28 jan. 2004.
Till red för ev. publicering
Patronfasonerna kvar på Sörfligget
Träpatronerna förvärvade under 1800-talet
sin mark av en motsträvig motpart, den norrländska allmogen. Bönderna
var fattiga, dåligt läskunniga och dåligt upplysta om vad som
rörde sig i England, på kontinenten, i Göteborg och i Stockholm.
Ändå redde de sig ganska gott genom strävsamt arbete och noggrann
hushållning med knappa resurser.
Träpatronerna var ute efter pengar. Allmogen hade lägre ambitioner,
försökte bevara sin försörjningsbas och sin kultur. Träpatronerna
försvarade sig i offentlig debatt med att de hade en "civilisatorisk
mission". De menade att industri och andra moderniteter var mer civiliserade
än allmogens traditionella kultur. Allmogens försvar var mer oartikulerat,
ända till dess deras öde blev en fråga för riksdagen, där
framför allt Carl Lindhagen förde deras talan.
Vår Irländska Fråga
Oavsett vilken samhällsutveckling som skulle ha varit bäst för
Norrland, å ena sidan industrialisering och handel eller å den andra
jordbruk och självhushåll, så erbjöds den norrländska
allmogen inte ett fritt val. Deras skog togs ifrån dem med locktoner,
övertalning, list, hot och övervåld.
Proceduren var så hänsynslös, att Jonas Stadling år 1894
valde titeln "Vår Irländska Fråga" på den reportageserie
han skrev för Aftonbladet. Han såg en parallell med den brutalitet
varmed Cromwell underkuvade irländarna. De irländska böndernas
jord konfiskerades. Jorden utdelades till engelska godsägare och de irländska
bönderna blev proletariserade arrendatorer. Irländarna har ännu
efter 400 år inte försonats med britterna.
I Norrland underkuvades bönderna inte med vapen,
utan genom att patronerna missbrukade sitt ekonomiska, juridiska och tekniska
övertag. Bönderna blev av med sin skog. De erbjöds jobb som huggare,
körare och flottare, men ackorden gick ned i samma takt som arbetarna och
redskapen blev effektivare. Inget av det välstånd som spillde över
på guldkrogarna i Sundsvall och Stockholm kom den norrländska allmogen
till del.
En del bönder blev arrendatorer på den mark de tidigare hade ägt.
Hemmanen förföll. Andelen fattighjon ökade. Dryckenskap och prostitution
bredde ut sig. Barnen tvingades till industrierna vid kusten. Träpatronerna
lyckades med sitt uppsåt - att få bort de "tredskande"
bönderna och få makten över Norrlands skogar.
Stadling skrev: "Det var under förra hälften af sextiotalet, om jag minnes rätt, som en inspektor Johansson från Sundsvall, representerande en stor trävarufirma i nämnda stad, begaf sig till Storsjö i Härjedalen, försedd med ett rikligt förråd av starkvaror m.m. Inspektor J. var vida beryktad för sin råhet. Han kunde 'gårma' på bönder som ingen annan, men han kunde äfven, då sådant lämpade sig för hans planer, vara frikostig och 'gemen' mot dem samt roa dem med mustiga historier, med ett ord, han egde alla erforderliga egenskaper för att lura bönder, hvilka egenskaper äfven användes i vidsträckt omfattning….Framkommen till Storsjö, ställde han till storkalas för hela kommunen och roade Storsjögubbarna, så att de blefvo alldeles betagna i den frikostige och rolige herrn. När feststämningen nått sin höjdpunkt, och gubbarna voro riktigt uppe i gasken, afslöt han skogsköp med dem, hvarigenom de afhände sig nästan alla sina ofantliga skogstillgångar för en spottstyfver - ej uppgående till fullt 20000 kr. Detta var det första stora steget utför för Storsjöbönderna, och sedan det sluttande planet beträdts, gick det fort nedåt." (sid. 63-64).
Plundringen och förtrycket fortsätter
Ett drygt sekel har gått sedan dess. Urskogarna är nästan helt
borta. Nu handlar det om den andra fasen i den stora skövlingen, plundringen
av de sista resterna av de naturskogar som har vuxit upp där dimensionsavverkningarna
en gång gick fram.
En skogsvårdsstyrelsens tjänsteman, sade så sent som sommaren 2000: "Om vi vill ha ett nyttigt skogsbruk i Sverige då måste vi avverka all skog, även urskog. Och har vi då avverkat allt som finns då drar vi till Ryssland och om 40-50 år kan vi återkomma till Norrland och börja om igen, så enkelt är det".
