6 juli 2004.
Till red. för Skogsland för publicering
Naturen ett människoverk??
Rolf Segerstedts ledare den 24 juni är så snurrig att vi måste ta om diskussionen från början. Rubriken "Naturvård eller miljardslöseri" anger tonen. Segerstedt ifrågasätter allt. OK, men då måste en analys följa.
Naturvårdstanken spirade för hundra år sedan därför att människan hade tagit för mycket av naturtillgångarna. Björnen var nära utrotning och vattenfallen byggdes ut. Edvard Wibeck såg att bara en enda större bit urskog hade klarat sig undan dimensionsavverkningarna. Den stod kvar därför att flottled inte kunde byggas. Det var Muddus, som sedan blev nationalpark. Gjorde de fel, de som grundlade naturskyddet? Fanns det inget behov? Fanns och finns det ingen orörd natur?
Segerstedts ifrågasättande bygger på ett inlägg från Leif Gren vid Riksantikvarieämbetet (SkogsEko juni 04), som påstår att det aldrig har funnits någon orörd natur i Sverige. Det beror på vad man menar med "orörd". Om man menar att orördheten försvinner när människan sätter sin fot i naturen så har Leif Gren - och Segerstedt - rätt. Om det fordras mer omfattande ingrepp i naturen för att den ska kallas människopåverkad har de fel.
Nomader med fiske, jakt och småningom renskötsel gjorde små ingrepp i naturen. I stora delar av Norrland var detta den enda påverkan som förekom. Jordbrukaren påverkade mera, särskilt i södra Sverige, men en teori säger att bonden byggde vidare på landskapsdanande effekter av djur som mammut, uroxe, visent och andra. Den naturliga lövdominerade skogen skulle alltså ha varit luckig, med ytor där gräs och örter dominerade. Bondens slåtter, bete och hamling skulle ha bevarat delar av denna naturtyp, med växter och djur som var beroende av gamla träd, ihåliga träd, grov bark, död ved eller multnande ved.
Industrisamhället medförde behov av naturvård
Brottet mot orördheten kom med industrisamhället, från 1500-talet
med järnframställning och från 1800-talet med storskaligt uttag
av sågtimmer. Allt brukbart virke flottades ut och sågades. Det
obrukbara saneringshöggs. Man läser i planen för kronoparken
Gräningsvallen i Hälsingland: "De skadade timmerträden afverkas
och lemnas". Majoriteten av dessa skulle ha stått kvar i dag och
tjänat den biologiska mångfalden om inte denna meningslösa instruktion
hade givits.
Segerstedt påstår att vi naturvårdare inte kan se andra värden i skogen än den biologiska mångfalden. Det är dumt och förolämpande. Vi accepterar att virkesproduktion bedrivs på större delen av skogsarealen. Vi fokuserar på det problem på marginalen, som är dagens heta fråga, nämligen hur stor del (1%, 2%, 5% eller 10%) av träden som ska få stå kvar åt de arter som behöver dem på plats och inte i sågar och flistuggar.
Rödlistan håller
Segerstedt hakar på den mobbning av rödlistan som startade 2002.
Till alla mobbare har vi en enkel fråga: Om den av Artdatabanken upprättade
och av Naturvårdsverket stadfästa rödlistan inte är rättvisande,
vilken annan rödlista kan skogsnäringen då presentera? En färsk
indikation på att rödlistan faktiskt håller finns i Håkan
Berglunds avhandling "Biodiversity in fragmented boreal forests",
framlagd i Sundsvall den 23 april i år.
En sak är Segerstedt och vi överens om - det kostar miljarder att ersätta markägarna för naturvård de inte själva bekostar och för att sköta vissa skogsreservat, så att de kan behålla sin flora och fauna. Därför måste de statliga anslagen fortsätta att öka. Vågar vi hoppas på följande rubrik på en kommande ledare av Segerstedt: "Kostnaden för naturvård i skogen är väl använda miljarder".
Nätverket för Naturvård i Svensk Skog
Anders Delin
Björn Mildh