Odlingshistoria i Hamra nationalpark
Anders Delin
Eva-Maria Nordström vid institutionen för Skoglig
Vegetationsekologi, Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå, publicerade
i november 2001 examensarbetet "Människan i urskogen - vegetationshistoria
i Hamra nationalpark". Där redovisar hon undersökningar som ställer
vedertagna begrepp på huvudet.
Gunnar Andersson och Henrik Hesselman skrev 1907 att Hamra kronopark var c:a
28 000 hektar urskog, som endast hade berörts av den lokala befolkningens
odling, vedtäkt och virkesuttag för byggnader. Det var huvudsakligen
under 1600-talet invandrade finnar som bodde där. Cirka 25 ha togs undan
och sparades som Hamra nationalpark, några andra ungefär likstora
bitar blev domänreservat, medan resten under 1900-talet avverkades. Andersson
och Hesselman utforskade Hamra kronopark som ett exempel på hur orörd
skog såg ut och fungerade. Deras undersökning av stående skog,
av mark och lokalklimat, var mycket ingående.
De noggranna taxeringar av virkesförrådet som gjordes på Hamra
kronopark på Anderssons och Hesselmans tid har sedan utnyttjats av Lars
Östlund och Per Linder i sina undersökningar av hur virkesförråd,
dimensioner och andel döda träd har utvecklats i den norrländska
skogen under 1900-talet. Hamra kronopark och Hamra nationalpark har därigenom
blivit kända som exempel på hur den skog såg ut som dimensionsavverkningarna
tog itu med under senare halvan av 1800-talet och hela 1900-talet.
Pollenanalyser i borrkärnan från myren
Något som tidigare inte har undersökts är hur odlingen i området
har påverkat skogen. Det är det som Eva-Maria Nordström gör
i sitt arbete. Hon har undersökt pollen och kolfragment dels i ett borrprov
från en 2500 år lång lagerföljd i en liten myr inom nationalparken,
dels i humuslagret på några platser i omgivande skog. Hon valde
ut en myr med c:a 25 m diameter, 80 m väster om Näcksrostjärnen
i nationalparkens sydöstra del. Där tog hon upp en 5,5 m lång
borrkärna, varav 141 cm, som representerade de senaste 2500 åren,
analyserades. Prover från humuslagret togs på några ställen
omkring myren, inom 150 m från den.
Eva-Marias analys av borrkärnan från myren visar att under perioden
500 före Kristus till 1300 efter Kristus fanns naturskog i området,
med tall, gran, björk och al Pinus sylvestris, Picea abies, Betula, Alnus.
Bränder har förekommit, men man ser inga spår av arter som följer
med betesbränning eller åkerbruk.
Under 1200-1300-talen kom tecken på mänsklig påverkan. Granpollen
minskade, medan pollen av en Juniperus communis och gräs Poaceae ökade.
Hon fann också pollen från syror Rumex. Sammantagna tyder dessa
förändringar på skogsbete.
Under perioden 1600 - 1900 efter Kristus ökade tecknen på mänsklig
påverkan genom ytterligare minskning av trädpollen och ökning
av gräspollen. Pollen från korgblommiga växter Asteraceae, hampa/humle
Cannabis/Humulus, mållor Chenopodiaceae och måror Galium dyker upp.
Kovall Melampyrum ökar kraftigt. Både i början och i slutet
av perioden påträffades rågpollen Secale, parallellt med ökning
av kolpartiklar. Detta tolkas som svedjeodling av råg. Vid periodens slut
påvisades även pollen av vete Triticum, vilket måste betecknas
som uppseendeväckande, eftersom vete knappast har gått att odla i
dessa kalla trakter. Eva-Maria har svarat mig att hon tolkar förekomsten
av vetepollen som möjligen en effekt av förorening i råg-utsäde.
Under den sista perioden, de senaste 100 åren, tätnade skogen åter,
och arter som hänger ihop med bete minskade.
Pollenanalyser i humus från skogsmark
Dessa prover, tagna inom 150 m från myren, visade i fem av fjorton fall
pollen från säd. Tidigare undersökningar har visat att pollen
från säd sprids mycket kort väg när säden växer
på en liten odling i skog. Eva-Marias fynd borde alltså tolkas som
tecken på att svedjor har anlagts i terrängen närmast kring
myren, som kunde vara lämplig för svedjeodling. Den kläds nuförtiden
av blåbärsgranskog.
Mänsklig påverkan på skogen
En slutsats som Eva-Maria drar av sina undersökningar är, att skogen
i Hamra nationalpark (och väl då också av Hamra kronopark i
övrigt) sedan 1200-talet har varit utsatt för betesbränningar,
som har missgynnat gran men gynnat tall och björk. Skogen blev öppnare,
talldominerad, med större inslag av en, gräs och örter.
Något som hon inte ger sig in på är att försöka ge
oss en bild av hur den skogen såg ut när det gäller trädens
ålder, diameter, mängden död ved etc., sådant som vi är
vana att fästa stor vikt vid när det gäller skogsliga naturvärden.
Frågor som är obesvarade är t.ex.: Hur stor del av den totala
skogsarealen utnyttjades enstaka eller upprepade gånger för betesbränning
eller svedjeodling? Hur mycket skog fällde man för att göra en
svedja? Alla träd på svedjan eller bara en del av dem? Vad gjorde
man med de gamla tallarna, som överlevt många bränder? Dessa
frågor har stor betydelse för vår uppfattning om "urskogens"
i Hamra utseende nu och tidigare och dess biologiska värden. När jag
frågade Eva-Maria om dessa saker svarade hon att hon också tycker
de hör till de svåraste frågorna att besvara.
Hon hänvisar till en artikel i Skogshistorisk Tidskrift nr 9, 1999, av
Kristin Karlsson, SLU Umeå, som gör en mycket ungefärlig bedömning
av den areal som påverkades av svedjebruk i dessa trakter genom att utgå
från det tionde i råg som de skattlagda finnarna år 1654 betalade.
Med kännedom om den areal som fordrades för att producera råg
beräknar hon att mellan tre och sex procent av Orsa sockens markareal påverkades
av svedjebruket, av skogsarealen i socknen en något högre andel.
Min egen kommentar till Eva-Marias arbete är att det vänder upp och
ned på en del invanda förställningar, som att Hamra nationalpark
skulle vara ett helt orört stycke skog. Däremot är det uppenbart
att de skogar, som alltså fläckvis hade utnyttjats för bete
eller svedjeodling, ändå hade väldiga mängder grovt gammalt
virke stående kvar i levande eller dött tillstånd när
flottleder och sågverk vid 1800-talets mitt gjorde det möjligt att
storskaligt exploatera dessa skogar. Stora delar av dessa skogar var så
blockiga eller av andra skäl otillgängliga att varken folk eller fä
hade intresse av att röra sig där, och svarade väl då fortfarande
väl mot begreppet urskog. Andra delar var mer påverkade, men inte
mer än att erfarna män som Gunnar Andersson och Henrik Hesselman under
1900-talets första decennium undgick att se nämnvärda spår
av mänsklig påverkan.
Referenser
Andersson, G. & Hesselman, H., 1907: Vegetation och flora i Hamra kronopark.
Meddelanden från statens skogsvårdsanstalt. Stockholm.
Karlsson, K., 1999: Kolonisationen av Orsa Finnmark. Skogshistorisk tidskrift,
sid. 72-83.
Nordström, E.-M., 2001: Människan i urskogen - vegetationshistoria
i Hamra nationalpark. Examensarbete vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå,
institutionen för Skoglig Vegetationsekologi.