Naturvärden i urskogen vid Ensjölokarna

Anders Delin

Ensjölokarnas naturreservat, 30 hektar urskog i nordligaste delen av Hälsingland, har blivit allt mer intressant i takt med att gammelskogsresterna i Norrland har krympt. Efter urskogsinventeringen 1980 har inget ytterligare urskogsfragment upptäckts i Gävleborgs län, men många gammelskogar med höga naturvärden har huggits.

Trots att Ensjölokarnas naturreservat besöks allt mer, för undervisning eller naturupplevelser, har det hittills inte funnits någon fyllig beskrivning av dess naturvärden. Tidigare inventeringar har varit små och inte samordnade, och det har inte gjorts någon bok eller broschyr att sätta i händerna på besökare.

Länsstyrelsen avhjälper nu bristen på dokumentation av länets värdefullaste skogsreservat. För drygt ett år sedan gav den i uppdrag åt Lars-Ove Wikars att undersöka vedlevande insekter, åt Janolof Hermansson och Fredrik Jonsson att inventera lavfloran och åt mig att inventera kärlväxter, mossor och svampar samt diverse skogliga kvalitéer i området. Jag har tagit hjälp av flera specialister, särskilt Malte Edman, Gunnar Ersare och Nils Lundqvist, för att få så mycket som möjligt artbestämt. Jag har också samlat uppgifter om andra personers tidigare observationer, särskilt när det gäller fåglar.

Jag har även gått igenom handlingar i Domänstyrelsens (senare Domänverkets) arkiv, som förvaras i Landsarkivet i Härnösand. Jag har där sökt information om skogshistorien i området och om orsakerna till att Ensjölokarna redan 1924 blev domänreservat, ett av de första i landet.

En bidragande orsak till att Länsstyrelsen har låtit göra denna inventering är att det finns planer på en utvidgning av reservatet, i första hand med ca 50 ha runt reservatet, klassat som Natura 2000-område.

Våra inventeringsrapporter inlämnades i mars 2003 till Länsstyrelsen.

Läge

Ensjölokarnas naturreservat ligger i den nordligaste delen av Ljusdals kommun och Ramsjö församling, 5 km S om gränsen till Medelpad, vid koordinaterna 6909 1486. Höjden över havet är från 375 till 410 meter. Reservatet ligger kring några mindre vattensamlingar (lokar) i en svag dal vänd mot söder. En skogsbilväg går genom reservatet. Reservatet nås från väg 83 både i söder, 5,5 km från Ramsjö kyrka, och i norr, 2,5 km från Medelpadsgränsen.

Reservatet ligger i ett område som vid avvittringen blev kvarlämnat som överloppsmark och genom kungligt brev den 29 sept. 1865 förklarat som kronopark med namnet Gräningsvallens kronopark. Fastighetsnamnet är Gräningsvallen 1:1. Kronoparken förvaltades först av Skogsstyrelsen (som inte var densamma som dagens Skogsstyrelse), från 1883 av Domänstyrelsen, som senare bytte namn till Domänverket, från 1994 av AssiDomän och från 1999 av Sveaskog. Reservatet var från 1925 till 1996 domänreservat och fick den 10 dec. 1996 lagligt skydd som naturreservat.

Namn

På generalstabskartan anges "Djuptjärn" för det som nu kallas Stora Ensjöloken. Inom reservatet finns på Domänstyrelsens skogsindelningskarta 1925, på ekonomiska kartan från 1957 och på gula kartan endast två namn angivna: Lilla Ensjöloken och Stora Ensjöloken.
Det finns emellertid ytterligare några vattensamlingar som kan bidra till orienteringen i området. Jag inför därför ytterligare några namn. Längst uppströms, vid 690933 148597, ligger Gäddnateloken. Den tömmer sig i Näckrosloken vid 690935 148604, som i sin tur tömmer sig i Lilla Ensjöloken. Lilla Ensjöloken tömmer sig i Stora Ensjöloken, som i sin tur tömmer sig i Utloppsloken vid 690889 148630. De kortare namnen Lilla loken och Stora loken används oftast i fortsättningen.

Kulturhistoria

Ramsjö koloniserades sent. I början av 1600-talet fanns där bara två gårdar (Lönborg 1920) och början av 1700-talet tre, som bildade en by i Ljusdals socken (Broman 1720). Reservatet ligger 14 km från byn. Fäboddrift har förekommit, men alla kända fäbodar ligger på 5 km avstånd från Ensjölokarnas naturreservat eller längre bort (Renström 1995).

Skogsbete och myrslåtter var regel i hela Norrlands inland, i princip även på Gräningsvallens kronopark. För trakten kring Ensjölokarna uppger dock Faxén 1925: "Då blocket ej är hägnat, är betet fritt för närbelägna byars kreatur men förekommer i ringa utsträckning. Slåtter förefinnes ej. Odlingslägenheter och skogstorp saknas".

Flottleder

Utnyttjandet av timmertillgångarna var starkt beroende av flottleder. När kronoparken bildades skrev Heideken (i dokument i Landsarkivet) att timret från den norra delen av kronoparken skulle flottas till Ljungan, medan timret på den större södra delen av kronoparken "skall flottas efter Gräningsån och Tväringsån samt efter norra och södra Enån, hvilka trenne sistnämnda vattendrag dock ännu äro orensade, ut till sjön Hennan."

På kartan till skogsindelningen 1896-97 finns en odaterad blyertsanteckning, troligen gjord omkring år 1900, som ger upplysningen att ett 400 ha stort område kring och söder om Ensjölokarna är "icke afverkadt enär flottleden icke är upprensad". Det vattendrag som avses är Norr-Enån.

Vägar

I ett brev från jägmästaren i Hälsinglands revir till överjägmästaren i Gävle-Dala distrikt den 15 juli 1940 läser man: "Vägen Ensjöbäcken - Norra Ensjön bör innevarande år byggas ca en kilometer, då vägen under denna sträcka berör en auktionspost som skall säljas stundande höst". På tillhörande karta ser man en föreslagen vägsträckning förbi Ensjölokarna i stort sett som dagens väg.

Skogshistoria

I dag är Ensjölokarnas naturreservat ett mycket exklusivt område, en minimal rest av en urskog som för ett par hundra år sedan täckte väldiga arealer i Norrlands inland. Av de 1 500 000 ha skog som finns i Gävleborgs län är i dag år 2003 bara 50 ha opåverkade av avverkningar. Hälften av denna areal finns i Ensjölokarnas naturreservat. Man kan undra hur de tänkte som hade makt över avverkningarna. Varför sparade de bara knappt 0,005 % av urskogen? Å andra sidan: Varför blev just skogen kring Ensjölokarna kvar?

I Kungliga Domänstyrelsens och i Norra Hälsinglands revirs handlingar finns många dokument som belyser utvecklingen av skogsbruket och naturvården på Gränningsvallens kronopark, som vid bildandet 1865 var till största delen opåverkad av skogsbruk.

Den första beskrivningen av kronoparken gjordes 1869 av Heideken. Då var mer än 90 % av kronoparken oavverkad, d.v.s. vad vi i dag skulle kalla urskog. Den framtida utvecklingen förutspås också, nämligen att skogen kring de orensade åarna, bl.a. Norr-Enån, skulle bli kvar längst.

Den första hushållningsplanen för kronoparken upprättades åren 1871-1873 av direktörerna vid Kungl. Skogsinstitutet V.M. Thelans och C.G. Holmertz. De redovisade 25 timmerträd och 21 timmerämnen per hektar men gav inga uppgifter om dimensioner.

En intressant detalj i deras plan är anvisningen: "De skadade timmerträden afverkas och lemnas". Detta torde vara en av förklaringarna till att man fortfarande i dag i vissa trakter av norra och västra Hälsingland ser så stora mängder lågor som har fallit för yxan och inte av naturliga orsaker.

En ny hushållningsplan upprättades 1896-97 av jägmästare E. Hammarberg. Av 1899 ha i det block där reservatet sedan avsattes hade 1/3 då avverkats. En areal på 1994 ha återstod opåverkad och beskrevs som "öfvervägande gammal." Om både fullvärdiga och skadade träd medräknas redovisar han 110 träd över 21 cm diameter per ha. Fyrtiotvå procent av dessa träd är över 36 cm i brösthöjd.

