14 maj 2004
Till Red. för Sveriges Natur för ev. publicering

Ju sällsyntare - desto mer värt att försvara

Det som har slagit mig vid läsningen av de första decenniernas årsskrifter från Svenska Naturskyddsföreningen (1910-) är att partsmotsättningen och problemen var desamma som de är i dag, liksom de tankar och formuleringar som bar SNF framåt. Den stora skillnaden är att då fanns fortfarande stora orörda skogar och forsar kvar, medan de nu är reducerade till skärvor och skuggor.

En annan stor skillnad är att trots att krisen då var mindre akut än den är i dag så var kritiken mot exploatörerna skarpare.

Finns någon anledning att fortsätta med föreningens för närvarande tämligen återhållsamma kritik? Borde inte försvaret av den sista procenten av en naturtyp vara skarpare än försvaret av den näst sista?

Naturvårdsidén och dess motpart
Naturvårdsidén, den ideella naturvården, Svenska Naturskyddsföreningen och naturvårdslagen är från början intimt sammanlänkade. De är motkraften mot "... snikenhetens och vinningslystnadens vandalisering af vår härliga svenska natur" (presentation av SNF:s första årsskrift, 1910, på löst blad)

I oktober 1908 formulerades naturvårdsidén med bl.a. följande ord: " … den alltmera framträngande kulturen hotar stora delar af vår inhemska natur med undergång. Våra få återstående ängsmarker upplöjas, våra skogar nedhuggas och bli sedan i bästa fall föremål för skogskultur, våra myrar utdikas, våra sjöar uttappas, våra vattendrag regleras. …… behöfver skydd utverkas åt en hel del djur- och växtarter, som eljes skulle drabbas af ett snart utrotande, samt delar af det naturliga landskapet bevaras, där sådant utan olägenhet kan ske." (Upprop om bildande af en förening för naturskydd, refererat i Sveriges Natur, årsskrift 1910, sid. 20)

Som avslutning av den skildring av SNF:s bildande som föreningens förste sekreterare, Thor Högdahl, skrev i årsskriften 1910 läser man följande: "Till sist må kraftigt betonas, att naturskyddsföreningen ingalunda ställer sig oförstående eller fientlig gent emot det praktiska lifvets krav och odlingens och industriens sunda utveckling. Hvad vi naturskyddsvänner vilja söka bekämpa är endast den tanklöshet och likgiltighet eller det hänsynslösa förvärvsbegär, som tar sig uttryck i uppenbar vandalisering af naturen, samt den råa materialistiska tidsanda, som rycker på axlarna åt alla ideella sträfvanden och icke vill erkänna de estetiska krafvens berättigade plats vid sidan af praktiska och ekonomiska hänsyn." (Sveriges Natur, årsskrift 1910, sid. 23)

Hettan i engagemanget är uppseendeväckande. Svenska Naturskyddsföreningens credo formulerades av Karl-Erik Forsslund:

"Skall allt det levande gamla
från urtid och hedenhös
för dagens härskare ramla,
för stundens vindar förströs?

Skall allt det väldiga vilda
ha trotsat sekler av strid
för att med krafter förspillda
bli slav åt en krämaretid?

Se, bergen med jorden jämnas
och skogarna fylla var fjärd.
Blott spillror som minnen lämnas
åt dömande eftervärld!

Var ljungande fors i fjällen,
som höjer stark och fri
sin högsång i sommarkvällen,
en mumlande träl skall bli.

Från jorden för alltid skall vika
saga och äventyr,
när en gång snålt vi dika
vår sista hjortronmyr.

Kring allt, som växer och blommar
i frihet och högrest prakt,
kring vildmarkens helgedomar,
kom låt oss trogna slå vakt!"

(Flera andra verser utelämnade. Dikten är de första ord som SNF publicerade. De finns på första textsidan i SNF:s första skrift, årsskriften 1910, sid. 5-7)

Stora Sjöfallets utbyggnad - SNF:s första stora interna strid
Stora Sjöfallets Nationalpark bildades 1909 för att bevara ett storslaget vildmarksområde med urskog, med några av de sista resterna av den svenska björnstammen och med ett internationellt uppmärksammat vattenfall, som beskrevs som Europas största.

Svenska Naturskyddsföreningen bildades samma år, och dess blivande vice ordförande, Einar Lönnberg, avgränsade nationalparken på Vetenskapsakademiens uppdrag .

