SNF: Avsätt Bo Dockered från Sveaskog

Staten bör överväga om Sveaskogs ledning har viljan att utveckla den
skogsförvaltning som regering och riksdag vill ha. Bo Dockered bör
avsättas omgående, skriver SNF i Göteborgsposten idag.
2004-02-07

I byn Valvträsk i Norrbotten ställer sig människor i vägen för
avverkningsmaskiner för att rädda skogen på Sörfligget. Ingen annan skog i
trakten är lika viktig för byborna. Skogen på Sörfligget ägs av oss alla
gemensamt. Den som beordrat fram skördarna är statsägda Sveaskog, som har
riksdagens och regeringens uppdrag att förvalta statens skogar "på ett
föredömligt sätt ur både produktions- och miljösynpunkt". Sveaskog avbröt
ensidigt vidare samråd med Valvträskborna och Svenska
Naturskyddsföreningen. Dialogen hade ju pågått så länge.

Den som ska vara föredöme borde förstå att samtal inte kan bedömas efter
hur länge man pratar. Det avgörande är hur bra man lyssnar. Sveaskogs
agerande i Valvträsk är allt annat än föredömligt. Det blir ännu mer
allvarligt genom att det är en del i ett större mönster.

Ändå började det så bra. Ganska snart efter det att Sveaskog blivit
landets största skogsägare (18 procent av all skog i Sverige, 3,5 miljoner
hektar) deklarerade bolaget att man skulle avsätta 20 procent av markerna
för naturvårdsändamål. Det är en betydligt högre ambitionsnivå än de andra
stora skogsbolagen och väsentligt mer än vad som krävs enligt de kriterier
man åtagit sig att följa inom ramen för certifieringssystemet FSC (Forest
Stewardship Council). I dag vet vi inte vad vi ska tro.

Hur kan den som avsätter 700 000 hektar finna skäl att krossa en liten
Norrlandsbys livskvalitet för 30 hektars skull? Att skogen inte har några
stora biologiska värden är inte ett giltigt svar. Sveaskog har tydligare
än kanske någon annan skogsägare markerat att våra skogar också är till
för människors välbefinnande.

Ovilliga att lämna material
Sveaskog har ännu inte på kartor redovisat var de 20 procent som ska
skyddas ligger. De landskapsplaner som finns på bolagets hemsida är
ofullständiga exempel och Sveaskog har varit ovilligt att lämna ut
fullständigt material. Lokalbefolkning och naturvårdare kan därför inte
bedöma vare sig om Sveaskog lever upp till sitt åtagande eller om bolaget
skyddar "rätt" områden. Alla förväntas vi, liksom Valvträskborna,
acceptera att det är nödvändigt att avverka just där Sveaskog sätter
fingret på kartan.

Tyvärr är träffsäkerheten i Sveaskogs landskapsplaner inte särskilt god.
Under de senaste två åren har medlemmar i Svenska Naturskyddsföreningens
skogsnätverk runtom i landet noterat åtminstone ett dussin
Sveaskogsavverkningar i skogar med höga naturvärden. Bakom namn som
Svartåmyran, Trygåskölen, Barsele och Rislandet finns hyggen i
nyckelbiotoper och planerade naturreservat, avverkning av flerhundraåriga
tallar och vägdragning genom områden med rika förekomster av rödlistade
arter.

En del planerade avverkningar har stoppats efter det att vi slagit larm, i
andra fall har vi kommit för sent. De fall vi dokumenterat är sporadiska
nedslag, men de ger oss inga skäl att tro att skyddsvärda skogar står
säkrare på Sveaskogs marker än på andra storskogsägares. För den som ska
vara ett föredöme är mängden misstag oacceptabelt stor.

