Lavar och vårblommor på ön Gran
Anders Delin
När man ser ön Gran i norra Hälsingland på kartan, och ändå mer när man ser ön från båten, förväntar man sig en annorlunda flora. Ön ligger en mil från kusten och utsätts för hårda vindar och grov sjö från alla väderstreck. Följaktligen är bården av klappersten mycket bred och skogens glesa utposter på denna mark svårt härjade av vind, regn och snö. I klart väder är de också intensivt solbelysta.
Många granar Picea abies har längst ut mot klappern ett tätt täcke av krypande grenar, därovan ett avsnitt helt utan barr och nästan utan grenar, och högst upp en gles och smal grön krona. Anledningen till detta besynnerliga utseende är snöstormar. Barr och grenar som sticker upp ovan snön blästras av skarpa iskristaller och försvinner. Barken blir slät som på en ädelgran Abies. Det mest svårförklarliga är att vissa granar klarar att komma upp över den nivå strax ovan snön där blästringen är som starkast och bilda en topp som kan växa vidare. Förmodligen utvecklas denna topp under en serie av år utan svår vinterstorm.
Tiden, vinden, solen och snön svarar för utvecklingen av olika typer av gammal död ved, inklusive länge stående död granved, som inte är så vanlig i inlandets skogar. Trots att ön sedan urminnes tider har varit fiskehamn, fyrplats, militär bevakningsstation m.m. tycks dess skog ha klarat sig undan mer omfattande avverkningar. Där finns alltså förutsättningar för utveckling av en skog som kan hysa lite ovanligare lavar och svampar.
Men det är inte bara för lavarna som ön ser ut att kunna erbjuda en annorlunda miljö. Även för de kärlväxter som är specialiserade på öppna, trampade och delvis nakna jordar finns en del ställen där klappern ersätts av mer finkornigt material, som under sommartorkan kan se sterila ut, men som under vår och senhöst kan leva upp.
Fiskehamn, gistgård och stigar
Gammelhamn ligger på öns östra sida, vid 687905 159580. Av den
ser man numer bara en vattenfylld fördjupning i terrängen, avskild
från havet av en mäktig strandklappervall och övergödslad
av skrattmåsar, silvertärnor och kanadagäss. I strandlinjen
frodas fackelblomster Lythrum salicaria tillsammans med krusskräppa Rumex
crispus, gåsört Argentina anserina och strandglim Silene uniflora.
Den nuvarande hamnen, 300 meter norr därom, är grävd med handkraft på 1930-talet av män som avlönades av Statens Arbetslöshetskommission. Den ligger i östra änden av den sänka i terrängen, som delar ön i en nordlig och en sydlig del. I samma sänka finns också öns enda källa, utrustad med betongrör för besökarnas vattenbehov. Vid hamnen, som har fungerat som fiskeläge, finns öppna ytor där man hängde upp näten till tork, gistgårdar. De växer nu igen, men mindre ytor hålls öppna av besökarnas tramp. Även i närheten av öns fåtaliga byggnader finns här och var en lågvuxen sliten vegetation.
Fyren står på toppen av den södra öhalvan, men fyrvaktarens hus står tomt, med täta ruggar av vackert blommande narcisser och pärlhyacinter intill väggen och mellan hällarnas rundade upphöjningar. En storskrakhona kom ut genom ett katthål i grunden och flög ut mot havet.
Försvarets personal har också lämnat ön. Samtidigt lämnade de några byggnader, varav en ger nattlogi åt besökare, även åt oss sex som stannade efter Naturskyddsföreningens länsstämma den 15 maj 2004. Byggnaden har döpts till Själstugan, dels efter de sälar som kan ses därifrån, dels på grund av den frid som vilar över platsen.
Naturreservat
Gran är naturreservat, främst för skydd av de ovanliga fågelarter
som häckar där och för sälar, men även av övrig
fauna och flora. Det är framför allt tordmularna, som här har
haft en koloni sedan hundratals år och fortfarande är talrika, åtminstone
ett hundratal. Landets största koloni av tobisgrisslor finns här också,
numer ca 700 par. För fåglarnas skull är det tillträdesförbud
till den nordligaste delen av ön under häckningstiden. Andra delar
av ön är däremot tillgängliga: Markerna kring hamnen, stigarna,
större delen av klapperfälten, grusmarkerna kring de utspridda solitära
rönnarna och tallarna, de av vinden misshandlade granarna och de torra
högstubbarna efter sådana, den tätare tall-granskogen mitt på
ön samt en mycket annorlunda typ av aspskog som fyller en del sänkor
på norra delen av ön.