Nästa indelning gjordes 1925 av skogstaxator Birger Faxén. Ur hans beskrivning av Block I, där reservatet ligger, citerar jag: "Gammal tallskog finnes ännu kvar sydost om Högbränntjärn och väster om Ensjöbäcken och dess fortsättning Norr-Enån i stora sammanhängande bestånd. Den är i regel gles, starkt överårig och delvis torkande med i luckor utvecklad i övrigt marig föryngring. Kring Ensjölokarna ungefär mitt i blocket är utstakad ca 30 har orörd skog, huvudsakligen ovannämnda ca 200-300-åriga tall men även gammal granskog i drog, översluten yngre skog m.m." (På den tiden användes "har" som förkortning av hektar). Hans beskrivning ger anledning att tro att skogen på 194 ha söder och öster om reservatet år 1925 sannolikt var urskog eller nästan urskog.

Naturvårdshistoria

I samband med 1909 års lagstiftning om nationalparker och naturminnesmärken bemyndigade Kungl. Maj:t Domänstyrelsen att "när sådant utan avsevärd uppoffring eller olägenhet för kronan finnes kunna äga rum, tillåta att område eller föremål som är att anse som naturminnesmärke tillsvidare lämnas orubbat" (Aminoff 1949). Regeringen gav alltså Domänstyrelsen rätten att bestämma om vissa skogsområden skulle undantas från avverkning.

Det första dokument jag har kunnat finna om bevarande av skogen kring Ensjölokarna är ett brev den 14 maj 1924 från jägmästaren i Norra Hälsinglands revir, Otto Klemming, till Kungl. Domänstyrelsen. Ur detta citerar jag: "Området ifråga omfattar 49,43 har, varav 43,03 har skogsmark och 6,40 har impediment. Trakten utgöres av gammal urskog, där någon avverkning aldrig torde förekommit, och torde av detta skäl böra sparas, för att så vitt möjligt bevaras. Byråchefen Th. Hermelin som vid inspektion år 1919 övergick området ifråga framhöll därvid, att det var den äldsta orörda skogstrakt han påträffat inom landet under sin verksamhet uti landets vitt skilda delar, och uttalade ock önskvärdheten av fridlysning av trakten omkring lokarne, såsom nu föreslagits."

Till svar fick han ett brev från Domänstyrelsen daterat 29 juli 1924 och undertecknat D. af Wåhlberg och Sixten Bellander (endast det handskrivna konceptet påträffat):
"……Kungl. Domänstyrelsen vill i anledning härav förordna att å området ifråga, dock med lämplig begränsning omkring lokarna till en areal av ca 30 har, annan avverkning än torr och avtorkande skog tillsvidare icke må äga rum, att återstående del av den föreslagna skogstrakten behandlas allmänt med försiktig beredningshuggning för undvikande av stormskador i det i huvudsak fredade området, samt att ni äger uppgå och på lämpligt sätt utmärka sistnämnda område….".

Domänstyrelsens prutning på arealen från 49 till 30 ha är anmärkningsvärd både med hänsyn till Domänstyrelsens år 1909 uttalade naturvårdsambitioner och till utvecklingen på 1920-talet med rätt snabbt krympande urskogsareal, varav det dock kvarstod ca 200 ha i trakten av och söder om Ensjölokarna.

Hydrologi

Loke är i norra Hälsingland en beteckning på en liten vattensamling i skogen. Många av dessa lokar saknar bräddavlopp, dräneras genom jordlagren och har under året och mellan åren starkt varierande vattennivå.

Andra små vattensamlingar utan bräddavlopp kan vara mer tillfälliga. De kan vara ständigt vattenfyllda under våta år, men är ofta tomma under en stor del av vegetationsperioden. Jag brukar kalla dem vätar, efter förebild från Öland och Gotland. Lokarna och vätarna har stort intresse för biologisk mångfald eftersom de ofta omkransas av asp och sälg och eftersom markvegetationen i och intill dem blir mer artrik, som en variant av strandvegetation.

Ensjölokarna ligger på grovblockig morän, som mycket lätt släpper igenom vattenflöden. Lokarna töms på olika vis. Samtliga dräneras sannolikt delvis under jord, genom moränen. Därtill kommer på vissa ställen bräddavlopp och bäckar. Gäddnateloken töms via ett kort bräddavlopp utan nämnvärd höjdskillnad till Näckrosloken. Dess ytnivå hålls därigenom tämligen konstant, utom under extrema torrår, då nivån kan sjunka några decimeter. Näckrosloken töms också via ett bräddavlopp och en liten bäck i en svagt sluttande myr till Lilla loken, och håller därför också en något så när konstant ytnivå. Lilla loken har bräddavlopp genom en bäck, som en del av året är vattenfylld men under torra perioder är tom. Bäcken faller ca 15 meter till Stora loken. Nivån på Lilla lokens vattenyta hålls tämligen konstant.

Stora loken och Utloppsloken dräneras på ett mer komplicerat sätt. Under torra perioder, normalt större delen av sommaren, är Utloppsloken nästan vattentom. Dess botten av svarta block är då till största delen blottad. Utloppsloken saknar alltid bräddavlopp. Stora loken dräneras under lågvatten till Utloppsloken genom en liten bäck som löper genom den myr som kransar loken. Vattnet som rinner in i Utloppsloken försvinner raskt genom marklagren och förmår inte fylla den. Vid högvatten är Utloppsloken vattenfylld till samma nivå som Stora loken. Myren som omger Stora loken är då delvis vattentäckt. Stora loken och Utloppsloken hänger då ihop och bägge dräneras genom marken S om Utloppsloken. Detta leder till att Stora loken har en mer variabel vattennivå än Lilla loken och att Utloppsloken har ändå mer variabel nivå. Den 10 maj 2002 var vattennivån densamma i Stora loken och Utloppsloken. Av samlingar av granbarr på lågor kunde man då se att vattennivån tidigare under våren hade varit ca 0,5 m högre. Den 7 sept. 2002, efter en torr sommar, fanns vatten bara inom en liten central del av Utloppsloken.

Dessa hydrologiska förhållanden sätter sin prägel på vegetationen längs stränderna och bidrar till variationen av naturtyper och naturvärden inom reservatet. Kring Lilla loken bildar vanlig myrvegetation strand. Kring Stora loken är det också myrvegetation, som emellertid innehåller inslag som kan gynnas av dränkningsperioderna, t.ex. klubbstarr Carex buxbaumii, som är typisk för stränder med stor vattenståndsvariation som t.ex. vid Voxnan och många större åar. Kring Utloppsloken finns ingen myrvegetation. I stället finns där en smal strandvegetation med starr, gräs och örter samt ett häggsnår Prunus padus och många stora aspar Populus tremula, träd som tål mycket längre perioder av dränkning än gran Picea abies, tall Pinus sylvestris och björk Betula.

Förutom de på ytan synliga vattenvägarna finns uppenbarligen även underjordiska. Källor finns på flera ställen. Vattnet som där kommer fram är sannolikt både infiltrerat markvatten och vatten från lokarna, som gått ned i marken efter en tids vistelse i dagen. Källornas vatten samlas småningom i bäcken som rinner längs reservatets SV kant och S hörn. Den största källan finns NV om vägen, vid 690902 148606, och är skyltad vid vägkanten. Ytterligare källor finns vid 690871 148620 och vid 690881 148614.

Skogstillstånd och skogsvegetation

Den skogshorisont som möter en när man kommer till Ensjölokarna söderifrån avslöjar genast att man närmar sig en urskog. Konturen av talltorrakor, gamla tallar med platta kronor och långa smala grantoppar med glest sittande grenar skiljer den från omgivande unga produktionsskogar. Även vid närmare granskning ger skogen ett mycket annorlunda intryck än omgivande skogar. Den skiljer sig också starkt från majoriteten av skogarna i Gävleborgs län. Inga spår av brukning kan hittas och skogen måste betecknas som urskog.

