29 juli 2004.
Till red. för ev. publicering
Skogsbruket är inte långsiktigt hållbart
Det som händer i den svenska skogen är svårgripbart därför att det händer långsamt och långt bort från våra blickar. Skogsnäringen påstår att den utnyttjar skogen på ett långsiktigt hållbart sätt, men det är inte sant. Den exploaterar, liksom gruvnäringen, en fyndighet som är ändlig.
Förändringen av den svenska skogen sträcker sig över århundraden, speciellt de senaste 150 åren, och den är gigantisk. Den drabbar tydligast de 2/3 av skogen som befinner sig i den boreala zonen, i Värmland, Dalarna och Norrland.
En stor omvälvning är på gång i det fördolda. Vi kan inte avläsa den i statistiken, därför att statistiken inte är upplagd för att visa den, men vi ser den med egna ögon, om vi lever tillräckligt länge, tittar efter noga och läser gammal litteratur.
Stående virkesvolym
Den stående virkesvolymen började man mäta på 1920-talet,
då skogarna var virkesfattiga efter ca 80 år av dimensionsavverkningar
som tog ut allt sågbart virke. Det uttagna virket var mest i åldrarna
200-400 år. Självklart räcker inte tiden från 1920-talet
till nu för att få tillbaka lika mycket grovt och gammalt virke igen.
Den ökning av den stående volymen som har ägt rum sedan dess
finns på betydligt yngre och klenare stammar och volymen har ännu
ej kommit upp till urskogens nivåer. För den biologiska mångfalden
har en katastrof inträffat. De som var beroende av gamla, grova, ihåliga,
döende, döda och liggande träd har ingenstans att ta vägen.
Virkeskvalitet
Virkeskvalitén har aldrig presenterats i den offentliga statistiken,
men gamla snickare visste vad som dög till olika ändamål. Virke
till konstruktioner som utsattes för väta, som de nedre delarna av
timrade hus eller fönstervirke, borde vara kådrikt kärnvirke.
En gammal instruktion var att all splintved (=icke kärnved) skulle bilas
bort från tallstammarna innan man började forma de stockar som skulle
ingå i bygget. Den som idag vill tillämpa denna regel får mycket
klena stockar till sitt hus, eftersom dagens timmer har en mycket mindre andel
kärnvirke. Inrednings- och möbelsnickaren ville ha kvistfritt virke,
dels därför att det var lättare att bearbeta för hand, dels
därför att det är vackrare. Många har tvingats vänja
sig vid de senaste decenniernas kvistiga paneler, men uppskattningen av kvistfritt
virke finns kvar. Nu löser man det problemet genom att fara till Ryssland
och söka de flerhundraåriga tallar som behövs, eller genom att
kapa bort be bitar av det svenska virket som innehåller kvistar och fingerskarva
resten.
Markens näringstillstånd
En mer osynlig del i frågan om långsiktighet är hur det går
med marken som skogen växer på. Alla vet att det blir aska kvar när
man bränner trä. Denna aska är mineralämnen som träden
har tagit upp från jorden. Dessa ämnen transporteras bort från
marken med virket. Det som är svårare att veta är om denna förlust
kompenseras genom vittring av mineralkorn i den jord som den nya skogsgenerationen
växer i. Senare års forskning visar att åtminstone i Småland
(Asa) är denna vittring otillräcklig. Markens näringstillstånd
försämras. Aska borde återföras för att kompensera
detta, men så sker i regel ej. De som först drabbas av denna försurning
och brist på mineralnäringsämnen är troligen inte tall
och gran, utan vissa andra gröna växter och vissa marksvampar.
Biologisk mångfald
Det som för alla biologiskt intresserade människor är mer tydligt
är att den biologiska mångfalden i skogen inte långsiktigt
bevaras. Många skogsarter blir hemlösa när gammal skog ersätts
av ingen skog alls eller av ung skog. Jättearealer i fjällnära
trakter läggs öde när den gamla skogen kalavverkas och de nya
plantorna ännu efter många decennier knappt förmår skymma
sikten. Hålbyggande fåglar och andra djur hör till dem som
först och mest genomgripande drabbas när de gamla träden tas
bort. I en 80-årig produktionsskog finns inte ens en hundradel av det
antal hål som urskogen bjöd på. Detta har också visat
sig i nedgång av populationerna av lappmes, talltita och andra hålbyggare.
I produktionsskogen finns trastar, bofinkar och lövsångare, som flyttar
på hösten. I urskogen kunde även övervintrande fåglar
klara sig, som behöver hålträdens skydd mot kylan.
Allra enklast är det att skaffa sig en bild av förändringen genom att räkna och mäta döda stammar, stående och liggande. I urskogen var 25 % av det stående virket dött och det fanns mängder av liggande död ved. I dagens genomsnittliga produktionsskog finns bara omkring en tiondel av dessa volymer och den döda ved som finns är mestadels klen. Grov död ved (30-60 cm diameter) är mycket värdefullare för skogens vedlevande organismer än klen död ved. Tusentals arter av insekter, mossor, lavar och svampar har decimerats på grund av minskningen av mängden grova gamla träd, ihåliga träd och grova döda träd, stående eller liggande. Det är därför många av dem har hamnat på rödlistan.