Platåbergen Halle- och Hunneberg i Västergötland är viktiga turistmål och
närströvområde för närmare 100 000 invånare i Trollhättan och Vänersborg.
Sveaskog profilerar sig starkt som leverantör av naturupplevelser, men har
i praktiken satsat mindre på naturvård och friluftsliv på bergen än någon
av de tidigare statliga förvaltarna. Nu ska bergen bli ekopark - ett
flaggskepp i naturvårdsflottan. Exakt vilka åtaganden Sveaskogs ekoparker
rymmer vet ännu ingen utanför bolaget. Planerna för Halle- och Hunneberg
är ambitiösa, men det återstår att se om Sveaskog är beredd att ge den
lokala förvaltningen de resurser som krävs för att förverkliga dem.
Hittills har Sveaskogs omsorger om friluftsliv och naturupplevelser på
Halle- och Hunneberg, pärlor i det statliga skogsinnehavet sedan Gustav
Vasas tid, snarare pekat mot förfall än föredömlighet.

Till detta och mer av samma slag måste man så lägga det frontalangrepp på
naturvårdspolitiken och det nationella miljömålet för skogen som Sveaskogs
ordförande Bo Dockered gjorde i höstas. Ett budskap var att bildandet av
nya reservat i skogen borde bromsas, till dess att Naturvårdsverket
presenterat en samlad reservatsstrategi och utrett vilka skyddsvärden som
finns i befintliga reservat. Så kan man förstås göra - förutsatt att
skogsbruket under tiden avstår från att avverka. I annat fall kommer ju
många av de skogar som naturvårdsstrategin ska omfatta att vara borta när
strategin är klar.

Beräkningar utan mening
För övrigt återstår det fortfarande för Dockered att förklara sin oro över
att 440 000 hektar reservat i den statliga naturvårdspolitiken hotar 2 600
jobb, samtidigt som han inte med ett ord kommenterat konsekvenserna för
sysselsättning av Sveaskogs eget åtagande att undanta 700 000 hektar från
skogsbruk. Sannolikt vet han, mot bakgrund av den faktiska utvecklingen,
att den sortens räknestycken inte är meningsfulla. Sedan 1990 har
avverkningsvolymen i Sverige ökat med 30 procent, samtidigt som
sysselsättningen i skogsindustrin minskat med 20 procent och i skogsbruket
med 50 procent. Det intensiva kalhyggesbruk som pågått i ett halvt sekel
har minskat den värdefulla gamla skogen dramatiskt och hotar
skogslandskapets 2 101 rödlistade arter.

I dag kommer storskogsbruket tillbaka i många bygder för att ta en del av
det som lämnades tidigare. Att det sker beror sannerligen inte på att
naturvården lagt under sig stora arealer. När det nuvarande miljömålet för
skyddade skogar - förhoppningsvis - är uppnått år 2010 kommer skogsbruket
fortfarande att förfoga över 97 procent av skogsmarken i alla delar av
landet, utom i skogarna längs fjällkedjan. Där är omkring 40 procent av
skogen skyddad. Skogsbruket tycker om att ta in dessa arealer i
helhetsbilden, utan att någonsin påpeka att statens fjällnära skogar ännu
för 20 år sedan var helt undantagna från skogsbruk, eftersom Domänverket
ansåg det biologiskt och ekonomiskt oförsvarligt att avverka där.
Dockereds angrepp på naturvårdspolitiken har en koppling till händelserna
i Valvträsk. Om styrelseordförandens bild av en naturvård som breder ut
sig över alla gränser genomsyrar Sveaskog är det inte svårt att förstå
varför byborna talar för döva öron. I Valvträsk markerar Sveaskog med
maktspråk det Dockered säger i debatten.

Det är därför hög tid för ägaren, staten, att på allvar överväga om
Sveaskogs ledning har de värderingar och den vilja som krävs för att
utveckla den föredömliga skogsförvaltning regering och riksdag vill ha. Vi
tvivlar starkt på den nuvarande styrelsens förmåga. Och vi är helt på det
klara med att åtminstone Sveaskogs ordförande Bo Dockered bör avsättas per
omgående.

Mikael Karlsson,
ordförande Svenska Naturskyddsföreningen

Jonas Rudberg,
skogshandläggare Svenska Naturskyddsföreningen
Debattartikeln i Göteborgsposten

Tillbaka till artiklar