På väldränerad och blockig morän i reservatet och kringliggande marker dominerar tallskog. Tallen står för större delen av det levande och döda virkesförrådet och större delen av föryngringen. De andra trädslag som ingår är gran, björk, asp, sälg Salix caprea, rönn Sorbus aucuparia och gråal Alnus incana. I sänkor där rörligt markvatten finns nära ytan dominerar granen, med övriga nämnda trädslag som inslag. På myren mellan Näckrosloken och Lilla loken finns en liten sumpskog med gran, glasbjörk Betula pubescens och klibbal Alnus glutinosa, men klibbalen är både småvuxen och fåtalig. Sluttningsmyren i reservatets västra del har gles skog med tall, gran, björk och gråal.

Vegetationstypen varierar från lavrik tallhed på skarpa marker via blåbärsgranskog till fattigkärrsvegetation. Vegetationen är nästan överallt sådan som man finner på sura jordar. Lågörtvegetation, som brukar kräva lite högre pH och mullhalt, finns på tämligen små ytor. Arter som kräver neutrala eller basiska förhållanden är mycket sällsynta. De förekommer bara på små ytor på ett fåtal lokaler.

I utloppszonen från Utloppsloken är marken mer mullrik och basisk, med trolldruva Actaea spicata och lundelm Elymus caninus. En art som i dessa kalk- och näringsfattiga marker tjänar som indikator på lite högre pH-värde är vitpyrolan Pyrola rotundifolia. Den påträffades i lågörtvegetation vid källan som är skyltad i vägkanten, vid bäcken mellan Lilla och Stora loken och i ett fuktigt stråk N om Näckrosloken.

Alla trädslagen, men framför allt tall och gran, når imponerande dimensioner, framför allt på grund av att de hunnit bli mycket gamla, men även därför att boniteten i vissa delar är hög, vilket där har givit framför allt granar tillfälle att utvecklas till jätteträd. På fjorton av de grövre tallarna uppmättes omkretsar mellan 148 och 242 cm. En lång tämligen nyfallen tall var ca 28 m. Det finns mycket stora mängder död ved av grova dimensioner i reservatet, både stående och liggande. Hålträd är vanliga. Avverkningsstubbar saknas. När det gäller trädens dimensioner och mängden död ved skiljer sig reservatet dramatiskt från omgivande brukade skogar.

Brandljud finns i de flesta typer av skog i reservatet, även på sluttningsmyrar, i surdråg och vid småbäckar, och rester av brandljud ses även på lågor i omgivande mer brukade skogar. Detta är dock inte detsamma som att påstå att branden har gått över all mark. I reservatet finns mycket rikligt med levande gamla tallar som har brandljud med invallningar efter tre bränder. Vanligt är också fyra invallningar, mindre vanligt fem. På en levande tall öster om Lilla loken, vid 690929 148631, ser man sex invallningar. På talltorrakor och tallågor är det vanligt med fler än fyra invallningar, vilket man ser här och där även utanför reservatet. Flera granar har invallningar efter två bränder och en har invallningar efter tre. Det är en ca 25 cm grov gran i reservatets södra hörn, vid 690865 148626. Även björkar och aspar med invallningar efter bränder finns i området.

Folke Skuncke skriver 1951 följande, sannolikt citerat från Aminoff 1951, ett dokument som jag inte har lyckats återfinna: "Den gamla tallen synes i genomsnitt vara 350 - 380 år gammal, men även äldre tallar, över 400 år, och stundom rötskadade, finnas. En tall var inemot 475 år … Den enligt uppgift längsta tallen växer i ett friskt - fuktigt läge i en sluttning ner emot St. Ensjöloken och är omkring 33 m lång…"

Peter Ståhl skriver i Länsstyrelsens rapport "Naturskogar i Gävleborgs län" 1982 om reservatet: "Skogen är i det närmaste helt orörd och kan anses representativ för en norrländsk urskog ….. De äldsta åldersbestämda tallarna var 330, 335 och 360 år gamla. Flera av de äldre tallarna bär kraftiga brandljud. ….."

Per Linder och medarbetare (1997) detaljstuderade år 1988 två provytor med 20 m radie
(= 0,1257 ha), en i talldominerad skog på höjden NV om Stora loken och NV om vägen, vid 690912 148611, och en i grandominerad skog SV om Utloppsloken, vid 690880 148622. Inom och något utom dessa provytor togs också prover för datering av bränder. De fann att det hade brunnit i den talldominerade skogen åren 1640, 1661, 1737, 1788, 1821 och 1855. I den grandominerade skogen brann det samma år, utom åren 1640 och 1737.

På den talldominerade ytan var volymen av levande tall 204 kubikmeter/ha och av talltorrakor 70 kubikmeter/ha. Volymen av levande gran var bara 1 kubikmeter/ha.

På den grandominerade ytan var volymen av levande tall 51 kubikmeter/ha, av talltorrakor 9 och tallågor 12 kubikmeter/ha. Volymen av levande gran var 414 kubikmeter/ha, av grantorrakor 2 och granlågor 35 kubikmeter/ha. Där fanns också per ha: 24 levande glasbjörkar, 8 björktorrakor, 8 levande aspar, 32 asplågor, 24 levande sälgar, 40 sälgtorrakor, 111 sälglågor, 16 levande rönnar, 8 rönntorrakor, 24 levande gråalar, 24 altorrakor och 16 allågor. Som så ofta i granskog är rönnen det dominerande trädet bland fröplantorna. Här fann man 2371 smårönnar per ha.

Per Linder och Björn Elfving skriver 1996 att det inte finns några avverkningsspår på provytan i talldominerad skog, "något som är unikt för tallskogsreservat i landet"

Samstämmiga tidigare observationer och mina egna ger stöd för bedömningen att skogen i Ensjölokarnas naturreservat är en urskog i så måtto att den inte har påverkats av systematiska avverkningar. Eftersom den även har legat avlägset från fäbodar och enligt skogshushållningsplanen 1925 har betats i ringa omfattning, är även spåren av självhushållets träanvändning obetydliga.

Stormpåverkan

Stormen den 15 nov. 2001 fällde stora volymer virke i Härjedalen och Hälsingland, särskilt i nyligen gallrade bestånd och på hyggen med fröträdställning. Den lämnade däremot mycket måttliga spår efter sig i skogen vid Ensjölokarna. Endast på ett ställe inom reservatet sågs en ansamling av träd som fällts. Det är ca 50 m S om Utloppsloken, där några stora granar fälldes, bl.a. den största granen som knäcktes på ca 10 m höjd. För övrigt påträffades endast enstaka träd som fällts av stormen, enstaka granar och tallar, något fler talltorrakor och endast få lövträd.

Enskilda träds utveckling

Grov tallåga vid vindskyddet

Strax SO om vindskyddet vid Stora lokens östra strand, 690902 148646, ligger en tallåga efter en grov tall som föll i hård vind den 6 sept. 1991. Före sitt fall hade tallen angripits av grovticka, som visade en fruktkropp på marken intill stambasen något år innan. Den 5 juni 1993 fanns violticka Trichaptum abietinum på stammen. År 2002 ser man kolonisation av flera lavarter på den nu barkfria övre ytan, bl.a. Xylographa vitiligo, som lyser vit, nära stambasen. Man ser också citronticka Antrodia xantha på undersidan, 10 m från roten, i två meterlånga fläckar. På den nordvända vertikala ytan syns 7 m från roten kolonisation av en mycket låg matta av vedtrappmossa Anastrophyllum hellerianum.

