Skogsfruns Epipogium aphyllum reaktion på skogsbruk i Hälsingland

Anders Delin

Till denna uppsats har många personer medverkat. Torbjörn Eliasson i Los har berättat för mig om mångåriga observationer, delvis på egen mark. Maj Johansson i Bäckan, Ramsjö, har i fält tagit del av de observationer som John Erik Persson, Tallnäs, Ramsjö, har gjort under skogsarbete, bl.a. röjning. Arnold Larsson i Delsbo står för några uppgifter. Bengt Stridh, Västerås, har länge följt skogsfrun på sin mest kända lokal i Hälsingland, Lindmoren i Ljusdal, och ett par andra ställen. Själv har jag sett ett tjugotal skogsfrulokaler, varav drygt hälften med blommande skogsfru, så att jag har skaffat mig en hygglig bild av dess vanligaste livsmiljöer.

Skogsfrun heter i Norge huldreblom. Ordet huldra kommer av ett gammalt germanskt ord för gömma, dölja, göra osynlig (Hellquist 1922), och huldran uppfattas som nyckfull, flyktig och gäckande. Den syns bara på nära håll och är lätt att förbise. Även om man vet var man ska leta kanske man inte hittar den, eftersom den på många lokaler blommar bara vissa år, och eftersom man kanske söker den vid fel tid på året.

En tidig bild av arten ger Nyman 1867-68 under rubriken Snuveblomman: "…..Denna högst utmärkta och sällsynta växt vanns först i sednare tider åt vår Flora. Fries upptäckte den i Aug. 1816 i Bökebergsskogen nära sjön Färgen vid Femsjö, och strax därefter prydde den, tecknad av Swartz, Svensk Botanik. Den 7 Sept. 1824 anmärkte Laestadius växten vid Bjertrå i Ångermanland, och 1825 fann J. G. Clason densamma i Dalarna vid Jocksälls fäbodar i Orsa socken. Eget nog upptäcktes det nordligaste växstället, Jockmock i Lule-Lappmark, af en Bresaluer-botanist, Wichura, som 1856 besökte Lappland. ……
….. Växande i skogarnas mörkaste skugga - den tål icke alls någon sol - och för sin färg svår att urskilja från marken eller vissnande örter och blad, undgår Snuveblomman lätt botanistens uppmärksamhet, särdeles som den vanligen uppträder mycket sparsamt. ……
….. Att en så sällsynt växt icke kan ha erhållit något egentligt folknamn, är naturligt. Det namn vi antagit, är användt af växtens svenska upptäckare och härledes från "skogssnuva". Andra kalla den skogsfrublomma - Blommorna lära ha stark lukt."

Enligt Hellquist 1922 betyder skogssnuva i Götaland detsamma som skogsrå eller skogsfru. Ordet har sitt ursprung i "snu" = snoka, vädra, och betyder alltså egentligen en som går och snokar i skogen.

Skogsfruns hemlighetsfulla närvaro i Sverige avslöjades alltså 1816, långt efter Linné och ändå längre efter upptäckten av nornan Calypso bulbosa, som redan 1685 odlades i Uppsala av Olof Rudbeck den äldre (Nyman 1922).

"Nyckfull" art

Några faktorer samverkar till att ge skogsfrun ett nyckfullt uppträdande, vilket gör att den förefaller sällsyntare än den verkligen är.

1. De flesta skogsväxter blommar sparsamt i sluten skog, men rikligare efter en brand eller avverkning. Andelen blommande skott i förhållande till hela antalet skott är låg i sluten skog. Det gäller för vanliga arter som blåbär, lingon, kruståtel, piprör, mjölke, klotpyrola, vitpyrola Vaccinium myrtillus, V. vitis-idaea, Deschampsia flexuosa, Calamagrostis arundinacea, Epilobium angustifolium, Pyrola minor, P. rotundifolia och de flesta andra. Sannolikt är även antalet fertila skogsfruskott mycket mindre än antalet sterila, trots att den gjort sig av med klorofyllet och beroendet av ljus och anpassat sig till ett liv i dunkel, under sluten skog.

