Dagens utarmning av skogslandskapet förutsagd 1948

Anders Delin

Den troligen oöverträffade utforskningen av Nordens barrskogslavar, Sten Ahlners odyssé på lättviktsmotorcykel på 1930- och 1940-talens skogsvägar, publicerad i hans doktorsavhandling 1948, dyker ofta upp som bas för jämförelser med dagens situation för sällsynta och rödlistade lavar på barrträd. I denna tjocka bok finns också ett kapitel, som kanske inte citeras lika ofta, men som innehåller prognoser som dagens naturvårdare i skogen borde känna till och dra slutsatser av. Det är ”De nordiska barrträdslavarnas förhållande till kulturen”.

Sten Ahlners mycket stora erfarenhet av skogsmiljöer, skogslavar och skogsbruk i hela den boreala delen av Norden gjorde det möjligt för honom att förutse en hel del av det som vi nu ser fullbordat. Om hans prognoser hade tagits tillvara i ett uppriktigt och ambitiöst bevarandearbete för sextio år sedan skulle många lavarters hotsituation i dag ha varit mycket lindrigare.

Dagens naturvårdare kan lära av Ahlners kunskaper om de olika arternas ståndortskrav och verifiera hans bedömningar av de hot som vilar över dem. Tyvärr har dock dagens naturvårdare inte längre den handlingsfrihet som fanns vid mitten av 1940-talet. Större delen av den skog, som man då kunde ha byggt ett nätverk av reservat på, finns inte längre. Den variation i skogsbruksmetoder som man hade då finns inte heller när kalhyggesbruket är den enda av näringen accepterade metoden.

För att göra Ahlners erfarenheter och prognoser lättare tillgängliga har jag skrivit av det aktuella kapitlet. Mellan fyrkantsparenteser [] har jag kompletterat hans text med de nu gällande namnen på de lavar det är fråga om, liksom även en del andra förtydliganden som jag har gjort. För att lyfta fram de delar av kapitlet som innehåller de viktigaste prognoserna har jag använt fet stil.

Förklaringar till termer som beskriver kulturberoende har jag tagit från Malmgren 1978.

”De nordiska barrträdslavarnas förhållande till kulturen”

Ur: Ahlner, Sten 1948. Utbredningstyper bland nordiska barrträdslavar. Acta Phytogeographica Suecica, vol. 22, Uppsala, sid. 128-132.

”Frågan om de nordiska barrträdslavarnas förhållande till den mänskliga kulturen är ett invecklat problem, som kan skärskådas från olika synpunkter. För en och samma art kunna nämligen vissa former av människans inflytande verka i ogynnsam riktning, andra åter i gynnsam. Ju vidare artens ståndortsamplitud är, desto flera sidor har ifrågavarande problem. Härtill kommer att det geografiska läget också spelar in: artens känslighet kan vara rätt olika i de centrala och perifera delarna av utbredningsområdet. I den följande framställningen, som till huvudsaklig del har de i kap. II närmare beskrivna arterna som utgångspunkt [Kapitelrubrik: ”Valda typer bland nordiska barrträdslavar”, med modern nomenklatur Bryoria nadvornikiana, B. fremontii, B. furcellata, B. simplicior, Alectoria sarmentosa, Cavernularia hultenii, Platismatia norvegica, Erioderma pedicellatum, Evernia divaricata, E. mesomorpha, Letharia vulpina, Lobaria hallii, Hypogymnia bitteri, Pseudocyphellaria crocata, Ramalina dilacerata, R. roesleri, R. thrausta, Tholurna dissimilis och Usnea longissima], kommer till att börja med det föreliggande spörsmålet att behandlas ur synpunkten av de olika arternas egenskap av barrträdslavar.

Den verksamhet från människans sida, det här är fråga om, kan dels direkt gälla barrträdslavarna, vanligen då utgörande ett utnyttjande av dessa i ett eller annat avseende, dels mera indirekt, genom ingrepp i barrskogens naturliga liv, vara av betydelse för dessa. Det är den senare formen, som för barrträdslavarna spelar den största rollen.