Fågellivet var rikt när vi besökte ön 15-16 maj, med tordmular och tobisgrisslor som huvudaktörer. Anders Ekholm lyckades upptäcka en svarthakad buskskvätta, som vistades bland buskarna på norra delen av ön så länge som vi ville titta på den. Skärpiplärka, labb och många silltrutar hörde också till fågelupplevelserna.
Brosklavseldorado i aspskogen
Aspskogen i sänkorna mellan hällarna på öns norra del blir
bara drygt fem meter hög och de enskilda träden bara ca 25 cm i diameter.
De åldras och dör på plats, ofta ihåliga när de
faller. Beståndet föryngras successivt. Man ser inga spår av
avverkning eller vedtäkt. De unga 5-10 cm grova stammarna koloniseras först
av bl.a. vägglav Xanthoria parietina och asplav Lecidella elaeochroma.
Småningom blir barken mer fårad och rikligt med brosklavar Ramalina
kommer till, tillsammans med lite slånlav Evernia prunastri, gällav
Pseudevernia furfuracea och luddig skägglav Usnea hirta.
Jag har aldrig sett träd med en så rik påväxt av brosklavar. Där växer mest småflikig brosklav Ramalina sinensis, men även rikligt med vanlig brosklav Ramalina fraxinea och mjölig brosklav Ramalina farinacea. Vid första anblicken var dessa lavar svåra att sortera upp, eftersom de växte intill och även delvis blandade med varandra i samma "buske", men efter någon timme lärde jag mig att skilja arterna. Den vanliga brosklaven hade de längsta och bredaste bålgrenarna, som vid lite högre ålder utvecklade apothecier längs kanterna. Den småflikiga brosklaven hade i allmänhet rikligt med smala flikar i kanten av bålgrenarna och apothecierna samlade mot bålgrenarnas ändar. Den mjöliga brosklaven var som regel i sin helhet smalflikig, med soral i kanterna. Äldre och större exemplar av dessa lavar satt i allmänhet på äldre aspstammar och var oftare angripna av något som fläckade lavbålen svart, kanske en svamp.
Den småflikiga brosklaven är rödlistad därför att den hör hemma på äldre aspar i skog med lång kontinuitet. Där brukar den växa högt upp i aspkronorna, tydligen därför att den är ljusälskande. I den låga aspskogen på Gran får den liknande livsvillkor trots att den växer ända ner emot marken. Även dessa aspar kan vara gamla fast de har små dimensioner, och kontinuiteten har troligen länge varit obruten.
Ladlav
En lav, som jag hade väntat mig att finna och även fann, är ladlaven
Cyphelium tigillare. (I mikroskopet ser man tvåcelliga sporer, vilket
är dess enda säkra skiljemärke från den sydliga sotlaven
Cyphelium notarisii ). Ladlaven har jag känt till och sökt på
gammal exponerad barrträdsved i ett decennium, mest i skogarna i inlandet.
Jag har hittat den på några timrade lador i fjällnära
trakter i Västerbottens län och på naturlig död tallved
på ett ställe i Lappland och två ställen i Gästrikland.
Den växer mycket solexponerat och drar tydligen fördel av sin gula
färg, som lär filtrera bort ultraviolett ljus och skydda svampens
djupare lager och algerna mot ljusskador. Den ena Gästrikelokalen är
en ensam klen torraka på en öppen myr i Järbo. Det andra är
en torr tallgren som vetter mot havet ute på Eskö klubb. Den växer
gärna på ytor där inga andra lavar finns.
På Gran hittade jag ladlaven på död stående granved i mycket vind- och ljusutsatt läge både på norra och på södra halvan av ön, vid koordinaterna 687948 159570 och 687870 159557. Sedan fann Inger Åhslund den även på ett vrak på öns sydostkust, vid 677863 159576. Det är vraket efter en träbåt som under andra världskriget kastades upp av stormen. Den förde med sig estniska flyktingar, som lyckligtvis klarade skeppsbrottet. På denna båt växer laven på några kvadratdecimeter av den del av bordläggningen som vetter mot havet, ungefär 1,5 meter över klappern. Ladlaven måste ha kommit dit efter 1940, så kolonisationen behöver alltså inte kräva extremt lång tid om miljön är lämplig och spridningskällorna är tillräckligt många och inom rimligt avstånd.