Det dröjde inte längre än tio år innan Stora Sjöfallets Nationalpark utsattes för det ingrepp, som skakade inte bara SNF utan alla naturvårdsintresserades förtroende för Sveriges hantering av naturvårdsfrågan.

Kristiden under första världskriget gav grogrund för tanken att bättra på energitillförseln genom utbyggad av Stora Sjöfallet. Utan egentlig debatt genomdrev Vattenfallsstyrelsen en politisk process som utmynnade i att Riksdagens båda kamrar den 27 aug. 1919 medgav utbyggnad, trots att fallet skyddades som en del av nationalparken. Beslutet gav upphov till kommentarer, som efter fullbordat faktum i flera fall blev mycket bittra.

En som reagerade mycket skarpt var SNF:s sekreterare Thor Högdahl. Hans debattartikel under rubriken "Stympandet av Stora Sjöfallets nationalpark. Ett sorgligt nederlag för naturskyddet" i årsskriften 1920 (sid. 137-140) innehåller följande formuleringar:
"Så hade då vår värdefullaste nationalpark, ramen kring hela norra Europas mäktigaste vattenfall, den sista någorlunda trygga tillflyktsorten för vår utdöende björnstam, lika tyst som plötsligt slitits ur naturskyddets armar! -- Men mera än så: Hela nationalparksinstitutionen, naturskyddets ansvarsmättade grundidé, A. E. Nordenskiölds stora tanke, som vi tio år tidigare sågo förverkligad, och på vilken vi trodde oss i lugn och ro kunna bygga vidare, hade blivit skakad i sina grundvalar. Urtimabeslutet (beslutet vid en extrainkallad riksdag, AD:s kommentar) av 1919 innebar det blodigaste hån icke blott mot det av 1909 års riksdag träffade avgörandet i nationalparksfrågan, utan mot allt vad naturskydd och naturskyddslagar heter!
Och orsaken till det skedda? -- Ja den ligger först och främst i det för hela vårt samhällsliv och vår kultur fruktansvärda faktum att storindustrien representerar en makt, som står över lagen, över folket, och mot vilken man i dessa mammonsdyrkans tider icke dristar att höja ett ord."

Få hade väl tidigare i så skarpa ordalag konfronterat etablissemanget (trots att den termen inte användes) i form av det nationalekonomiska och privatekonomiska intresset. I varje fall ledde Thor Högdahls artikel till splittring i SNF:s styrelse.

I samma årsskrift, 1920, på sid. 171, under rubriken "Förklaring" skriver Alarik Behm, Thorsten Hermelin, Henrik Hesselman, Einar Lönnberg och Henr. Munthe, styrelseledamöter i SNF, bl.a. följande om Thor Högdahls artikel: "…. Särskilt uttala vi vårt bestämda och skarpa ogillande av författarens behandling av frågan om Stora Sjöfallets nationalpark. Ehuru vi för vår egen del djupt beklaga, att nationalparkens karaktär kommer att förändras genom den planerade anläggningen, anse vi att naturskyddssträvandena i vårt land kunna taga en allvarlig skada, om konflikter mellan naturskyddet och viktiga, för vårt land betydelsefulla ekonomiska intressen behandlas på det föga ansvarsfulla sätt, som skett i nämnda uppsats. Vi anse, att det är en av föreningens viktigaste uppgifter att söka få till stånd ett gott och förtroendefullt samarbete med industriens och andra praktikens män, så att de ingrepp i vår natur, som äro oundgängligen förknippade med utnyttjandet av vårt lands naturtillgångar, må ske på ett sådant sätt, att naturbilden så litet som möjligt kränkes. Då sistnämnda uppsats genom sin form är ägnad att försvåra ett sådant samarbete och dessutom kan ställa föreningens verksamhet och avsikter i en skev dager hos de beslutande statsmakterna, förklara vi att nämnda uppsats … må få stå för författarens egen räkning."

Vid SNF:s styrelsesammanträde den 4 maj 1920 avgick Th. Hermelin och Einar Lönnberg ur föreningens styrelse på grund av denna konflikt.