Grov granlåga som lagt sig över stigen SV om Utloppsloken

Denna gran, som stod vid 690884 148626, dödades sannolikt av klibbticka Fomitopsis pinicola och trådticka Climacocystis borealis i samarbete och hade, av barkskadorna på omgivande träd att döma, relativt nyligen fallit när jag först såg den den 27 april 1991. Troligen föll den under vintern 1990-91. Dess ca 2 m höga stubbe hade den 2 sept. 1991 många stora fruktkroppar av trådticka och några av klibbticka. Barken satt fortfarande kvar på stora delar av stammen. Vid besök under senare år syntes inga trådtickor, men andra svampar dök upp på lågan: Klibbticka, knölticka Antrodia serialis, rosenticka Fomitopsis rosea, rynkskinn Phlebia centrifuga. Speciellt rynkskinn var mycket framträdande den 6 sept. 1997. Den 8 aug. 2001 fanns åter en mängd trådtickor på stubben och rikligt med rynkskinn på lågan. Den 27 sept. 2002 var trådtickans fruktkroppar vissna, försvinnande, men på lågan, som nu var till största delen barklös, syntes små och få fruktkroppar av klibbticka, stora av knölticka, små av rosenticka, stora av rynkskinn och många och stora av lappticka Amylocystis lapponica.

Storgranen vid stigen, SV om Utloppsloken

Denna jättegran vid 690884 148624 var 340 cm i omkrets i brösthöjd. Mellan dess rotben växte rödbrun blekspik Sclerophora coniophaea. Den bröts på ca 10 m höjd över marken under stormen den 15 nov. 2001. Den övre delen föll i riktning SO. Den var lätt rötad i brottstället, troligen av klibbticka.

Myrvegetation

Myrar finns inom reservatet dels som smärre sluttningsmyrar, dels som strandmyrar vid lokarna. Strandmyrarnas yttersta del mot vattnet är på många ställen gungfly. Därutanför finns vatten över en botten med djup dy. På flygbilden ser man flera uddar av myrvegetation som sticker ut emot den öppna vattenytan. Dessa har sannolikt uppkommit genom att myrvegetation har koloniserat lågor efter tallar som har fallit ut i vattnet. En nyligen fallen sådan låga finns i Lilla lokens N ände, nära vägen.

Myrvegetationen är nästan överallt av fattigkärrstyp. Det enda påträffade området med lite mer rikkärrsbetonad vegetation finns utanför reservatet, i södra kanten av myren SO om Näckrosloken, vid 690933 148606, och är bara 4 kvadratmeter stort. Där växer björnbrodd Tofieldia pusilla och några rikkärrsmossor. Det finns också några plantor av gräsull Eriophorum latifolium dels på sluttningsmyren i reservatets västra del, vid 690886 148599, dels i diket där vägen passerar samma myrstråk.

Växtfynd i reservatet

Namnen i nedanstående förteckningar följer Thomas Karlssons förteckning över Svenska kärlväxter och ArtDatabankens Ekologiska kataloger för mossor, lavar och svampar. De flesta fynden har gjorts av Lotta och Ellinor Delin och mig själv i nära samarbete. De flesta artbestämningarna svarar jag för. Av svårare arter har kollekter sänts till experter, nämligen Malte Edman, Nils Lundqvist och Åke Strid (svampar), Janolof Hermansson (lavar) och Gunnar Ersare (mossor). Avsnittet om lavar är ett utdrag av Janolof Hermanssons och Fredrik Jonssons rapport till Länsstyrelsen.

Kärlväxter
Kärlväxtfloran är typisk för vegetationen på vanlig moränmark i norra Hälsingland. På större delen av området dominerar artfattig tallhed eller blåbärsgranskog eller mellanting mellan dessa. Artrikare miljöer finns i lägre och fuktigare delar av terrängen, vid källor och bäckar och framför allt där det underjordiska utloppet från Utloppsloken ger marken ett tillskott av mull och näringsämnen. Myrarna är nästan uteslutande fattigkärr, med en minimal fläck av rikkärrsvegetation nära Näckrosloken".

Några drag i kärlväxtfloran är värda att nämna. Sydostliga element är örnbräken Pteridium aquilinum och klibbal Alnus glutinosa, nordvästliga är fjällskära Saussurea alpina och norrlandsfibbla Hieracium sect. foliosa.

Vegetationen i reservatet saknar nästan helt kulturelement. Den enda kulturföljeslagare som observerades var röllika Achillea millefolium, som inte är ursprunglig i denna vegetation utan har kommit in med husdjur, antingen i samband med fäboddrift eller med hästar under timmerdrivningarna. Några få plantor finns just utanför reservatet, på myren mellan Näckrosloken och Lilla loken, väster om bilvägen. Förmodligen har en vinterväg där löpt över myren.

Stenbräken Cystopteris fragilis växer i hela Hälsinglands inland nästan uteslutande i springor i lodytor i berg eller murar. Vid Ensjölokarna växer den däremot som den ofta gör i sydligare landskap, på låga block. Den finns i litet antal inne bland de grova granlågorna SV om Utloppsloken.

Klockpyrola Pyrola media finns på några ställen i luckor i skogen med en speciell typ av lågörtvegetation, som dessutom (på två lokaler) omfattar skogsnäva Geranium sylvaticum, lingon Vaccinium vitis-idaea, kråkbär Empetrum nigrum, linnea Linnaea borealis, gullris Solidago virgaurea, ekorrbär Maianthemum bifolium, nattviol Platanthera bifolia, vispstarr Carex digitata och kruståtel Deschampsia flexuosa. Klockpyrolan är sannolikt brandgynnad därför att dess mycket små frön kan gro endast på naken jord. Uppenbarligen är den dock uthållig på de platser där den fått fäste, här i nästan 150 år. Nattviolen kanske lever under liknande villkor, liksom grönpyrola Pyrola chlorantha, revlummer Lycopodium annotinum, plattlummer Lycopodium complanatum och jungfru Marie nycklar Dactylorhiza maculata, som finns på en av lokalerna för klockpyrola.

På den näringsrika marken S om Utloppsloken växer skogsstjärnblomma Stellaria longifolia,
trolldruva Actaea spicata, lundelm Elymus caninus och mossviol Viola epipsila. Trolldruva och lundelm finns även vid bäcken mellan Lilla och Stora loken, tillsammans med torta Cicerbita alpina.

Den speciella vegetationen på de bottnar och stränder som ömsevis dränks och blottläggs i och vid Utloppsloken har sitt intresse som ett exempel på strandvegetation som möjligen aldrig har påverkats av tamdjursbete eller annan mänsklig aktivitet. Den domineras av revsmörblomma Ranunculus repens, vattenmåra Galium palustre, trådtåg Juncus filiformis, styltstarr Carex nigra ssp. juncella, blåsstarr Carex vesicaria och grenrör Calamagrostis canescens.
Frossört Scutellaria galericulata förekommer rikligt. Att ängsviol Viola canina ssp. canina också finns där kan vara värt att notera som ett exempel på en sannolikt naturlig biotop för arten. På den blottade dyn nyetablerade den sig rikligt från frö, liksom revsmörblomma, starr och vide. Vattenmåran koloniserade med nya skott.

Mossor

Av mossor finns fler sällsynta arter än av kärlväxter. Framför allt är det den rikliga förekomsten av död ved i mycket grova dimensioner som ger förutsättningar för detta. Även källorna, bäckarna och framför allt stranden av Utloppsloken är viktiga biotoper för ovanliga mossor.

Vedtrappmossa Anastrophyllum hellerianum är vanlig och förekommer på vissa tallågor på kvadratmeterstora ytor. Speciellt intressant är fyndet av en tidig fas av dess kolonisering på tallågan som föll den 6 sept. 1991. Redan efter elva år växer låga skott av denna art på nordsidan av lågan.

Hårklomossa Dichelyma capillaceum fann jag på sten i den uttorkade bäckfåran mellan Lilla och Stora loken, vid 690919 148624. Den är knuten till zonen mellan låg- och högvatten och förekommer rikligt t.ex. på Dalälvens stränder i Färnebofjärdens nationalpark. Lokalen vid Ensjölokarna ligger i samma zon, men är f.ö. ganska avvikande.

Trubbfjädermossa Homalia trichomanoides och nordlig fjädermossa Neckera oligocarpa
finns på block i den fuktiga bördiga granskogen S om Utloppsloken.

Mörk husmossa Hylocomiastrum umbratum, skogshakmossa Rhytidiadelphus subpinnatus, kantvitmossa Sphagnum quinquefarium och bollvitmossa Sphagnum wulfianum finns på flera ställen.