I övre Norrlands inland råder fortfarande bolagsdiktatur. När bolaget äger långt mer än hälften av skogen i en kommun har det oinskränkt makt över allt och alla. Skogsvårdsorganisation och kommunledningar har inte mycket att sätta upp emot en sådan övermakt.
Bolaget hotar pensionärer så att de inte törs
öppna munnen om avverkningsplaner. Om innevånarna i en by försöker
gå samman mot en avverkning sår bolaget split mellan
innevånarna genom att lova ved åt somliga eller genom att lova vissa
att spara skogen kring deras hus. Bolaget mutar miljökämpar till tystnad
eller infiltrerar miljöorganisationer.
Jaktlag törs inte kritisera att gammelskogen ersätts med plantskogar över jätteområden. De har snart ingen tjäderskog kvar men är rädda att förlora jaktarrendet. Bybor vågar inte protestera mot avverkningarna för att inte förlora rätten till fiske eller ved. Bolagets strategi är att få alla människor att säga: "Det är ingen idé att bråka".
Sörfligget
För två år sedan började frågan om avverkningen
på Sörfligget i Valvträsk uppmärksammas i andra delar av
Sverige. Det kom ett brev:
"Jag skriver från en liten by långt upp
i norra Sverige. Jag är förtvivlad och vet inte vart jag ska vända
mig. Vi är så lite folk och vi har så liten makt. Just därför
kan storskogsbolagen göra exakt som dom vill med oss. Nu vädjar jag
till er om hjälp. Assi-chefen (år 2004 Sveaskogchefen) inom vårt
distrikt har tidigare jobbat med berguv nord och tjäder. Nu är han
så avverkningsfrälst så att han säger åt mig att
det inte finns tjäder på Sörfligget.
Skogsvårdskonsulenten är på bolagets sida. Vi skulle diskutera
den planerade avverkningen på Sörfligget. Vi for upp dit på
hans skoter. Han talade i 2 timmar om att kalhyggen var det absolut bästa
för att få en högproduktiv skog.
Eftersom han hela tiden talade om hur värdelöst området var
ur bevarandesynpunkt, så frågade jag om inte torrstubbarna var bra
för den tretåiga hackspetten som finns i området. Då
svarade han mig att om hackspetten skulle hacka på dom så skulle
den hacka sönder skallen för att dom är så hårda,
stammarna.
Jag sa att även om området inte har höga naturvärden vill
vi bevara detta för att det ska behålla sin skönhet och helhet
för rekreation och turism, för att turisterna inte ska behöva
se ett kalhygge när de passerar upp till toppen, till urskogsområdet.
Då sade han till mig: 'När turisterna kommer i sin lilla buss upp
på vändskivan och där är hugget, och ni har gjort en eldstad
med stolar och bord och bänkar då ska ni få se att turisterna
säger: 'O så vackert och öppet!'
Sedan sa jag att det vore väl bra om man kunde bevara
någon av dessa gamla tallskogar som står och väntar på
att bli nyckelbiotoper, för att man inte ska få ett för stort
glapp mellan urskog och ungskog. Men då sa han till mig att det är
så vackert med ett kalhygge. 'När man varit för länge i
skogen känner man sig så kvävd. Sedan när man kommer till
en
älv eller sjö så känns det så skönt, och det
blir samma med ett kalhygge."
De gamla bolagsfasonerna sitter i
Nu blir argumentationen kring Sörfligget i Valvträsk både tydligare
och skarpare. De gamla bolagsfasonerna sitter i. Bolaget håller fast vid
sin sedan tre år planerade och av byn hårt kritiserade avverkning
som om ingenting hade hänt. Leif Öster vid Sveaskog tror att byns
befolkning är splittrad i frågan, men strax efteråt visar en
opinionsundersökning att 90 % av befolkningen är emot avverkningen.
Herman Sundqvist vid samma bolag hotar ungdomar som ställer sig i vägen
för maskinerna med att de ska polisanmälas, komma i straffregistret
och inte få lämplighetsintyg.
Ändå är naturligtvis både Leif Öster och Herman Sundqvist människor. Deras mänsklighet har dock förvridits och klämts in i ett trångt fängelse av strukturen, av det totalt omänskliga och omoraliska skogsnäringen. Leif och Herman är marionetter, dansande i de stålhårda trådar med vilka industrins råvarubehov och vinstmaximeringen styr utvecklingen i skogen och i byarna.
Anders Delin