Människans intresse för vissa lavar som foder- och färgväxter tillhör för den bofasta befolkningens vidkommande i stort sett en förfluten tid. Det kan här erinras om att såväl Alectoria jubata [Bryoria fuscescens manlav] som arter av släktet Usnea [skägglavar] räknats till båda dessa kategorier (jfr Westring 1805 och Andersson 1870) och att den förstnämnda arten i äldre tider rekommenderats som ett mycket värdefullt nödfödoämne. Vid färgning och beredning av varggift har Letharia vulpina [varglav] fordom kommit till användning. Alltjämt spela emellertid barrträdens hänglavar inom Fennoskandias nordligaste delar en betydande roll som föda åt renen. Vid hård skare eller andra svåra snöförhållanden äro renarna nämligen hänvisade att av dem söka sin näring. Antingen avbetas dessa lavar (främst Alectoria fremontii [Bryoria fremontii talltagel] och A. jubata [manlav]) direkt på trädet eller slås de ned av renskötaren för att på marken tillgodogöras av renarna. Ofta förekommer dessutom, att laviga träd fällas för renarnas räkning. Se vidare t.ex. C.E. Fries och E. Bergström hos Lönnberg 1909 (s. 152-155) samt Skum & Manker 1938 (s. 22-23, 141). Då det här är fråga om områden, där de bägge arterna förekomma rikligt, har deras utnyttjande ej satt några djupare spår i utbredningsförhållandena.

Människans indirekta inflytande på barrträdslavarna genom ingrepp i barrskogens naturliga liv går visserligen långt tillbaka i tiden (här skall blott erinras om svedjebruket och den ofta hårda uthuggningen av barrskogen i samband med forna tiders bergsbruk), men verkningarna härav ha på senare tid, icke minst under det andra världskriget [1939-1945], tagit allt större omfattning. Sammanfattningsvis kan utan överdrift sägas, att kulturens inflytande på barrskogarnas epifytiska lavflora är ogynnsamt. Ingen av de i kap. II behandlade arterna gynnas i varje fall mera påtagligt av det moderna skogsbruket. Frågan blir närmast att avgöra, i hur stor utsträckning de olika arterna beröras av människans ingripande.

Det har ofta framhållits (jfr Romell 1922 och där citerad litteratur), att barrträdens hänglavar finna de bästa betingelserna för sin fortsatta utveckling, när tillväxten (i vidsträckt bemärkelse) hos ”värdträdet” av någon anledning är mer eller mindre hämmad. Synpunkten kan i stort sett tillämpas på barrträdens lavvegetation över huvud. Härigenom blir det omedelbart klart, att det moderna skogsbruket med dess målmedvetna inriktning på högproduktivt material undan för undan minskar tillgången på för lavarna lämpligt underlag. Beträffande den praktiska sidan av den s.k. lavfrågan skriver också Romell (l.c., s. 436-437): ”De särskilt laviga träden äro emellertid de överåriga och eljest oväxtliga träden, som böra tagas bort och om möjligt ersättas med växtliga redan från synpunkten av en rationell skogsskötsel i allmänhet. ”Så har också i stor utsträckning skett, och de senaste årens betydande vedavverkningar ha särskilt i södra och mellersta Sverige ytterligare accentuerat denna utveckling. Längre mot norr eller närmare fjällen har det moderna skogsbruket ej satt lika djupa spår. För de barrträdslavar, vilka här ha de centrala delarna av sina utbredningsområden, har också människans inflytande varit förhållandevis måttligt.