Rörsvepemossa Jungermannia leiantha växer nedsänkt i vatten i ett kort ovanjordiskt bäckstråk strax uppströms den vid vägkanten skyltade källan.

Liten hornflikmossa Lophozia ascendens, vedflikmossa Lophozia longiflora och purpurmylia Mylia taylorii fanns på flera ställen på lågor.

Skruvknölmossa Oncophorus virens och klippskapania Scapania nemorea, en för Hälsingland ny art, hittades i och vid bäcken vid 690869 148622.

Asphättemossa Orthotrichum gymnostomum fanns flerstädes på aspbark.

Kranshakmossa Rhytidiadelphus triquetrus fanns flerstädes på bördigare mark ofta under aspar i skog där den f.ö. saknades.

Penselkrokmossa Warnstorfia trichophylla växte i källan som är skyltad i vägkanten.

Det märkligaste fyndet bland mossorna var dock timmerskapania Scapania apiculata, en starkt hotad art som fanns inom det tidvis dränkta området vid Utloppsloken. Liksom när det gäller andra svårare och ovanligare arter svarar Gunnar Ersare för den artbestämningen.

Lavar

En del lavfynd, av mer lättidentifierade arter, gjorde jag själv, men majoriteten av fynden och de mest intressanta står Janolof Hermansson och Fredrik Jonsson för. Jag citerar ur deras rapport till Länsstyrelsen:

Följande starkt hotade arter påträffades: mörk rödprick Arthonia incarnata, liten aspgelélav
Collema curtisporum, rosettgelélav Collema fragrans och forsgytterlav Fuscopannaria confusa.

Av sårbara arter fanns nordlig nållav Chaenotheca laevigata, allékantlav Lecanora impudens och gammelsälgslav Rinodina degeliana.

Av arter, som i rödlistan rubriceras under "kunskapsbrist" hittades blågrå knopplav Biatora ocelliformis och labyrintlav Claurouxia chalybeioides.

Missgynnade arter är följande: Vitskaftad svartspik Chaenothecopsis viridialba, dvärgbägarlav
Cladonia parasitica, stiftgelélav Collema furfuraceum, varglav Letharia vulpina, skrovellav
Lobaria scrobiculata, trädbasdynslav Micarea globulosella, stor knopplav Mycobilimbia pilularis (syn. Biatora sphaeroides), småflikig brosklav Ramalina sinensis, rosa skärelav
Schismatomma pericleum och rödbrun blekspik Sclerophora coniophaea.

De flesta av de rödlistade arterna hittades i skog med lång trädkontinuitet och hög luftfuktighet vid lokarna. Kring Utloppsloken finns ett unikt granskogsbestånd. På de mycket grova och säkerligen mycket gamla granarna finns flera rödlistade arter, och som verkar gynnas av de översvämningar som sker regelbundet. Redan på 1890-talet påträffades mörk rödfläck Arthonia incarnata. Arten återfanns 1991 och nu finns den på åtminstone två granar. 1991 påträffades även Biatora chrysantha, trädbasdynlav Micarea globulosella, rosa skärelav Schismatomma pericleum och rödbrun blekspik Sclerophora coniophaea. Samtliga återfanns under denna inventering utom Biatora chrysantha. 2001 påträffades dessutom stor knopplav Mycobilimbia pilularis.

Bland de grova granarna finns ett skikt av margranar, speciellt ostsydost om Utloppsloken. Från några sälgar har lunglaven Lobaria pulmonaria spritt sig till granarna. De tunna kvistarna visade sig vara mycket intressanta, med en artrikedom som liknar de oceaniska granskogarnas. På kvistarna hittades blåsvart knopplav Biatora ocelliformis.

I västra strandzonen vid Utloppsloken står en bård av gamla, senväxande aspar som har en sällsynt rik lavflora på stammar och kvistar. Rikedomen av liten aspgelélav Collema curtisporum är anmärkningsvärd. Tillsammans med den finns här och där stiftgélelaven Collema furfuraceum. Framför allt på västra sidan av loken finner man forsgytterlaven Fuscopannaria confusa på stambaserna av asparna. Arten uppträder här som den gör i de stora aspskogarna i Ryssland. På en nedfallen gren kunde småflikig brosklav Ramalina sinensis konstateras växa i aspkronorna. Till de rödlistade arterna på asp kan läggas Arthonia apatetica, Arthopyrenia fraxini, Megaspora verrucosa, Ochrolechia alboflavescens, kvistspik Phaeocalicium populneum och Pertusaria sommerfeltii. En art från släktet Bacidia, som växte på asparna, visade sig vara en obeskriven art, som troligen är känd från både Nordamerika och Ryssland. Samtliga av dessa satt på asparna vid Utloppsloken.

Mellan vattnet och den östexponerade skogskanten vid Stora loken är marken blockrik och på en av dessa block som tidvis översvämmas påträffades labyrintlav Claurouxia chalybeioides. Arten är endast känd från några lokaler i Värmland och Dalarna. Detta är nog den första lokalen i Sverige som inte är på större klippvägg, däremot finns uppgifter från Storbritannien om att den växer i liknande miljö som här.

Söder om lokarna är ett område med lövrik granskog som delvis börjar bli alltför tätt för att asparna ska få en rik lavflora. Ingen rödlistad lav hittades på asparna i detta område. På ett par gamla björkar förekom nordlig nållav Chaenotheca laevigata. På en gammal döende sälg vid vägen fanns lite gammelsälgslav Rinodina degeliana.

Väster om vägen står i den gamla tallskogen en del gamla aspar. På flera av dessa aspar förekom allékantlaven Lecanora impudens. Allékantlav är ett missvisande namn, eller möjligen kan det röra sig om två olika taxa, ett i södra och ett i norra Sverige. Allékantlaven verkar i Sverige ha en tyngdpunkt i Hälsingland. På en asp i tallskog förekom rosettgelélaven Collema fragrans rikligt. Rosettgelélaven är mycket sällsynt och har tidigare varit mest känd från södra Sverige.

I tallskogen, på en del av tallågorna och någon rotvälta förekom det sparsamt med dvärgbägarlav Cladonia parasitica. På grova tallhögstubbar och torrakor förekom ett rikt knappnålslavsamhälle med arter som blanksvart spiklav Calicium denigratum och blågrå svartspik Chaenothecopsis fennica. Brun nållav Chaenotheca phaeocephala och kortskaftad ärgspik Microcalicium ahlneri påträffades också.

I skuggigare skogstyper såg lavfloran på ved annorlunda ut. På en låga påträffades den lilla vedkryptolaven Absconditella lignicola, vilket är en art som är lätt att förbise. Anmärkningsvärt var att dynlavsarten Micarea elachista förekom på flera tallhögstubbar i ett bestånd av tall som börjat omvandlas till granskog. Ludd-dynlaven Micarea hedlundii förekom sparsamt på en murken granstubbe i samma område. Båda arterna är missgynnade av skogsbruket. Kornig nållav Chaenotheca chlorella platsar bland de rödlistade lavarna i norra Sverige. Den påträffades på en granstubbe. Under granrotvältorna förekom nästan alltid Psilolechia clavulifera, vilket är en bra signal för flera ovanliga lavar.

I ett stråk av fuktig gammal granskog, mellan tallskogspartier, påträffades vitskaftad svartspik Chaenothecopsis viridialba på en gammal gran. På gran i denna miljö påträffades också sotlav Cyphelium inquinans och Lecidea leprarioides, som är en bra signalart på artrika lavsamhällen på gamla granar.

Lavar på bark dominerar artlistan. Några artfynd på gran är mycket intressanta. Vid basen av "jättegranarna" vid Utloppsloken förekom det rikligt av rostfläck Arthonia vinosa. Rostfläcken påträffas i norra Sverige oftare på sälg än på gran och ska betraktas som en hotad art i denna del av landet. På rostfläckens apothecier fanns svartspiksarten Chaenothecopsis vainioana, som är parasymbiont eller parasit på de alger som rostfläcken är associerad till. Man kunde ha förväntat sig rikligt av gammelgranslav Lecanactis abietina på de stora granarna, men den förekom sparsamt.

