Kuntmyrbäcken, Ytterhogdal
Stormhatt, köseven och kransrams
Anders Delin
Gränsen mellan Ramsjö och Ytterhogdal i nordvästra Hälsingland löper över Gåssjöberget, som med utlöpare åt NNV och SSV bildar ett stort massiv, på vilket byn Gåssjö ligger, 400 meter över havet. Sydsydost om byn finns en stor bergkropp av gabbro och NNV om byn finns ett något mindre område med olivindiabas. Bägge dessa basiska bergarter sätter sin prägel på vegetationen inom sina respektive områden. I SSO finns Gåssjösvedjan och i NNV Hinriksberget (Henriksberget) och Kuntmyrbäcken. Bägge dessa områden är sedan länge kända för sin ovanliga flora, där nordisk stormhatt är en av de mer iögonfallande komponenterna. Denna art nämns redan av Wiström 1898 från "Ramsjö, Tefvansjö i Gåssjösvedjan". Lidman rapporterade 1925 stormhatt från "Ytterhogdal, Gåssjö utskog i Henriksberget", vilket är intill Kuntmyrbäcken.
Namnet Kuntmyrbäcken lägger man lätt på minnet. Det är nog ganska unikt i Hälsingland. Däremot är det svårare att förstå vad det betyder. En möjlig förklaring kan hämtas ur Hellquists etymologiska ordbok, som berättar att kunt är en annan form av ordet kont, som betyder näverväska eller ränsel och kommer från finskans kontti. Som så många andra terrängnamn kan även detta ha sitt upphov i en tillfällighet - en viss näverkont som en viss dag spelade en särskild roll på den myren. Ett modernt exempel på detta är "Blåblusen", som är en orienteringspunkt i älgskogen i Arbrå. Någon knöt för länge sedan sin blåblus (arbetsskjorta) kring en ung tallstam, och den blev kvar. I takt med att tallen blir grövre blir blusen allt mer spänd och sitter bergfast.
Kuntmyren är känd för dvärgtätört Pinguicula villosa, som Gottfrid Lidman samlade där 1911 (finns på Riksmuseet, Stockholm) och som Bengt Stridh har sett där på 1980-talet. Denna art och denna myrvegetation har dock inte mycket att göra med Kuntmyrbäcken, som rinner därifrån i nordlig riktning och böjer av österut mot Svartsjön under Hinriksberget.
Rariteter på diabas
Kuntmyrbäcken rinner genom mark, som präglas av den berggrund, som
man inte ser så mycket av, men som enligt berggrundskartan är en
olivindiabas. Den är basisk och har dragit till sig en lång rad för
Hälsingland ovanliga arter. Första gången jag var i detta område
var den 9-10 aug. 1986. I skymningen, inne i tät fuktig skog med högörter,
sprang jag på något obekant blått, som visade sig vara stormhatt
Aconitum lycoctonum ssp. septentrionale. Jag fann också köseven Agrostis
clavata i en rotvältegrop efter en gran Picea abies. På den tiden
var jag inte bekant med skogsrör Calamagrostis chalybaea, men i Jämtlands
kalktrakter har jag senare lärt mig var den brukar växa, tillsammans
med stormhatt, torta Cicerbita alpina och kransrams Polygonatum verticillatum.
Det var bl.a. för att söka skogsröret som jag återigen reste till Kuntmyrbäcken den 6 aug. 2004. Jag hittade inte heller nu detta gräs, men en mängd andra intressanta arter. Denna artikel ska handla om observationerna 1986 och 2004, som gjordes inom området 689195 147692 - 689234 147716 - 689228 147744 - 689200 147730.
År 1986 var området till stor del skogklätt. 2004 fanns ett stort hygge centralt i området, i den sluttning mot NV som befinner sig ovanför och SO om Kuntmyrbäckens nedersta del. Hygget såg ut att vara 4-5 år gammalt, var nyligen skogsplanterat men fortfarande gräs- och örtdominerat. Enstaka stora sälgar Salix caprea stod kvar på hygget. Skogen på bägge sidor om bäcken och mellan denna och skogsbilvägen var sparad. Där stod alltså en åtminstone hundra meter bred remsa orörd kvar. Det visade sig att den speciella kärlväxtfloran fanns både på hygget och i den kvarlämnade skogen.