Även frånsett dessa geografiska olikheter drabbas de skilda barrträdslavarna i olika hög grad av människans ingrepp. Mest ömtåliga äro givetvis de arter, som kräva de mest specialiserade ståndorterna (t.ex. med särskilt hög och jämn luftfuktighet) och som därför vanligen äga från varandra mer eller mindre isolerade förekomster. Till denna grupp höra uteslutande granlavar (alla dessa höra emellertid ej hit). Flera av de oceaniska granlavarna höra hemma i denna grupp. Beträffande Cetraria norvegica [Platismatia norvegica norsk näverlav] jfr Degelius 1935 (s. 295). Erioderma boreale [Erioderma pedicellatum värmlandslav] och Pseudocyphellaria crocata [norska: gullpricklav] äro även goda exempel på denna typ. Även jämförelsevis måttliga ingrepp (t.ex. avverkning av enstaka träd) kunna för dessa arter avsevärt ändra de lokala betingelserna. Östliga arter med liknande känslighet äro Evernia divaricata [ringlav] och Usnea longissima [långskägg]. Den förstnämnda arten har på senare tiden gått avsevärt tillbaka. Detta kan särskilt studeras i Uppsalatrakten, där arten nu är utgången på flera lokaler. För Usnea longissima med dess förkärlek för verklig granurskog är det också uppenbart, att det faktiska lokalantalet kraftigt decimerats på senare år. För granlavar med mindre specialiserade krav på ståndorten och i samband härmed mer eller mindre sammanhängande utbredning över vida områden bli följderna av människans ingripande ej så ödesdigra. Åven vid fullståndigt utrotande inom ett mindre område föreligga utsikter för återinvandring från förekomster i närheten. Denna synpunkt år bl.a. tillämplig på Alectoria sarmentosa [garnlav] inom de centrala delarna av dess utbredningsområde.

Några granepifyter med förkärlek för öppna ståndorter (Evernia mesomorpha, Ramalina dilacerata [grenlav, späd brosklav]) äro - särskilt inom de nordligaste delarna av undersökningsområdet - mindre ömtåliga för människans ingrepp. De kunna t.o.m. i viss utsträckning gynnas därav, varom deras uppträdande i närheten av byar bär vittne (jfr Ahlner 1937).

Tallskogarnas - och då särskilt de glesa tallhedarnas - epifytiska lavar äro endast i måttlig utsträckning känsliga för det nutida skogsbruket. Arter sådana som Alectoria fremontii, A. nidulifera [Bryoria furcellata, nästlav]och A. simplicior [Bryoria simplicior, björktagellav] få ej sina villkor nämnvärt ändrade, om gallring eller uthuggning sker på deras ståndorter [lägg märke till att Ahlner inte talar om kalhuggning. Hans bedömningar av hoten ör knutna till den plockhuggning som var den avverkningsform han mestadels såg]. Genom sin ofta sammanhängande utbredning över stora arealer ha de inom de centrala delarna av sina utbredningsområden även goda förutsättningar för återinvandring på förlorad terräng. Klart är emellertid, att den utveckling av det moderna skogsbruket, som ovan antytts, i längden ej kan undgå att sätta sina spår även i tallepifyternas utbredningsförhållanden.