Lunglaven Lobaria pulmonaria förekom på gran på ett ställe, men annars hittades den mest på asp och sälg.

På blåbärsriset i frisk skog fanns den sällsynta Biatora sphaeroidiza och förbisedda Biatora vaccinicola. Mellan lokarna står en grupp gråalar och sälgar i ett skyddat läge som gör att de är rika på Stenocybe pullatula. Bland dessa fanns det rikligt av den ovanliga Phaeocalicium interruptum.

Till ovanstående citat från Hermansson och Jonsson kan jag lägga ett par observationer: Varglav Letharia vulpina såg jag på en talltorraka på höjden NV om vägen den 4 juli 1994. Denna hittades som låga år 2002 och varglaven återfanns ej. Lunglaven är vanlig i området, men skrovellaven Lobaria scrobiculata sällsynt. Jag fann den bara på en sälg utanför reservatet, vid 690960 148581 där det växte en bara 15 mm stor bål.

Svampar

Som man kunde vänta sig är de intressantaste svamparterna i Ensjölokarnas naturreservat knutna till död ved. Speciellt svampfloran på tallågor är rik. Antalet arter är stort och många av de sällsynta arterna finns rikligt. Även på granlågor finns en mycket rik svampflora, men eftersom grov död granved är något vanligare i våra naturreservat än tallved skiljer reservatet inte ut sig lika påtagligt när det gäller de granlevande svamparna.

Mykorrhizasvamparna kom i bakgrunden av två skäl. Dels är mina kunskaper om dem mycket sämre, dels var det ett extremt torrt och därför svampfattigt år 2002. Vid ett besök i augusti hade en del marksvampar börjat titta upp, men i september var de flesta av dem förtorkade och ofta mögliga, och ganska få nya svampar hade kommit upp.

På många levande tallar hittades tallticka Phellinus pini. Grovticka Phaeolus schweinitzii såg man inte så många fruktkroppar av, men desto fler angrepp på tallbaser som sannolikt hade gjorts av denna art. På en nydöd grov tall hittades den söderut betydligt vanligare violtaggingen Trichaptum fuscoviolaceum.

Bland ovanliga svamparter på död tallved gjordes enstaka fynd av kritporing Antrodia crassa och finporing Gloeoporus pannocinctus = Ceriporiopsis pannocincta, flera av kristallticka Skeletocutis stellae och många av gräddporing Skeletocutis lenis. Fläckporing Antrodia albobrunnea är något av en karaktärsart i området. Den är sällsynt i de flesta naturskogar i länet, men förkommer här på ett mycket stort antal lågor. Den rika svampfloran på tallved markeras också av fyndet av nordtagging Odonticium romellii och flera fynd av stjärntagging Asterodon ferruginosus, vitplätt Chaetoderma luna, laxticka Hapalopilus salmonicolor, lateritticka Oligoporus lateritius och violmussling Trichaptum laricinum.

Den enda sällsynta svampart som inte påträffades inom reservatet men däremot utanför var tallstocksticka Gloeophyllum protractum, som fanns på två tallågor i solexponerat läge i en ungskog med stora mängder gamla talltorrakor och tallågor intill vägen väster om reservatet.

På levande granbark hittades gammelgransskål Pseudographis pinicola.

Även död granved finns i ovanligt stor kvantitet och ovanligt grova dimensioner i reservatet. Den hyser blackticka Junghuhnia collabens, grantickeporing Skeletocutis chrysella och gräddticka Perenniporia subacida. Där finns också rikligt med lappticka Amylocystis lapponica, doftskinn Cystostereum murraii, rosenticka Fomitopsis rosea, violmussling Trichaptum laricinum, gränsticka Phellinus nigrolimitatus och rynkskinn Phlebia centrifuga.
Dessutom gjordes enstaka fynd av blodticka Gloeoporus taxicola, kötticka Leptoporus mollis och ullticka Phellinus ferrugineofuscus.

På nydöd stående asp strax N om reservatet fanns gyttrad taggsvamp Creolophus cirrhatus.

På asplåga i skogsmark hittades kandelabersvamp Clavicorona pyxidata. På en asplåga, som tidvis dränks, vid S stranden av Utloppsloken, växte glasporing Antrodiella romellii och
olivskål Chlorencoelia versiformis.

Koralltaggsvamp Hericium coralloides växte 2001 på en björktorraka i den bördiga skogen S om Utloppsloken. Denna torraka fälldes av stormen den 15 nov. 2001.

En fruktkropp av doftticka Haploporus odorus har funnits i minst 10 år på en sälg i reservatgränsen, vid 690888 148647, där många besökare har luktat på den. Den hade 1997 blivit svart på översidan, och det vita hymeniet på undersidan hade krympt. Småningom har två nya tickor vuxit fram längre upp på stammen. I okt. 2001 fanns nya vita hymenier både på den stora gamla tickan och på de två nya tickorna högre upp. Denna sälgstam var länge den enda där arten var observerad. Under inventeringen hittades ytterligare en, strax S om Näckrosloken, strax utanför reservatet.

Bland mykorrhizasvamparna på torrare mark noterades dropptaggsvamp Hydnellum ferrugineum, orange taggsvamp Hydnellum aurantiacum, blå taggsvamp Hydnellum caeruleum, svart taggsvamp Phellodon niger och skrovlig taggsvamp Sarcodon scabrosus.

På fuktigare mark fanns luden skålmurkla Helvella bulbosa, smal hattmurkla Helvella elastica och klubbdyna Podostroma alutaceum. I sumpskogar och på sluttningsmyrar fanns riklig med
rödgul trumpetsvamp Cantharellus lutescens.

Både ovanlig och mycket vacker är en liten släkting till kärrkantarell och mosskantarell, som emellertid inte har något svenskt namn, Arrhenia retiruga, som växte på penselkrokmossa Warnstorfia trichophylla i källan som är skyltad vid vägen vid 690902 148606. Den är tidigare inte funnen så långt norrut.

Diskussion

Reservatet - ett minimalt undantag från den generella exploateringen
Initiativet till reservatbildningen 1924 tycks ha tagits av byråchefen Thorsten Hermelin. Revirjägmästare Otto Klemming höll med. Domänstyrelsen prutade på arealen från 49 till 30 ha. Denna prutning är anmärkningsvärd både med hänsyn till Domänstyrelsens år 1909 uttalade naturvårdsambitioner och till utvecklingen på 1920-talet med rätt snabbt krympande urskogsareal. Hade man då kunnat förutse att endast denna urskogsbit och en till lika stor i Gävleborgs län till slut skulle bli kvar skulle man kanske ha varit frikostigare. Man skulle ha kunnat ta med de 194 ha av urskogskaraktär som år 1924 fanns i avd. 210, 220 och 222 enligt Faxéns skogsindelning. Hade man haft liknande framsynthet vid sekelskiftet kunde man ha avsatt hela den ca 400 ha stora del av Block I som då uppgavs vara oavverkad och som omfattade det nuvarande reservatet och ovannämnda 194 ha.

Lokarna - incitament till reservatbildning?
Varför valde man att undanta just skogen kring lokarna? Liknande läge, kring små vattensamlingar med variabelt vattenstånd, har Hede urskog i Härjedalen och Börningsbergets naturreservat i Hamra. Det leder till att vissa delar av dessa reservat får betydligt högre bonitet och större träd. Det gör det också möjligt att bese skogen inte bara inifrån, utan också utifrån, från andra sidan av den öppning i skogen som vattensamlingen åstadkommer. Kanske vägdes den ena eller andra av dessa faktorer in när man valde att lägga reservaten just där. I varje fall har det i Ensjölokarnas naturreservat lett till att ytterligare naturvärden utöver själva urskogens har bevarats, se nedan under rubriken "Naturvärdenas fördelning mellan olika naturtyper i reservatet".

Trädåldrar
Ganska få åldersbestämningar av träd har gjorts i reservatet. Feodor Aminoff skriver: "Den gamla tallen synes i genomsnitt vara 350-380 år gammal, men även äldre tallar, över 400 år, och stundom rötskadade, finnas. En tall var inemot 475 år … Den enligt uppgift längsta tallen växer i ett friskt-fuktigt läge i en sluttning ner emot St. Ensjöloken och är omkring 33 m lång." Peter Ståhl skriver att tre provborrade tallar var 330, 335 och 360 år gamla.