Det är Bert Anderssons förtjänst att skogen längs bäcken är kvar. Han har informerat markägaren om de mycket ovanliga naturvärden som finns där och tydligen lyckats få bolagets acceptans för att lämna den. Liknande vegetation som vid Kuntmyrbäcken finns enligt honom även inom ett område vid Våltjärn och bäcken som rinner norrut därifrån på Hinriksbergets västra sida samt ytterligare ett fuktigt stråk parallellt med denna bäck. Förutom den ovanliga kärlväxtfloran med stormhatt har Bert hittat följande vedsvampar i området: Blackticka Junghuhnia collabens, rosenticka Fomitopsis rosea, gränsticka Phellinus nigrolimitatus, doftticka Haploporus odorus och gräddticka Perenniporia subacida.
Kärlväxtfloran vid Kuntmyrbäcken och upp emot Hinriksberget är mycket artrik. Förutom de vanliga skogsarterna finns här en mängd bäckstrands- och sumpskogsarter och arter som hör till lågört-, högört- och ormbunkstyperna av granskog, många av dem starkt kalkgynnade. Här hittades dvärglummer Selaginella selaginoides, ängsfräken Equisetum pratense, ormrot Bistorta vivipara, norrlandsarv Stellaria borealis, grässtjärnblomma S. graminea, skogsstjärnblomma S. longifolia, lundarv S. nemorum, stormhatt, trolldruva Actaea spicata, kabbleka Caltha palustris, smörblomma Ranunculus acris, revsmörblomma R. repens, bäckbräsma Cardamine amara, sumpfräne Rorippa palustris, slåtterblomma Parnassia palustris, älggräs Filipendula ulmaria, humleblomster Geum rivale, hägg Prunus padus, tibast Daphne mezereum, mossviol Viola epipsila, fjälldunört Epilobium hornemannii, bergdunört E. montanum, kärrdunört (även vit) E. palustre, strätta Angelica sylvestris, hundkäx Anthriscus sylvestris, ögonpyrola Moneses uniflora, vitpyrola Pyrola rotundifolia, vattenmåra Galium palustre, sumpmåra G. uliginosum, brunört Prunella vulgaris, dyveronika Veronica scutellata, majveronika V. serpyllifolia, skogstry Lonicera xylosteum, vänderot Valeriana sambucifolia, torta, borsttistel Cirsium helenioides, kärrtistel C. palustre, kärrfibbla Crepis paludosa, hästhov Tussilago farfara, ormbär Paris quadrifolia, liljekonvalj Convallaria majalis, kransrams, korallrot Corallorhiza trifida, grönkulla Dactylorhiza viride, skogsfru Epipogium aphyllum, knärot Goodyera repens, spindelblomster Listera cordata, svartfryle Luzula sudetica, vispstarr Carex digitata, spädstarr C. disperma, rankstarr C. elongata, knagglestarr C. flava, repestarr C. loliacea, skogssäv Scirpus sylvaticus, brunven Agrostis canina, rödven A. capillaris, köseven, fjällven A. mertensii, lundelm Elymus caninus, rödsvingel Festuca rubra, bergslok Melica nutans, hässlebrodd Milium effusum, fjälltimotej Phleum alpinum, lundgröe Poa nemoralis, ängsgröe P. pratensis och kärrgröe P. trivialis.
Hygget överflödade av höga örter och gräs, med stora mängder mjölke Epilobium angustifolium, hallon Rubus idaeus, lundelm, hässlebrodd och stormhatt. Där dessa inte var så dominerande, i körspår eller andra luckor i det höga växttäcket, fanns på flera ställen massor av köseven med riklig blom och fruktsättning, t.ex. vid 689203 147725 och 689200 147723. Vid 689229 147728, intill vägen, strax utanför hygget, fanns köseven på naken sand på botten av en torr bäckfåra.
Norrlandsarven, sumpfränet och den vita kärrdunörten fanns i ett surdråg på hygget vid 689203 147725 och fjälltimotejen i närheten. Alla dessa förekom mycket sparsamt.
I en liten vät vid sidan av bäcken, vid 689208 147714, fanns rankstarr tillsammans med vattenälskande arter som revsmörblomma, kabbleka, dyveronika och flaskstarr Carex rostrata.