Det var inte bara jakten på sågbart virke som ledde till denna utarmning. I missriktad saneringsnit avverkades även oanvändbara gamla urskogsträd. I instruktionen kunde man läsa: "Skadade träd avverkas och lämnas". Dessa gamla träd skulle ha gjort större nytta om de hade fått stå kvar. Slagugglan är känd som specialist på att bo i stående ihåliga döda rester av gamla tallar, s.k. skorstenar. Det finns fortfarande sådana kvar i delar av Norrland. De står som de stod när yxan gick igenom området för 100-150 år sedan. Slagugglan bor fortfarande i dem. De har stått i 267 år efter tallens död (medeltal för 12 undersökta skorstenar). Tallens ålder när den dog var sannolikt 300-400 år. Från frö till sitt nuvarande tillstånd har dessa skorstenar alltså existerat i ca 600 år. För att de 100-åriga tallar som i dag lämnas i samband med en avverkning ska bli skorstenar får vi vänta i 500 år. Detta är ett mått på styrkan i den förintelsevåg som har gått över skogen under de senaste 150 åren.
Ett annat mått på förintelsen är förlusten av vissa arter. Vissa lavar är specialiserade på gammal sluten granskog och tål inte att den öppnas. Värmlandslaven var en sådan, som försvann under 1950-talet genom avverkning. Dessvärre är denna lav sällsynt eller utrotad på alla andra ställen i världen där den en gång växte. Trådbrosklaven var tämligen vanlig så sent som under första halvan av 1900-talet, men är nu en extrem raritet. Den växte på gamla granar i skuggiga och fuktiga lägen men har förlorat det mesta av detta substrat och finns nu kvar mest på enstaka ställen på klippväggar i skuggiga raviner. Tjugotvå arter av skogslevande mossor, lavar och svampar är försvunna från landet enligt senaste rödlistan.
Lokalbefolkningens livsvillkor
I skogsbygderna är historien levande, men man talar inte så gärna
om den eftersom den är så dyster. Träpatronernas skogsförvärv
under 1800-talet är en skamfläck i svensk historia. Många bönder
blev lurade och andra blev tvingade. De som lyckades behålla sin skog
var de välmående bönderna i älvdalarna, med läskunnighet,
kontakter och bättre ekonomi. I det norrländska skogssamhällets
utkanter övertog bolagen nästan hela skogen. Till de enklare knepen
hörde att bjuda på sprit och få en namnteckning på ett
kontrakt. När de "tredskande" bönderna, som uppköparna
inte lyckades lura, blev färre än 50 % taxerades de upp av bolaget,
som då hade majoritet i kommunfullmäktige. Bönderna hade inte
råd att betala skatten och tvangs då sälja sina fastigheter
till bolaget.
De forna bönderna försörjde sig delvis genom arbeten hos bolaget som huggare eller körare. Betalningen var knapp. När huggarnas och körarnas redskap förbättrades och deras skicklighet ökade räknade de med större inkomst, men då sänktes ackordet. Jordbruket förföll, kulturen upplöstes och armodet spred sig. Många utvandrade till kusten eller till Amerika.
De spillror av inlandsbefolkningen som finns kvar lever där trots och inte tack vare bolagen. De enda arbetstillfällen som nu erbjuds går till de få entreprenörerna med processorer, skotare och timmerbilar. Även dessa har pressad ekonomi. Bolagen sätter priset. Maskinerna är dyra. Många har gått i konkurs. Många har orimligt lång arbetstid.
Den majoritet av befolkningen som inte är direkt beroende av bolaget lever ändå i ett indirekt beroendeförhållande. För jakt, fiske och brännved är de hänvisade till bolagets godtycke. Få vågar kritisera bolaget för dess skogsskövling. Den som gör det blir av med jakträtten eller rätten att ta ved. Bolagsväldet lever kvar.
Rovlystet och kortsiktigt
Det svenska skogsbruket präglas av rovlystnad och kortsiktighet. Det har
snabbt förtärt skogskapitalet. Vinsterna har gått åt annat
håll än där skogen växer. Folk och biologisk mångfald
har tagit stryk. Skogskapitalet skulle ha kunnat förvaltas på annat
sätt med större nytta för alla parter, för skogens arter
av djur och växter, för lokalbefolkningen och för landet. Om
vi vill börja om på ett sådant vis måste vi först
ge skogen en lång återhämtningsperiod, i de nordliga delarna
av landet flera hundra år.
Anders Delin
Publicerad
Din artikel "Skogsbruket är inte långsiktigt hållbart"
var publicerad (synbarligen i sin helhet) under insändare (s. 17) i Dagbladet-Nya
samhället lörd den 31/7.Anders Lindblad
..publicerades idag 4 aug på Örebro Kurirens debattsida under rubriken
"Förintelsen av vår skog". Michael Andersson