Dessa åldersbestämningar är intressanta att jämföra med den rekonstruktion av trädåldrarna i Orsa besparingsskog, 250-700 m.ö.h., innan urskogen där började avverkas, som Anna-Lena Axelsson (2001) presenterar i sin avhandling. Hon fann följande procentuella fördelning av trädåldrar för tall och gran:

Ålder Tall Gran
0 - 100 år 8,8 % 20,9 %
100 - 200 43,4 55,3
200 - 300 30,3 18,7
300 - 400 11,8 4,4
400 - 500 3,8 1,1
500 - 600 1,3 0,3
600 - 700 0,4 0,1
700 - 0,3 0,0

Man kan också jämföra med åldersfördelningen i Vienensalo vildmark i gränsområdet mellan Finland och Ryssland, på 65 grader nordlig bredd och 155 m.ö.h., som studerades av Kuuluvainen 2002. De fann följande fördelning av tallåldrar:

Ålder Tall
0 - 100 år 4 %
100 - 200 20
200 - 300 56
300 - 20

Den äldsta tall de påträffade var 525 år.

Tallens livscykel i Ensjölokarna
Tallen är det dominerande trädslaget i Ensjölokarnas naturreservat och dess omgivningar.
I reservatet finns tallar i alla åldrar och döda tallar i alla stadier av nedbrytning. Det inbjuder till ett försök att beskriva tallens livscykel i reservatet.

Trots att det är länge sedan det brann pågår tallföryngring på de flesta ställen. Man ser tallplantor som är några år gamla och sådana som har många decennier på nacken och är små träd. Sådana förekommer också tätt intill stammar av stora gamla levande tallar. Man ser också tallplantor som har stått och kämpat länge utan att komma upp och väntar på sin chans när någon dominerande stortall dör. Strax S om vindskyddet, alldeles intill stigen vid 690902 148646, ligger en stor tall som dog kring början av 1990-talet och föll den 6 sept. 1991. Där ser man hur tillväxten på kringstående småtallar ökade strax efter stortallens död.

Trots att tallen föryngrar sig bra inom större delen av området, finns det delar, där granen ser ut att få större inflytande, framför allt i lägre och fuktigare lägen med högre bonitet.

Stormen den 15 nov. 2001 fällde möjligen någon enstaka frisk levande tall. Däremot fälldes några vid basen rötade stammar, de flesta av dem redan döda och utan det vindfång som barr och smågrenar utgör. Sannolikt har de rötats av grovticka.

Snöbrott drabbar bara unga tallstammar. På de gamla träden är det bara grenar som bryts av snön. Detta är inte heller någon stor skadeorsak i Ensjölokarnas naturreservat.

Under sin livstid drabbas tallen av många smittämnen, som påverkar den mer eller mindre negativt. De svåra angrepp av Gremmeniella abietina, som inträffade under den våta sommaren och hösten år 2000, och som sommaren 2001 gjorde tallskogen brun på många ställen i Sverige, lämnade inga större spår efter sig i Ensjölokarnas naturreservat.

Törskatesvamp Endocronartium pini och tallkräfta Lachnellula sp. finns här i ungefär samma frekvens som i alla tallskogar, ofta tillsammans. De dödar i allmänhet inte sin värd, men lämnar karaktäristiska spår.

Törskatesvampen dödar kambiet, så att toppens barr, bark och småningom även klenare grenar faller och efterlämnar en torr och delvis svartfärgad och kåddrypande spira av död ved. De grenar som utgår nedanför skadan är friska eller angripna bara i sina yttre partier. Efter att toppen är död ökar tillväxten och barrmassan i dessa grenar.

Kräftan ger sår på stammen, ofta många. Dessa har karaktäristiskt utseende: Bottnen är ett vertikalt streck eller en stående oval av naken ved. På bägge sidor om den breder det symmetriskt ut sig skålformiga skrovliga ytor med koncentriska bågformiga linjer av ved bildad som en ärrvävnad och täckt av gamla kådrester. Såren varierar i storlek mellan några centimeter och några decimeter. Fruktkroppar söker man oftast förgäves.
Öster om Lilla loken, vid 690931 148633, står en nyligen död 40 cm grov tall som hade ett kräftsår vid senaste branden, 1855. Botten i såret är kolsvart. Efter branden har kräftan levt kvar och såret utvidgats kraftigt.

Mer djupgående effekter på tallen har de tre tickorna tallticka, grovticka och klibbticka. De har olika angreppssätt och olika verkningar. Tallticka och grovticka ser man mest på tallar som är flera hundra år gamla. Talltickan lever i stammens övre delar och i grenar och dödar sällan tallen. Grovtickan lever i stammens nedre delar och i rötterna, så att stammen småningom bryts i sin nedersta del. Klibbtickan lever både på unga och gamla tallar. Den kan angripa både högt och lågt, dödar snabbt och leder ofta till att stammen bryts några meter upp.

Talltickan förekommer i hela Sverige. Den är specialist på tallens kärnved. Fruktkroppar ses inte förrän tallen har 150 år på nacken och har utvecklat ordentligt med kärnved. Den ger ringröta, som först sitter i kärnvedens yttersta skikt, men som småningom arbetar sig igenom stora delar av kärnveden. Fruktkropparna är hårda, konsolformiga, och sitter oftast högt upp på stammen, men kan finnas även på stammens nedre del eller på grova grenar. De kan bli många decennier gamla. Svampmycelet lever oftast kvar till trädets död (som nog ofta inträffar av annan orsak). Nya fruktkroppar kan växa fram på en fallen stam, men bara under den allra första tiden efter trädets död. Med trädet dör tydligen även talltickans mycel.

Talltickan var förr, när gamla tallar var vanliga, en svår skadegörare, som gjorde många träd värdelösa för trävaruindustrin. Den svarade nog för en stor del av de skadade träd som redovisas t.ex. av Hammarberg 1896-97. Han uppger att mellan en femtedel och en fjärdedel av de stående timmerträden var skadade. För spillkråkan har talltickan alltid varit en hjälpare, eftersom det är mycket lättare för fågeln att göra bohål i en stam som är angripen. När angreppet har gått tillräckligt långt och spillkråkan har försvagat stammen genom sitt bobygge, bryts stammen ibland på den platsen och en upptill öppen torraka, en "skorsten", uppstår. Den kan utnyttjas av slagugglan som boplats, ofta under många sekler, varunder skorstenen blir allt lägre och mer uppsprucken under inflytande av andra svampar och mikroorganismer, av väder, av brand och annan åverkan. Enligt dendrokronologisk datering var medeltiden från tallens död till undersökningstillfället 266 år när 12 boträd för slaguggla provborrades (Bartholin et. al. 2003). Talltickan är tämligen vanlig i Ensjölokarnas naturreservat.

Grovtickans utbredning är koncentrerad till den södra halvan av Sverige, men den förekommer ända upp till Kiruna. Den lever i flera olika trädslag, men i Hälsingland vanligen i gamla tallars nedersta delar och bildar också fruktkroppar på nedersta delen av stammen eller på grova rötter i stammens närhet. Ibland ser de ut att komma upp ur marken. Fruktkropparna är ettåriga, men kan sitta kvar döda i ett par år som mörkbruna skelett, porösa, lätta och spröda. Grovtickan försvagar stammen nedtill så att den lätt bryts av en storm. Angreppet minskar uppåt i stammen och den uppkomna lågan är hård rakt igenom och blir länge kvar som substrat för andra vedlevande svampar. Grovtickan är ganska vanlig inom Ensjölokarnas naturreservat. Fruktkroppar har observerats på tre ställen, i olika väderstreck från lokarna. Eftersom fruktkroppen är ettårig ger observationer av sådana en underskattning av svampens frekvens, särskilt i jämförelse med talltickan. Spåren av angrepp som sannolikt är gjorda av denna art syns på många fler ställen i form av stammar som har brutits nära mark och efterlämnat en splittrad stubbe och en hel låga. Det förefaller som om grovtickan är vanligare i Ensjölokarnas naturreservat än i andra tallurskogar. Troligen på grund av att denna basala röta är så vanlig i området, och talltickan mindre vanlig, är det förhållandevis ovanligt i reservatet med ihåliga talltorrakor, "skorstenar". Grova och långsamt multnande tallågor är däremot mycket vanliga.