Skogsfru under sälg
Skogsfrun fanns i typisk miljö, tillsammans med sälg i tät mörk
fuktig skog med gran och lövträd, några tiotal meter från
bäcken vid 689211 147714. Fältskiktet var mycket glest. Stormhattplantorna
hade få men stora blad och inga fertila skott. Även övriga arter
i fältskiktet stod glest: ängsfräken, ekbräken Gymnocarpium
dryopteris, hultbräken Phegopteris connectilis , stenbär Rubus saxatilis,
harsyra Oxalis acetosella, mossviol, ögonpyrola, vitpyrola, lingon Vaccinium
vitis-idaea, linnea Linnaea borealis, gullris Solidago virgaurea, ormbär,
ekorrbär Maianthemum bifolium, korallrot, grönkulla och knärot.
Kranshakmossa Rhytidiadelphus triquetrus dominerade i bottenskiktet. Några
mycket stora sälgar (45, 50 och 60 cm diameter) var närmaste grannar
till de tretton blommande skogsfruskotten. En av sälgarna låg ned
men levde, och hade på stammen stora mängder lunglav Lobaria pulmonaria
och två doftande dofttickor. På andra sälgar i närheten
av bäcken fanns stuplav Nephroma bellum, luddlav N. resupinatum, korallblylav
Parmeliella triptophylla, skrovellav Lobaria scrobiculata och barkkornlav Lopadium
disciforme.
Kransramsen höll sig intill bäcken, där även lundelm och stormhatten var talrika. Alla dessa fanns på många ställen längs bäcken från 689195 147692 till 689222 147710. På en rotvälta vid 689217 147709 växte långskaftad ärgspik Microcalicium arenarium.
Från 689229 147728, vid vägen, till 689228 147744, i sluttningen upp emot Hinriksberget, fortsatte den frodiga och artrika vegetationen med bl.a. stormhatt. Där stod skogen kvar och det fanns rikligt med asp Populus tremula. De grova stammarna hade för länge sedan ringbarkats och var nu döda. Många hade fallit och låg i högar. Yngre levande asp fanns i mindre mängd. På en barrträdslåga fanns här vedtrappmossa Anastrophyllum hellerianum och på asplågor kandelabersvamp Clavicorona pyxidata och flatskål Peziza repanda. I detta stråk fanns rikligt med skogstry och trolldruva. En gärdsmyg for omkring och skällde och en älg hade lämnat avtryck av sin stora kropp intill en källa.
Oklar bevarandesituation för ett av landskapets finaste
skogsområden
Två dagars inventering i detta område har resulterat i mängder
av intressanta fynd, som gör platsen till en av de intressantaste i Hälsingland
i fråga om kärlväxter, mycket intressant även i fråga
om kryptogamer. Dess möjligheter är nog inte uttömda. Den basiska
bergartens utbredning på kartan är betydligt större än
den yta jag har besökt. Platsen är avlägsen och sällan besökt
av människor. Fortfarande går det nog att göra lite botaniskt
pionjärarbete i området.
Som vanligt är skogsbruket först, och naturinventering och naturskydd kommer på efterkälken. Sannolikt var området dimensionshugget när jägmästaren Gottfrid Lidman botaniserade där i början av 1900-talet. Vilka naturvärden som har försvunnit i samband med gamla och nya avverkningar i området kan vi bara ana: Urskogen är borta sedan länge, de gamla grova asparna är nyligen dödade, möjliga lokaler för skogsfru är förvandlade till hygge, grova sälgar är friställda och deras lavflora förändrad. Bolaget har lämnat ett stråk längs bäcken. Det finns ännu i december 2004 inte redovisat på Skogsstyrelsens hemsida bland "Skogens pärlor".
En art har tillkommit genom skogsbruket: Rödnarv Spergularia rubra, som blommade vackert på vändplanen, där den förlängda vägen slutar, intill Kuntmyrbäcken.
Citerad litteratur
Hellquist, Elof. 1993. Svensk etymologisk ordbok. Gleerup, Malmö.
Lidman, Gottfrid. 1925. Några anteckningar om Hälsinglands flora.
Svensk Bot. Tidskr. 19:84-97.
Wiström, P. W. 1898. Förteckning öfver Helsinglands Fanerogamer
och Pteridofyter. Vimmerby.