2. Skogsfrun kan ses bara när den blommar eller bär frukt. Fruktsättning är dock ganska ovanlig. Om ingen frukt bildas vissnar stängeln snabbt efter blomningen (Torbjörn Eliasson) och växten syns då bara under några veckor mellan slutet av juli och början av oktober, vanligen i augusti. Varje enskild blomstängel har utslagna blommor under 2-3 veckor (Bengt Stridh)

3. Skogsfruns lokaler finns oftast i sådana delar av skogen där inga stigar går. Man måste ge sig in i våtare och mer svårgången terräng för att leta efter den.

4. Våra observationsserier visar att en skogsfruplanta ofta gör långa uppehåll mellan de år den blommar (Bengt Stridh). På lokaler där den är talrik visar sig detta genom att antalet blommor varierar mycket mellan åren. Där den är fåtalig kan den vara borta i sju år innan någon blomma visar sig nästa gång (Bengt Stridh).

Det är inte troligt att den är nyckfull därför att den dör ut på en lokal och etablerar sig på en ny. Snarare håller den sig under jord långa perioder mellan de tillfällen då den blommar.
Å andra sidan är det känt att den sänder ut långa utlöpare och därigenom vandrar inom lokalen. Vid Tensberg i Los har Torbjörn Eliasson för länge sedan grävt där skogsfrun växer och funnit ett tätt nätverk av vita utlöpare, upp till 40 cm långa. På ett annat ställe fann han 20 cm långa utlöpare. Stängeln visade sig komma upp i ändan av utlöparen.

På lokaler som har följts regelbundet under mer än 20 år har blomstänglarna oftast kommit upp på nya ställen inom lokalen, inte på exakt samma ställe som tidigare år. Det har skilt några decimeter, kanske upp till någon meter, mellan deras positioner från år till år (Arnold Larsson, Bengt Stridh)

Tappade gamla och funna nya lokaler

I ett mycket stort skogslandskap som Hälsingland finns ett oräkneligt antal bäckar, surdråg och sumpskogar som uppfyller skogsfruns krav på livsmiljö. Den oerhört glesa stickprovsundersökning som de fåtaliga botanisterna har gjort har inte träffat mer än en mycket liten del av de tänkbara skogsfrulokalerna, varför det är rimligt att tro att skogsfrun i verkligheten är mycket vanligare än vad våra fyndrapporter anger. Skillnaden mellan verklig och rapporterad förekomst torde vara större för denna art än för mer lättobserverade som t. ex. torta Cicerbita alpina

Ett starkt stöd för denna hypotes är att antalet nyfunna skogsfrulokaler är mycket större än de lokaler där den har varit känd sedan länge, och att det nästan varje år rapporteras nya lokaler, trots att vi är så få som rör oss i de stora skogarna.

Av de 35 enligt litteraturen och herbarierna kända äldre lokalerna är det bara sex som är angivna med en sådan noggrannhet att det finns en chans att återfinna dem. Bara en av dessa lokaler har följts regelbundet under senare decennier (Lindmoren i Ljusdal, Bengt Stridh)

De allra flesta av de nu kända lokalerna är funna efter att hälsingefloraprojektet för 25 år sedan startade. Några av dem har besökts upprepade gånger varunder vi har gjort nedanstående observationer. Vi har dock inte tillräckligt antal observationer för att kunna dra några säkra slutsatser. Våra observationer måste betraktas som indicier.

Skogsbrukets påverkan

En viktig fråga är hur känslig skogsfrun är för naturlig störning i skogen eller för skogsbruksingrepp. Det är lätt att inse att arten varken behöver brand, stormfällning eller avverkning för att klara sig. Den är anpassad till och lever utmärkt i den allra tätaste typen av skog, under gran och lövträd, ofta sälg Salix caprea eller gråal Alnus incana. Svårare är det att gissa hur den skulle reagera om den blev utsatt för störning av något slag.

Nästan hela skogsarealen i Gävleborgs län, 1,5 miljoner hektar, har avverkats mer eller mindre. Åtskilliga procent av skogen har dock bara selektivt avverkats, t.ex. genom dimensionsavverkning eller plockhuggning. Uppenbarligen har detta skogsbruk inte fördrivit skogsfrun från länet. En av skogsfrulokalerna ligger dock inom de 50 hektar av urskog som vi har.

Skogsfrulokalerna har en tendens att ligga i områden som av tradition har skonats från kalavverkning, som har kontinuitetsskogskaraktär och som vi gärna vill klassa som gammelskog. Observationer av skogsfru på lokaler som har kalavverkats tycks vara sällsynta.

