är tillräcklig. De ställer inte upp på den beskrivning av läget som Riksdag, Regering, Naturvårdsverk och Skogsstyrelse ger. De försöker helt enkelt lura allmänheten med lögner. De representerar ett partsintresse som vill minimera naturvården. De är i likhet med statens eget skogsbolag Sveaskog inte intresserade av stoppa skogsskövlingen till förmån för ett långsiktigt hållbart skogsbruk.
Skogsnäringens första lögn är att de räknar in impedimenten i den skyddade arealen och därigenom kommer fram till att det är över fem miljoner hektar "skog" som skyddas från skogsbruk, d.v.s. tjugo procent av den "skogklädda" marken. Impedimenten är myrmarker, hällmarkstallskogar och fjällnära skogar som har lägre virkesproduktion än en kubikmeter per hektar och år. De är undantagna från avverkning enligt lag (så när som på enstaka träd), och redovisas separat i den offentliga statistiken över skyddad mark. Det är andelen skyddad produktiv skog som är det intressanta. Impedimenten är ekonomiskt ointressanta för markägarna. Det finns inga ekonomiska skäl att nämna dem i en debatt som handlar om virkesförsörjning kontra naturvård. Syftet med att ta upp dem i skogsnäringens debattartikel måste helt enkelt vara att förvilla och desinformera allmänheten.
Kritiken mot denna falskdeklaration skulle ha varit mindre hård om impedimenten hade haft lika höga naturvärden som gamla produktiva skogar. Det har de inte. Utredningen "De trädbärande impedimentens betydelse för rödlistade arter" från Artdatabanken 1997 visar att endast 2-7 % av de rödlistade skogslevande arterna är beroende av impediment, medan 93-98 % av dem är beroende av produktiv skog. Detta är egentligen självklart, därför att hotet är skogsbruk och skogsbruk har bedrivits huvudsakligen i produktiv skog.
Skogsnäringens andra lögn är att beskriva de frivilliga avsättningarna, ca en miljon hektar, som "skog med höga naturvärden". Skogsstyrelsens utvärdering SUS 2001 redovisar en enkätundersökning bland skogsägare angående detta. Småskogsbrukarna svarade att endast en sjättedel av deras avsättningar håller nyckelbiotopkvalitet. Storskogsbruket svarade att en tredjedel håller nyckelbiotopkvalitet. Vilken kvalitet övriga avsättningar håller är bristfälligt redovisat. När det gäller storskogsbruket råder det ingen tvekan om att de skulle ha kunnat prestera hundra procent nyckelbiotopkvalitet på sina avsättningar, om de hade haft ambitionen.
Naturvårdsverket redovisade i februari en rapport till Regeringen där det framgår att hos de statliga markägarna, främst Sveaskog och Fastighetsverket, är endast hälften av de biologiskt värdefulla och skyddsvärda skogarna avsatta till naturvård. Den andra halvan av de värdefulla skogarna avser de statliga markägarna att avverka. Detta är markägare som anser sig själva ha en högre naturvårdsambition än andra.
Den frivilliga delen av skogsskyddet har alltså låg trovärdighet och måste granskas noggrant innan det går att bedöma hur stort tillskott till det nationella miljömålet i skogen den ger.
Den sanning, som måste sättas upp emot näringens lögnaktiga försök att förvirra för att hävda sina egna intressen, är att näringen fortfarande hugger i 95-97 procent av den svenska produktiva skogsmarken, att endast 0,9 % av skogen nedom fjällskogsgränsen har skydd enligt lag, och att en oviss andel, troligen ca 2 %, av skogen nedom fjällskogsgränsen undantas på frivillig väg.
Dessa siffror ska jämföras med sakkunniga bedömningar
(SOU 1997/97) som säger att ca
10 % av skogen i Sverige på längre sikt (till år 2037) behöver
undantas från skogsbruk för att den biologiska mångfalden ska
kunna betraktas som säkerställd. De ska också jämföras
med Miljömålsrådets bedömning i februari i år, att
det kortsiktiga miljömålet i skogen knappast kommer att kunna nås
till 2020, trots att det ligger på bara ca hälften av det långsiktiga
målet.
Virkesbristen beror på seklers och decenniers överavverkningar av äldre skog och den ständigt pågående minskningen av skogens genomsnittsålder, inte på de futtiga avsättningar som har gjorts för naturvårdsändamål.
Äntligen måste den svenska skogsnäringen rätta mun efter matsäcken, tänka långsiktigt och börja hushålla. Äntligen måste näringen ställa om från brutala avverkningar och låggradig förädling som sågning och kokning, och i stället övergå till intelligentare utnyttjande av skogen. Vidareförädling av träråvaran inom landet skapar fler arbetstillfällen, ger högre skatteintäkter till kommunerna och staten, och gör det möjligt att med samma ekonomiska vinster ta ut mindre virke ur skogen och förverkliga en bättre naturvård.
Anders Delin
Björn Mildh
Publicerad