Den fördel, människan genom trädplantering kan bereda barrträdslavarna, är i allmänhet mycket ringa. Vanligen äro endast de mest triviala arterna företrädda i södra och mellersta Sveriges granplanteringar, och även dessa ofta i obetydlig mängd. Mången gång bli ståndortsförhållandena här alltför avvikande mot i naturliga bestånd (t.ex. genom alltför kraftig beskuggning), varjämte trädens tillväxt ofta är för snabb för att tillåta de epifytiska lavarna att följa med (jfr ovan). Några iakttagelser över trädplantering som positiv faktor kunna emellertid anföras. I Hordaland har jag - visserligen endast i enstaka ex. - påträffat de oceaniska arterna Cavernularia hultenii och Parmelia trichotera [kavernularia och Parmotrema chinense, norska: liten praktkrinslav] på odlad gran, den sistnämnda arten efter hittillsvarande kännedom en sällsynthet i Norges lavflora. Mot bakgrunden av ett flertal oceaniska lavars uppträdande på gran i Nord-Tröndelag och södra Nordland förefaller det ej otroligt, att i framtiden åtskilliga dylika fynd skola kunna göras på norska Vestlandet. - Även inplanteringen av lärk (mestadels Larix decidua, i den bekanta planteringen vid Raivola på Karelska näset dock Larix sibirica) i Nordens barrskogar har visat sig vara av positiv betydelse. Lärkträdens grenar beklädas ofta av en rik busklavvegetation, huvudsakligen av kortvuxna arter. Av de i kap. II behandlade arterna ha följande iakttagits på Larix: Alectoria altaica [Bryoria nadvornikiana, violettgrå tagellav], A. nidulifera [Bryoria furcellata, nästlav], A. simplicior [Bryoria simplicior, björktagellav], Evernia mesomorpha [grenlav] och Ramalina dilacerata [späd brosklav]. Flera av dessa fynd äro anmärkningsvärt nog gjorda vid eller nära ifrågavarande arts sydgräns inom undersökningsområdet.

Åtskilliga barklavar uppträda - ehuru mestadels i mindre utsträckning - även på lignum [trä], representerat på naturliga ståndorter nästan alltid av talltorrakar (här bortses från de döda, barklösa kvistar, som kunna sitta kvar även på levande barrträd). Detta underlag har dessutom sin speciella flora av lignumlavar. En av de till undersökningen hörande arterna, Letharia vulpina, förekommer i Norden på naturliga ståndorter så gott som uteslutande på detta underlag. Även betr. detta substrat är människans inflytande av utpräglat negativ art. Torrtallarnas ved tillvaratages numer överallt, där transportförhållandena göra detta möjligt. På lägre nivåer i södra och mellersta Sverige är det därför numera ovanligt att finna kvarstående torrtallar av större dimensioner. Närmare fjällen utgöra de dock mångenstädes, t.ex. i nordligaste Dalarne, ett karakteristiskt inslag i landskapsbilden. I jämförelse med de flesta andra barrträdslavar är emellertid L. vulpina på sina naturliga ståndorter mycket starkt utsatt för decimering, en utveckling, som i framtiden torde bli än mera ödesdiger för arten. Gamla tallar torde då i ännu mindre utsträckning kunna beräknas få stå kvar på rot som torra, bl.a. på grund av den s.k. ringbarkningens upphörande. - Åtskilliga av de på lignum i naturliga ståndorter förekommande barrträdslavarna äro också i stånd att utnyttja detta substrat i kulturskapade ståndorter (omålade stocklador, trägärdesgårdar, träbroar, spåntak o.d.). Detta sker emellertid nästan alltid i blygsam omfattning och mestadels inom områden, där förekomster på naturliga ståndorter äro vanliga. Ett undantag från denna sistnämnda regel (i verkligheten kanske dock endast skenbart) utgör Letharia vulpina, vilken söderut i vårt land numera så gott som uteslutande - ehuru mycket sparsamt - påtråffas på kulturskapade ståndorter. En rikare förekomst på naturliga lokaler i äldre tid är dock här antaglig (jfr, nedan). Även för Alectoria simplicior [Bryoria simplicior, björktagellav] utgöra ' förekomsterna på kulturlignum närmare sydgränsen en större andel av lokalmaterialet än eljest. I stort sett tillhör det befordrande inflytande, människan genom skapande av dessa ståndorter utövat, en förgången tid. Det motverkas numera effektivt av de metoder, som i våra dagar allmänt användas för skyddande av trä och träbyggnader: rödfärgning, tjärstrykning, virkesimpregnering etc.För barrträdslavarna tjänliga lokaliteter av denna kategori tillkomma nu endast mycket sparsamt. Även här går alltså utvecklingen i starkt ogynnsam riktning för Letharia vulpina. Sedan söderut de gamla kulturståndorterna för denna lav av olika anledningar skattat åt förgängelsen, går laven också vanligen ut i brist på nya för kolonisation lämpliga ytor. Norrut äro förhållandena i detta avseende något gynnsammare (jfr. Degelius 1946, s. 398-399).