I Skogsstyrelsens "Floravård i Skogsbruket", 2:a upplagan 1987, anges: "Artens tolerans mot skogsbruksåtgärder är knappast alls känd". I Artdatabankens "Rödlistade kärlväxter i Sverige, Artfakta", 1999 citeras några av våra nedanstående observationer och ges följande sammanfattning: "Slutavverkning utan hänsyn, markberedning och skyddsdikning får betraktas som de allvarligaste hoten".

Vi har gjort några observationer som ger en viss upplysning om hur skogsfrun reagerar på avverkning, gallring och skyddsdikning. En del av dessa observationer har vi beskrivit tidigare (Delin & Eliasson 1991).

1. Los, Lillsjöberget. Gallring. Torbjörn Eliasson

Denna skogsfrulokal ligger på nordsluttningen av Lillsjöberget, 14 km NNO om Los kyrka, koordinater 68573 14713. Berget kläds av en 80-årig barrblandskog med inslag av glasbjörk Betula pubescens och lite asp Populus tremula och sälg. I fuktiga dråg dominerar granskog av hög bonitet. Skogsfrun växer i ett 20 m brett och 100 m långt fuktigt dråg med mullrik jord, där det på försommaren springer upp en liten källa, som senare brukar torka ut. Fältskiktet innehåller mycket hult- och ekbräken, grön- och ögonpyrola Phegopteris connectilis, Gymnocarpium dryopteris, Pyrola chlorantha, Moneses uniflora men även revlummer, stenbär, rönn, skogsnäva, skogskovall, ekorrbär, harsyra och skogsnycklar Lycopodium annotinum, Rubus saxatilis, Sorbus aucuparia, Geranium sylvaticum, Melampyrum sylvaticum, Maianthemum bifolium, Oxalis acetosella, Dactylorhiza maculata ssp. fuchsii. Lingon, blåbär och hallon, Rubus idaeus är sparsamma.

Hösten 1984 skulle granbeståndet där skogsfrun växer gallras. Den del av dråget där skogsfrun då var känd för att växa undantogs från gallringen. Efter att gallringsposten var såld upptäckte T.E. att skogsfrun fanns även i ett annat dråg, beläget inom den del som skulle gallras. Gallringen utfördes genom röjning och fällning med motorsåg, och kvistning med maskin. Virket transporterades ut med skotare. Körspår korsade dråget vinkelrätt med ca 25 m avstånd. Vattenföringen i marken påverkades inte mycket.

Inom den ogallrade delen har mellan tre och femton exemplar av skogsfrun blommat varje år från 1977 till 1990. År 1989 blommade där 12 och 1990 10 ex. Inom den del som skulle gallras upptäckte T.E. 1984 10 blommande ex. av skogsfru. Under de första åren efter gallringen var antalet ungefär oförändrat, men 1989 blommade där 186 ex. och 1990 mer än 250 ex. Övriga kärlväxter ökade också sin bladmassa och blomning efter gallringen, men inte så kraftigt som skogsfrun. Den positiva effekten av gallringen har avklingat efterhand och under senare år (2000-talet) har endast ett fåtal ex blommat.

2. Los, Örnbergsbäcken. Slutavverkning. Torbjörn Eliasson.

Denna skogsfrulokal ligger intill Örnbergsbäcken, på nordsluttningen av Örnberget, 3,2 km N om Los kyrka, koordinater 68491 14664. Bäcken rinner här delvis underjordiskt mellan block, genom granskog av hög bonitet. Berggrunden är Los-grönsten. I fältskiktet intill bäcken finns revlummer, dvärglummer Selaginella selaginoides, skogsfräken Equisetum sylvaticum, ekbräken, tall Pinus sylvestris, gran Picea abies, sälg, gråal, björk, ormrot Bistorta vivipara, trolldruva Actaea spicata, slåtterblomma Parnassia palustris, älggräs Filipendula ulmaria, hjortron Rubus chamaemorus, stenbär, rönn, skogsnäva, tibast Daphne mezereum, mossviol Viola epipsila, smaldunört Epilobium davuricum, björkpyrola Orthilia secunda, blåbär, lingon, skogskovall, torta, kärrfibbla Crepis paludosa, fjällskråp Petasites frigidus, fjällskära Saussurea alpina, gullris Solidago virgaurea, ekorrbär, gråstarr Carex canescens, nålstarr Carex dioica, stjärnstarr Carex echinata, klotstarr Carex globularis, repestarr Carex loliacea, sumpstarr Carex magellanica, slidstarr Carex vaginata, grönkulla Dactylorhiza viride, korallrot Corallhoriza trifida, skogsnycklar, jungfru Marie nycklar Dactylorhiza maculata ssp. maculata, knärot Goodyera repens, brudsporre Gymnadenia conopsea och spindelblomster Listera cordata.