Tallticka och grovticka kan förekomma på samma stam, dock ej observerat vid Ensjölokarna.

Klibbtickan är en av landets vanligaste vedlevande svampar. Den ses oftast på gran, men också tämligen ofta på tall. Dessutom angriper den gråal och björk. Den dödar trädet snabbt, eller medverkar till dödens inträde i ett av andra orsaker försvagat träd. Den visar sina fruktkroppar tidigt, på det nyligen döda trädet, som fortfarande har barken kvar. Fruktkropparna är fleråriga, upp till ca 10 år. Rötan är en intensiv brunröta, som försvagar stora delar av stammen. Stammen bryts ofta 2-4 meter upp och tickor fortsätter att komma fram både på högstubben och på lågan.

De liggande tallstammarnas fortsatta öden är svårare att genomskåda. Kanske finns olika successioner av svamparter på talltickeangripna, grovtickeangripna och klibbtickeangripna stammar. Brända lågor (brända i stående skick och sedan fallna, eller brända i liggande skick) föredras av vissa svamparter. De svamparter som i Ensjölokarna oftast fortsätter nedbrytningen av tallstammar som nyligen fallit är främst citronticka Antrodia xantha, timmerticka Antrodia sinuosa, gullticka Skeletocutis amorpha och vedticka Phellinus viticola. Huvudsakligen i något senare skeden förekommer gränsticka, timmergröppa Serpula himantioides, lateritticka, fläckporing och laxticka. På lågor i ljusa torra lägen har vitplätt och tallstocksticka specialiserat sig. Fläckporingen är i området en ovanligt rikligt förekommande art, på tallågor i skuggiga fuktiga såväl som i ljusa torra lägen. Enstaka fynd har också gjorts av nordtagging, kristallticka och kritporing. Stjärntagging kommer in sent och påträffas oftast på gran, men har vid Ensjölokarna setts på tall på två ställen. En ticka som uppträder mycket sent i förloppet och vid Ensjölokarna på flera ställen har påträffats på ved som är mjuk är gräddporingen.

Naturvärdenas fördelning mellan olika naturtyper i reservatet

Talldominerad urskog
Reservatets största naturvärde är förknippat med skogstillståndet. Skogen har aldrig avverkats. Den har urskogskaraktär. Den är talldominerad. Den skiljer sig från alla andra skogar i länet genom den mycket stora mängden av grov levande och död tallved i alla stadier av nedbrytning. Urskogstillståndet medför en ytterst art- och individrik flora av vedlevande kryptogamer och en rik vedinsektsfauna.

Hamra nationalpark har ett liknande skogstillstånd, men inte lika grova stammar. Spår av svedjeodling har nyligen påvisats där (Nordström, 2001). Inga andra urskogar har upptäckts i länet under de 22 år som har gått efter urskogsinventeringen och Ensjölokarnas naturreservat torde därför vara unikt i länet i fråga om talldominerad urskog. Även ur ett norrländskt inlandsperspektiv är Ensjölokarnas naturreservat mycket ovanligt och mycket värdefullt.
Huvuddelen av artfynden och de största naturvärdena i reservatet hänför sig till den urskog som växer här, med dess variationer, från torr talldominerad skog till fuktig grandominerad, inklusive surdråg, småmyrar och småbäckar.
Utloppsloken
Utöver de naturvärden som är knutna till reservatets urskogstillstånd finns sådana som hänger ihop med de speciella hydrologiska förhållandena kring Stora loken och Utloppsloken. Den stora vattenståndsamplituden i Utloppsloken gör att asp, som tål dränkning bättre än övriga trädslag, gynnas närmast loken. Den ger också upphov till ytor av naken eller bara glest bevuxen dy och lågor som ibland ligger på torra land, ibland i vatten. Organiskt material från Stora loken filtreras ut och tas upp i jordlagren söder och sydväst om Utloppsloken när vattnet från Stora loken rinner igenom där. Näringsinnehållet, mullhalten och skogsboniteten blir därigenom mycket höga i detta område. Träden här blir mycket höga och Utloppsloken ligger tätt inramad och beskuggad. Lokalklimatet kring Utloppsloken blir förmodligen därigenom ovanligt fuktigt. I denna i stort sett skuggiga och fuktiga miljö finns dock brynträd, främst aspar, som exponeras ganska starkt för sol. Var och en av dessa miljöfaktorer eller flera av dem tillsammans ger upphov till en mycket ovanlig samling av sällsynta och hotade arter just i denna del av reservatet.

Utvidgning av reservatet
En sällsynt art påträffades utanför reservatet, nämligen tallstocksticka. Området där den finns bör ingå i den utvidgning av reservatet som planeras, trots att det i dag är en ungskog. För övrigt kan en utvidgning av reservatet inte tillföra särskilt mycket ökat artantal utan snarare ökad areal, ökade kvantiteter av nyckelelement och ökade populationer av arter, samt utrymme för framtida naturvårdsbränning.

Speciellt Lars-Ove Wikars har påpekat det starka behovet av bränning för att bevara vissa sällsynta och hotade vedinsekter, som reliktbock Nothorrhina punctata och raggbock Tragosoma depsarium. Han förordar dock inte bränning inom det nuvarande reservatet utan i delar av de områden som läggs till vid en utvidgning.

Citerade källor
Aminoff, Feodor, i Curry-Lindahl, Kai, 1949: Natur i Dalarna.
Axelsson, Anna-Lena, 2001: Forest Landscape Change in Boreal Sweden 1850-2000, Doktorsavhandling, SLU Umeå, Silvestria 183.
Bartholin, Thomas, Delin, Anders, Englund, Åke och Wikars, Lars-Ove, 2003: Hur länge står död tallved? Växter i Hälsingland och Gästrikland, häfte 1/2003.
Broman, Olof Johansson, ca 1720: Glysisvallur.
Domänstyrelsens arkiv, Landsarkivet i Härnösand. Dokument från åren 1869 till 1940.
Hermansson, Janolof och Jonsson, Fredrik, 2003: Inventering av lavar vid Stora Ensjölokarna. Rapport till Länsstyrelsen i Gävleborgs län.
Kuuluvainen, Timo, Mäki, Juha, Karjalainen, Leena & Lehtonen, Hannu, 2002: Tree Age Distributions in Old-Growth Forest Sites in Vienansalo Wilderness, Eastern Fennoscandia. Silva Fennica 36:169-184.
Linder, Per & Elfving, Björn, 1996: Permanenta provytor i urskogsartade bestånd i norra Sverige. Inst. F. Skogsskötsel, SLU Umeå, Arbetsrapport Nr 111.
Linder, Per, Elfving, Björn & Zackrisson, Olle, 1997: Stand structure and successional trends in virgin boreal forest reserves in Sweden. Forest Ecology and Management, 98:17-33.
Svenska Naturskyddsföreningens årsskrift 1928, kort meddelande.
Nordström, Eva-Maria, 2001: Människan i urskogen - vegetationshistoria i Hamra nationalpark. Examensarbete vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå, institutionen för Skoglig Vegetationsekologi.
Renströms arkitektkontor, 1995: Inventering av fäbodvallar i Ljusdals kommun. Del V, Ramsjö socken. Renströms Arkitektkontor HB på uppdrag av Ljusdals kommun.
Skuncke, Folke, i Curry-Lindahl, Kai, 1951: Natur i Hälsingland och Härjedalen.
Ståhl, Peter, 1982: Naturskogar i Gävleborgs län. Länsstyrelsen, nov. 1982.
Wikars, Lars-Ove, 2003 Vedinsekter i urskogsreservatet Ensjölokarna i nordvästra Hälsingland. Rapport till Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Anders Delin

Tillbaka till skrifter