Det inflytande från människans sida, som de i kap. II behandlade arterna kunna vara utsatta för på andra än nu nämnda underlag, skall här ej närmare beröras. Betr. förekomster på sten (klippväggar, block m.m.) må blott framhållas, att dessa i mindre utsträckning än sådana på träd äro utsatta för mänsklig påverkan (jfr Degelius 1935, s. 295).

Av ovanstående framgår, att det i flera fall ej gärna låter sig göra att i en kort formel sammanfatta en barrträdslavs förhållande till kulturen. Åtskilliga arter äro visserligen att betrakta som helt och hållet hemerofoba [kulturskyende] med användning av Linkolas (1916) terminologi. Även de andra reagera vid sitt möte med den nutida kulturen övervägande - ehuru givetvis i olika hög grad - negativt. Att hänföra en eller annan av dem till någon av Linkolas övriga grupper är, om hänsyn tages till hela den nordiska utbredningen, knappast motiverat. För ett begränsat område kan det måhända vara berättigat. Inom sitt nordliga undersökningsområde (Ostrobottnia borealis) räknar Räsänen (1926) Alectoria simplicior och Evernia mesomorpha till de hemeradiafora [varken kulturskyende eller kulturgynnade] arterna, vilket här vid ifrågavarande tidpunkt kunde anses rimligt. Den sistnämnda är överhuvud en av de minst känsliga i förhållande till kulturen. Skäl skulle också kunna framdragas för hans anförande av Alectoria nidulifera och Ramalina dilacerata som apofyter [inhemska, växande även på kulturskapade ståndorter], ehuru längre söderut en dylik beteckning måste anses innebära en överdrift.

För vissa barrträdslavar torde förr eller senare naturskyddsåtgärder bli aktuella. Åtskilliga arter åtnjuta visserligen redan nu inom nationalparkerna ett skydd för sin fortsatta tillvaro. Av särskilt värde har härvidlag avsättandet av Muddus nationalpark i Lule lappmark varit. Direkta skyddsåtgärder torde dock bli nödvändiga för vissa arter. För Sveriges del må framhållas vikten av att bevara Usnea longissima i någon rik förekomst. Hittills har endast en av de i kap. II behandlade arterna, Erioderma boreale [E. pedicellatum, värmlandslav], blivit föremål för direkt naturskydd (jfr. Florin 1948, s. 162) [Om dess skydds- och utrotningshistoria i Sverige och Norge, se Rödlistade lavar i Sverige, Artfakta, ArtDatabanken 1999]. Om ett förslag om skydd åt Letharia vulpina på artens enda lokal i Finland (Åland) se Palmgren 1943-1944.

I samband med barrträdslavarnas förhållande till kulturen uppställer sig spörsmålet, huruvida för någon art människans inflytande hittills varit av den storleksordningen, att det blivit den för utbredningen avgörande faktorn. Frågan är ej lätt att med på full säkerhet få besvarad. Det förefaller dock sannolikt, att för de flesta arterna endast detaljer i utbredningsbilderna, frekvensförhållanden etc. genom människans verksamhet rubbats, medan de stora dragen förblivit oförändrade. Ett undantag bör dock göras för Letharia vulpina. Allt talar för att denna i Syd- och Mellan-Sverige förr haft en vidsträckare utbredning, varav de kända förekomsterna - och i än högre grad de f.n. aktuella - nu endast ge en ofullständig bild.”

Av mig citerad litteratur
Malmgren, Ulf. 1978. Synantropernas indelning och floristiska karakteristik. Svensk Bot. Tidskr. 72:137-142.

Tillbaka till skrifter