Lokalen är beskriven i Natur i Hälsingland och Härjedalen 1951. Skogen här lämnades kvar av Bergvik och Ala AB för att skydda skogsfrun när omgivande skog avverkades på 1940-talet. Omkring 1980 avverkades skogen där skogsfrun växer, även alldeles intill bäcken. Bara en sparsam underväxt av gran- och albuskar blev kvar. Markberedning gjordes med harv ett par år senare, men den nådde inte ända fram till skogsfrulokalen. Därefter planterade man tall. Tallungskogen kom upp normalt. Man har ännu inte behövt röja.

T.E. såg skogsfrun första gången på denna lokal omkring 1954. Det fanns då 3-5 ex., som växte i albuskage under grova granar. Sedan observerade T.E. skogsfrun några gånger under 1960- och 1970-talen fram till 1976, och även då brukade det finnas upp till fem ex. Efter avverkningen 1980 sökte T.E. skogsfrun ungefär vart tredje år, men fann den ej förrän 1989, då två ex. blommade på samma plats där den sågs första gången. Den växte där i den unga skogen av gråal och gran. År 1990 sågs ingen skogsfru. Biotopens förändring just på växtplatsen består i att grova granar försvann medan buskaget av smågran och gråal blev kvar.

Slutsatserna av observationerna före och efter slutavverkning är svårare att tolka eftersom skogsfrun inte tycks ha blommat varje år ens under den tid då skogen var sluten. Det kan också sägas att bäckstranden där skogsfrun växer inte har påverkats av kalhuggningen på samma vis som huvuddelen av hyggesytan. Ändå pekar observationerna på att kalavverkning påverkar skogsfrun negativt, men inte slår ut den för gott.

3. Ramsjö, Hosberget. Slutavverkning och skyddsdikning. John Erik Persson och Maj Johansson.

Denna lokal ligger i Hosbergets östra sluttning, ca 2,5 km sydväst om Tallnäs, vid koordinaterna 68875 14936. Där växte fuktig naturgranskog med rörligt markvatten, en del grov asp och någon lång grov tall. Skogen i sluttningen avverkades i två etapper, ca 17 ha omkring 1980 och ca 40 ha vintern 2004-2005. Vid avverkningen som gjordes 1980 blev det stora markskador med djupa körspår som ännu 2005 kan ses på vissa ställen. Hygget skyddsdikades, markbereddes och planterades med gran. Dikena är idag ca 50 cm djupa.
Under röjningsarbete den 7 aug. 2001 i den år 1980 avverkade skogen upptäckte J.E.P. blommande skogsfru bara någon meter från ett av skyddsdikena. På en sträcka på ca 40-50 meter växte skogsfrun på fyra platser. Tyvärr räknade han inte de blommande skotten men säger att det var många. Han märkte ut platserna med plastband för att senare kunna göra återbesök.

Vid återbesök under juli 2003 och 2004 kunde J.E.P. inte se några blommor. Lokalen besöktes åter den 2 aug. 2005 av J.E.P. och M.J. Tack vare märkningen gick lokalen lätt att återfinna. På två av platserna blommade skogsfru. På den ena fanns ett ex. med tre blommor, på den andra 2 ex. med en resp. två blommor. Skogsfrun stod bara ca 1,5 meter från ett skyddsdike. Här kunde man också se gran, gråal, björk, olika bräkenarter och brunrör Calamagrostis purpurea.

4. Ramsjö, Timmerberget. 25-årig skog efter slutavverkning. John Erik Persson

Denna lokal ligger i västra kanten av Spångmyran, nära Timmerberget, vid koordinaterna 68858 14933. Där fann J.E.P. 2003 10 ex. av skogsfru i en ca 25-årig granskog med högörter i fältskiktet. Lokalen har inte återbesökts.