Lavar på sten
Klappern kläds av stora mängder svarta lavar som svedlav, glatt navellav
och nordlig navellav Umbilicaria deusta, polyphylla och hyperborea, av ljusare
och mörkare grå skorplavar och av gröna kartlavar av släktet
Rhizocarpon. Enstaka stenar kontrasterade mot dessa med rostfärger. Vid
närmare betraktande såg de ut som svarta järnklumpar med rostfläckar.
I luppen var rostfläckarna skorplavar av två slag, med olika apothecier.
Med hjälp av de förnämliga bilderna i Wirth 1995 kom man lätt
fram till att den ena var ockraröd skivlav Lecidea silacea som är
omgiven av en tunn svart manganoxidskorpa. Den andra var rostkartlav Rhizocarpon
oederi som får sin rostfärg av en järnförening som bålen
utsöndrar. Det är alltså inte vanlig oorganisk rost man ser,
men rost bildad av laven, som växer på en sten av järnmalm.
På block, särskilt på den fågelgödslade norra delen av ön, hittade man rikligt med knölbrosklav Ramalina capitata som drygt centimeterstora vita uppstående buskar.
På grusmark med glest kärlväxttäcke, bl.a. backglim Silene nutans, fanns islandslav Cetraria islandica, snölav Cetraria nivalis och strutlav Cetraria cucullata. Snölaven är inte så ovanlig på starkt exponerade platser i inlandet, t.ex. på hällar längs Ängerån och på gravkullarna i Årsunda. Strutlaven har jag däremot tidigare sett bara i fjälltrakterna.
Vårblommor
Den största blomprakten på Gran vid denna tid står de planterade
lökväxter för, som står intill fyren - gula narcisser och
pärlhyacinter. Med näsan mot backen och starka glasögon kan man
dock avnjuta några vilda arter också, även dessa dock kulturgynnade.
Dels är det på tunen vid några av husen, dels i fyrpersonalens
potatisland vid stigen genom skogen, som tydligen någon brukade år
2003.
Rikligast var nagelörten Erophila verna, som blommade vid hamnen, vid flera av husen och i en tät och nästan obruten matta över hela potatislandet. Vid diskplatsen vid Själstugans gavel växte den också, här tillsammans med blommande backtrav Arabidopsis thaliana, lomme, Capsella bursa-pastoris och vårförgätmigej Myosotis stricta, samt några som skulle blomma senare på året: Krypnarv Sagina procumbens, backglim Silene nutans, bergkårel Erysimum strictum, gul fetknopp Sedum acre, femfingerört Potentilla argentea, strandvial Lathyrus japonicus, gulmåra Galium verum, maskros Taraxacum, kruståtel Deschampsia flexuosa och ängsgröe Poa pratensis.
På den delvis stenlagda planen intill fyrens sydvägg blommade tillsammans med de nämnda prydnadslökarna även både backtrav och sandtrav Cardaminopsis arenosa. Här kunde man bekanta sig med dessa bägge arters skiljekaraktärer och variationsbredd. Det var t.ex. mycket tydligt att småvuxna exemplar av sandtrav har precis så små blommor som backtrav. Från dessa småblommiga sandtravplantor till dem som hade normalstora blommor fanns en kontinuerlig serie av mellanstorlekar. Detta är inte första gången blomstorleken visar sig vara en bedräglig karaktär.
Pors Myrica gale hör ju till vårens allra vackraste blommor, nämligen honblommorna i nyutslaget tillstånd. De lyser bjärt röda när ljuset faller igenom de halvgenomskinliga märkena. De blommade på strandklappern, och vid 687873 159578 fann Lotta Delin en porsbuske med han- och honblommor på samma planta, t.o.m. på samma kvist. Detta var för oss nytt men är enligt Flora Nordica inte okänt. Bengt Jonsell skriver: "Dioecious (or more rarely monoecious) aromatic shrub …".
Många omständigheter gör ön Gran särklassig: Man kommer dit efter en lång båtresa. Ön är mitt i havet, utsatt för hårt väder. Skogs- och strandmiljöerna är ganska lite påverkade av människor. Stränderna är rena. Det finns ingen permanent bosättning. Besökarna är ganska få. Floran är speciell, med väldiga mängder backglim som karaktärsväxt. Skogen är ganska "vild". Havsfågel och säl dominerar luften och vattnet. Artrikedomen må vara begränsad, men arternas livsvillkor framstår här, i den extrema miljön, i vissa fall tydligare än på fastlandet.
Citerad litteratur
Jonsell, Bengt (ed) 2000: Flora Nordica 1. Stockholm
Wirth, Volkmar 1995: Die Flechten Baden-Württembergs, 1 + 2, Ulmer Verlag