Thor Högdahl svarade i samma årsskrift på sid. 171-172 med bl.a. följande ord:
" … De här ovan framställda anmärkningarna mot undertecknads uppsatser (den andra handlade om rovfågelfångsten med sax, AD:s kommentar) gälla visserligen deras form. Men form och innehåll äro i båda dessa uppsatser så innerligt förenade, att en anmärkning mot den ena även måste gälla det andra. Och jag beklagar därför, att ingen av undertecknarne av genmälet ansett sig böra ingå på ett bemötande i sak. Jag har skrivit dessa båda uppsatser just i känslan av det djupaste ansvar gent emot naturskyddssaken och föreningen. (Thor Högdahls egen kursivering, AD). Vad som möjligen skulle kunna tydas som kritik mot 'de beslutande statsmakterna' torde få anses som tämligen milt och oskyldigt i jämförelse med de flesta uttalanden av samma art, som lyckligtvis, tack vare vår svenska tryckfrihet (TH:s egen kursivering, AD), dagligen och stundligen kunna läsas i tryck.
….
Vad jag beträffande den sorgliga Stora Sjöfalls-historien framför allt velat fästa uppmärksamheten på är - förutom vetenskapsakademiens, eller rättare dess naturskyddskommittés beklagliga undfallenhet - själva den tidsanda, som givit näring åt dogmen om storindustriens självskrivna och nästan oantastliga supremati gentemot andra nationella intressen, och som över huvud gjort det möjligt att Europas märkligaste nationalpark, över vilken vi svenskar i tio år med allt skäl varit så stolta, blivit stympad och i grund förstörd, utan föregående grundlig utredning och utan att det i tillgängliga handlingar med ett ord påvisats vad som gjort detta offer nödvändigt vid en tidpunkt, då man ännu äger så mycket outnyttjad vattenkraft inom närmare räckhåll. … "

Konsekvenserna av denna strid inom SNF blev att Thor Högdahl satt kvar, medan två av hans kritiker, Thorsten Hermelin och Einar Lönnberg, avgick ur styrelsen. Uppenbarligen accepterade föreningens majoritet den skarpt formulerade kritik, som Thor Högdahl framfört.

I dag borde kritiken vara ändå skarpare
Kritiken mot "... snikenhetens och vinningslystnadens vandalisering af vår härliga svenska natur" borde vara än skarpare i dag, när vandaliseringen har kommit så mycket längre, när
75 % av den utbyggbara vattenkraften är utbyggd, när hela bygder har dränkts under vattenmagasin, när de flesta älvarna inte längre har någon strandzon, när så gott som all urskog nedom fjällskogen är borta och när det knappt går att hitta ett enda gammalt träd och bara få fullvuxna.

Varför är kritiken mindre skarp i dag? Har vi till den grad vant oss vid exploatörernas förödande förvandling av vårt land, att vi inte ser vad som har hänt? Har vi så införlivats i överkonsumtionssamhället att vi inte orkar eller vill hävda en annan linje? Har vi blivit så 'civiliserade', att vi känner oss som fränder med dem som under slutet av 1800-talet berömde sig för sin 'civilisatoriska gärning', sågverkspatronerna, som proletariserade den norrländska allmogen. Har vi som aktieägare blivit så strömlinjeformade, att vi faktiskt värderar pengar högre än natur?

De sista resterna är värdefullare än de näst sista
Oavsett vilken anledningen är till denna vår lama acceptans av exploatörernas oregerliga framfart, så är den sakligt sett obefogad. Det är inte bara guld som är dyrbart på grund av sin sällsynthet. Sällsynta arter, som med åren blir än mer sällsynta har högre prioritet i bevarandearbetet än vanliga arter. De sista resterna av en exploaterad naturresurs är värdefullare än de näst sista, och motiverar ett starkare försvar.

Så låt oss skärpa tonen och hävda vår mening. Det är vi som har lärt oss att känna och att älska naturen. Det är vi som ser hur den misshandlas. Det är vi som är dess talesmän och advokater. Låt oss skärpa tonen i vår kritik av hänsynslösa exploatörer.

Anders Delin

Litteratur
Haraldsson, Désirée, 1987. Skydda vår natur! Svenska Naturskyddsföreningens framväxt och tidiga utveckling. Bibliotheca Historica Lundensis 63. Lund. Studentlitteratur
Schaar, Christian, 1978. naturskyddsbegreppet i Sverige. Ursprung, historik och innebörd. Lunds universitet. Meddelanden från växekologiska institutionen nr 35.
Starbäck, K. Motion nr 194, riksdagens andra kammare, AK 1904. Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående skyddsåtgärder för vårt lands natur och naturminnesmärken.
Vedung, Evert och Magnus Brandel. 2001. Vattenkraften, staten och de politiska partierna. Falun. Nya Doxa
Ödmann, Ella, Bucht, Eivor & Nordström, Maria. 1982. Vildmarken och välfärden. Om naturskyddslagstiftningens tillkomst. Stockholm. Liber

Tillbaka till artiklar