5. Ramsjö, Mågamyran. 25-årig skog efter slutavverkning och skyddsdikning. JohnErik Persson

Lokalen ligger vid Mågamyran, koordinater 68905 14920. Där fann J.E.P. år 2003 17 ex. av skogsfru tillsammans med ormbunkar i en ca 25-årig skog, intill ett dike, som troligen är äldre än 25 år. Diket innehöll lite vatten, och på våren brukar det vara helt fyllt.

6. Bjuråker, Brändboberget, ungskog. Arnold Larsson
Koordinater 68842 15217. Här fann A.L. 1989 2 ex. av skogsfru i källdråg i ungskog under en mindre bergsluttning. 2005 fanns där 3 ex.

7. Ljusdal, Opplisjön. Bengt Stridh
År 1997 kalavverkades ca 1 ha granskog intill en bäck. Granskogen på andra sidan bäcken lämnades orörd. Ingen kantzon lämnades mot bäcken, men man sparade de träd med plastband vid bäcken som markerade tidigare skogsfruförekomster. År 2000 var hygget markberett och plantsatt. Efter avverkningen har skogsfru inte återfunnits längs bäcken trots årliga besök 1998-2005. Däremot har skogsfrun blommat under fem av dessa år i den kvarvarande skogen på andra sidan om bäcken. Vid hyggeskanten har det bitvis blivit hög gräsväxtlighet längs bäcken, vilket säkerligen missgynnat skogsfrun.

Slutsatser

När man vill studera skogsfruns reaktion på skogliga åtgärder måste man hålla i minnet att antalet blomstänglar på en lokal varierar mycket starkt från år till år, även om inga skogliga åtgärder förekommer. Detta inför naturligtvis en viktig källa till osäkerhet och gör att det fordras långa observationsserier innan man kan dra några slutsatser.

Det är ändå tydligt att skogsfrun inte är beroende av att skogen står kvar orörd. Den finns på flera ställen i ungskog.

Den blommade rikligare efter gallring, vilket kan tolkas som att gallringen gynnade den. Tre saker händer efter en gallring: Ljusinstrålningen till marken ökar, vattentillgången i marken ökar och halterna av oorganiska kväveföreningar, kalium, kalcium, magnesium mm ökar. Åtminstone de två sista faktorerna skulle kunna gynna skogsfrun, men alla faktorerna kan gynna andra storvuxna arter, med negativa konsekvenser för skogsfrun.

Efter kalavverkning har den på två ställen försvunnit, men på det ena av dessa återkommit efter nio år.

Den tycks även ibland klara dikning, men slutsatserna av dessa observationer är än mer osäkra, bl.a. därför att dikningen kan ha påverkat vattennivån mindre än planerat.

Dessa tecken på att skogsfrun klarar att överleva vissa skogsbruksåtgärder bör inte leda till en diskussion om dess status som rödlistad art. Våra observationer är för få och osystematiska för en sådan slutsats. Våra uppföljningar är också ännu för korta.

Skogsfruns lokaler är ofta rika på andra naturvärden och på rödlistade arter. Den växer ofta i sumpskog, gammal skog och vid gamla lövträd. Dessa miljöer är viktiga för småkryptogamer, insekter och andra småkryp som kan vara mer hotade av skogsbruk än skogsfrun själv och som starkt motiverar att lokalerna undantas från brukning. På några av lokalerna växer ädla lövträd som i större delen av vårt län är rariteter. Där finns även andra mullkrävande kärlväxter, boniteten är ofta hög, träddimensionerna stora och ansamlingen av död ved större än i genomsnittsskogen. Flera av dess lokaler har också fått skydd mot skogsbruk.

Citerad litteratur
Curry-Lindahl, Kai. 1951. Natur i Hälsingland och Härjedalen 1951
Delin, Anders & Eliasson, Torbjörn. 1991. Skogsfruns reaktioner på gallring och slutavverkning - observationer i Los. VÄX nr 1/1991, sid. 17-19.
Hellquist, Elof. 1922. Svensk Etymologisk Ordbok. Gleerup
Nyman, C. F. 1867-68. Utkast till Svenska Växternas Naturhistoria. Del 2, sid. 301-302. Örebro.

Tillbaka till skrifter